Förlossningen
Evangelisten i Siphocosini hade lyckats få tag i en telefon som fungerade. Jag hörde hans röst på den dåliga linjen, men jag förstod inte riktigt vad han sa. Så mycket förstod jag att han ville, att jag skulle komma så fort som möjligt eftersom någon, som hette Lindiwe, var döende – men vad som hade hänt, kunde jag inte riktigt förstå på siswati. Jag lämnade därför över telefonen till John, en swazisk prästkandidat, som av en tillfällighet var med i rummet.
John talade en god stund med evangelisten och när han lagt ner luren, förklarade han situationen för mig: Jo, Lindiwe, en ung flicka var svårt sjuk, närmast medvetslös, och församlingen ville nu att jag skulle komma eftersom hon kunde dö i vilket ögonblick som helst. När jag frågade John vad hon hade drabbats av drog han lite på det och sa sen: ”Evangelisten sa, att hon är besatt.” Det var de orden jag inte uppfattat på siswati, eftersom han använt en omskrivning som närmast betydde ”hon är angripen av djur”.
John lovade att åka med mig och vi skyndade iväg. Siphocosini ligger endast några mil utanför staden så vi var där inom en timme. På vägen frågade jag om Lindiwe om den unga flickan som bodde nära kyrkan och som jag lärt känna lite grann. Någon månad tidigare hade hon stolt visat upp två ormar, som hon slagit ihjäl utanför kyrkan en söndagsmorgon.
Jag kände henne inte närmare, men jag drog mig till minnes, att jag senaste gången vi träffats noterat att hon inte mådde bra och jag hade uppmanat henne att besöka sjukhuset. John bekräftade att det var just hon. Hon kunde väl vara omkring 20 år och hon bodde hos en gift syster.
När vi kom fram till kraalen, hade många människor samlats där. Vi talade en stund med evangelisten, som berättade att Lindiwe nu varit medvetslös i mer än ett dygn och man visste nu inte vad man skulle göra. Vi förstod att man konsulterat någon medicinman. Det var han som hade ställt diagnosen, att hon var besatt, angripen av en ond ande.
Medan vi talade bar man ut henne ur en av hyddorna och la ner henne framför fötterna på mig. Hon var helt förändrad, avmagrad, och när jag kände på kinden kändes den nästan sträv och stel. Jag tittade på John och han tittade tillbaka. Man väntade att vi skulle göra något, så jag sa till John att uppmana folket att sjunga.
Någon tog upp en bibelvisa och jag böjde mig ned över flickan och bad. Jag bad en god stund och sedan talade jag till henne så bara hon hörde:
”Jag ser att du är rädd, men var inte orolig. Vi ska försöka hjälpa dig. Vi ska se till, att du ska få komma till en läkare. Gud ska rädda dig.”
När jag slutat, slog hon upp ögonen och tittade sig långsamt omkring. Hon nickade att hon förstått vad jag sagt.
Jag reste mig och gick bort till evangelisten och sa att hon omedelbart måste tas till sjukhus. Hon måste få vård genast, annars kunde hon dö i vilket ögonblick som helst.
Evangelisten förstod genast vad jag sa och gick för att tala med de anhöriga. De dröjde inte länge förrän han var tillbaka och sa att de inte kunde gå med på att hon togs till Mbabane sjukhus. ”Där dör man bara”, säger de. ”Det är bättre, att hon får dö här hemma, där de kunde sköta henne.”
”Men om vi tyckte att hon måste till en läkare, var det bättre att åka till kliniken i Mhlambanyatsi, där det finns en läkare.” Dit fick vi ta henne, om hennes syster och någon till fick åka med. Vi gick med på deras förslag. Vi visste om sjukhusets dåliga rykte och det verkade förståndigt att se om vi kunde få tag i en läkare i Mhlambanyatsi.
Man hjälptes åt att lyfta in Lindiwe i baksätet i bilen. Hon låg sidledes i knät på sin syster och två andra äldre kvinnor, som utsetts att följa med. Efter en knapp halvtimme nådde vi kliniken, som sköts av ett stort skogsbolag och är till i första hand för deras anställda.
Lindiwe kunde på stapplande ben gå in, innan hon utmattad föll ihop på en brits i ett behandlingsrum. En sjuksköterska tog hand om henne och vi växlade oroliga blickar. När hon låg ner, syntes det tydligt. Det var uppenbart att flickan var gravid i ett långt framskridet skede.
”Det finns ingen läkare här”, förklarade sjuksköterskan. ”Hon har gått för dagen och kommer inte förrän i morgon eftermiddag, men Lindiwe kan inte stanna här. Hon måste till sjukhus. Hon kan dö i vilket ögonblick som helst eftersom hon verkar helt uttorkad.”
Vi kallade in systern och de andra kvinnorna och sjuksköterskan fick förklara situationen. Men kvinnorna skakade oroligt på huvudet och sa, att vi först måste åka hem och fråga om lov. De hade ju sagt, att vi inte fick ta henne till Mbabane. ”Där dör man ju bara”, upprepade de.
Men sköterskan gav sig inte. Hon förklarade än en gång, att om de inte tog Lindiwe till sjukhuset så skulle hon helt säkert dö. Det fanns ingen annan möjlighet. För att liksom understryka allvaret satte sig den swaziska sjuksköterskan ner och skrev ett brev, som vi måste lämna in på sjukhuset.
Kvinnorna började förstå hur allvarlig situationen var och när vi kommit ut i bilen igen sa de att vi måste skynda oss hem igen för att fråga om lov och sedan ta Lindiwe in till stan.
Vi återvände till Siphocosini och John gick in till de anhöriga och förklarade situationen. De verkade fortfarande mycket tveksamma med gav till slut med sig. Han kunde visa brevet från sjuksköterskan och de såg också hur otåliga vi var. Till slut sa en av männen att de överlämnade Lindiwe i mitt ansvar.
Vi gav oss iväg igen och när vi till slut nådde fram till sjukhuset var det redan kväll. Vi ledde in Lindiwe i akutrummet, förbi en lång kö av människor, där två sjuksköterskor tog emot. De såg förskräckta ut när de såg hennes tillstånd och hur hon kollapsade på en bår.
”Hon verkar alldeles uttorkad”, sa en av dem till mig och kände på hennes vad. ”Hon kan dö i vilket ögonblick som helst”, fortsatte hon otåligt.
”Vi vet det”, försökte jag säga, men den förtvivlade sköterskan sa att just nu kunde de ingenting göra. Läkarna hade gått hem och jouren skulle nog inte komma på en timme. Hon hade ett telefonnummer att ringa, men det brukade inte fungera. Så det var bara att vänta.
Vi var inte förvånade. Det var inte första gången, vi tagit in någon på sjukhuset och blivit sittande. Visserligen brukade sjuksköterskorna behandla det mesta på egen hand, men det här vågade de sig tydligen inte på. Lindiwes syster satt inne hos henne, medan vi andra vandrade fram och tillbaka. Till slut dök en läkare upp och det dröjde inte många minuter förrän han kallade in mig.
Han hade beordrat att de genast skulle sätta in dropp. Han förklarade att läget var mycket kritiskt, antagligen hade hon inte ätit eller druckit på flera dagar. Det fanns också tecken på att hon hade lunginflammation och han frågade om vi visste att hon var gravid. Vi nickade att det visste vi, och systern berättade att Lindiwe innan hon fallit ihop betett sig så konstigt.
Systern stannade kvar när behandlingen sattes i gång och när hon lades in på den överfulla avdelningen, med 40 patienter i varje rum. Mellan varje säng sitter eller ligger de anhöriga. Det är otänkbart att lämna någon anhörig ensam en längre stund. Två biträden ansvarar för hela salen hela natten. Många är svårt sjuka och behöver ständig tillsyn och de anhöriga får ta på sig det ansvaret.
John och jag skjutsade hem de övriga kvinnorna och vi rapporterade för evangelisten att Lindiwe var inlagd på sjukhuset och att hennes tillstånd var mycket kritiskt.
Nästa dag besökte jag sjukhuset för att tala med Lindiwe. Hennes tillstånd var mycket bättre och det märktes att behandlingen hade haft avsedd effekt. Hon låg fortfarande i dropp och hade fått antibiotika för lunginflammationen.
Men trots allt detta såg jag att hon inte mådde bra. Hon ville ogärna tala och verkade fortfarande skrämd och rädd. Jag försökte tala med systern men fick inga klara besked. John och jag talade länge om situationen, men visste inte vad vi skulle göra. John gjorde också ett försök att få reda på mer genom att kontakta evangelisten och även tala med andra. Det var uppenbart att grannar och även människor omkring henne var helt övertygade om att hon var besatt. Hon var inte den flicka de kände och några talade rent ut och sa till John att de måste finnas ett samband med ormarna hon dödat, och hennes besatthet.
Vi fortsatte att besöka Lindiwe på sjukhuset och vi såg en förbättring rent fysiskt varje dag. Mer och mer började vi ana, att orsaken till hennes tillstånd fanns att finna i barnet hon väntade. Till slut frågade vi systern rent ut om det var något vi inte visste och som vi måste få veta för att kunna hjälpa. ”Var det någon, som hotat henne?” ”Vem var far till barnet?”
Men systern kunde inte hjälpa oss mycket. Hon sa, att Lindiwe vägrade att tala om det och det hade aldrig hänt förut … John och jag tittade på varandra. Vad menade hon med att det aldrig hade hänt förut. Vi visste, att liksom många andra unga flickor hade Lindiwe ett barn tidigare, men nu fick vi veta att det inte bara var ett utan två barn, som systern hade tagit hand om.
Vi började ana ett samband. John hade berättat för mig att enligt swazisk tradition var det mycket ovanligt att systerns man gått med på att ta på sig ansvaret för hennes släktingar. Det normala skulle ha varit att en broder eller någon annan manlig släkting trätt in. Men nu hade Lindiwe fått bo med sin syster och hennes man med sina barn.
Vi frågade systern om saken och uttryckte vår uppskattning för vad hon och hennes man hade tagit på sig i god kristlig anda. ”Jo,” sa systern, de hade gärna vilja hjälpa Lindiwe, men hennes man hade förklarat ”att nu fick det vara nog”. ”Förra gången hon blev med barn hade han sagt att om skulle det hända igen, skulle han köra henne på porten.”
Undra på att Lindiwe var vettskrämd. När hon alltså märkt att hon blivit med barn igen hade hon försökt dölja det så länge som möjligt genom att svälta sig, men till slut hade det inte gått längre utan hon hade kollapsat. Hennes grubblande över vad som skulle hända med henne hade uppfattats som att hon förändrats och betett sig konstigt. Hon kunde också i hemlighet ha besökt en medicinman och vad han gjort med henne eller intalat henne var omöjligt att sia om.
Äntligen hade situationen klarnat. John begav sig genast för att tala med evangelisten och systerns man för att få historien bekräftad. När han återvände, berättade han att det var precis som systern sagt och att han också haft ett längre samtal med systerns man, som lovat att komma in till sjukhuset för att tala med Lindiwe.
John hade sagt till honom att det var det enda som kunde hjälpa henne. Han var i sin fulla rätt att säga i strängaste ordalag, att han ogillade vad som hade hänt och att hon svikit deras förtroende, men också att de som kristna förlät henne och att hon fick komma tillbaka hem igen.
Systerns man gjorde som John hade kommit överens med honom om, och när vi besökte Lindiwe nästa gång var allt förändrat. Vi kunde se henne le och skratta igen. Hon hade också berättat för systern och hennes man vem som var far till barnet. Det var en man, som hon umgåtts med i hemlighet en tid och som lovat att gifta sig med henne.
Efter en tid blev hon utskriven från sjukhuset och återvände hem och John och jag kunde andas ut. Vi trodde, att det var slutet på en besvärlig historia men – visade det sig. Det var bara början.
Vi hörde ingenting från Siphocosini på någon månad och utgick från att allt hade rett ut sig. Men en morgon stod evangelisten vid min grind och berättade att Lindiwe fött sitt barn men att hon vägrade att befatta sig med det.
Släktingarna hade antagligen tagit henne till en medicinman och nu vistades hon i ett annat hem i församlingen. Han bad mig komma ut och se om jag kunde göra något. Lindiwe vägrade att tala med någon och han ville att jag skulle göra ett försök.
Vi begav oss genast i väg och när vi nådde fram till kraalen, där hon skulle vara, var hon inte där. Men det dröjde inte länge förrän en grupp människor kom längs vägen med Lindiwe sittandes i en skottkärra med rakat huvud. Jag såg att evangelisten skakade på huvudet men frågande honom inte varför. Jag visste att det rakade huvudet kunde betyda att man menade, att hon var besatt eller till och med en häxa, men det kunde också ha en annan innebörd.
Vi frågade inte varifrån de kom men förmodade att de varit antingen hos någon profet eller medicinman. När de kommit in på gårdsplanen hjälpte de henne ur skottkärran och bar försiktigt in henne i en av hyddorna. När jag satte mig ner på golvet på några bastmattor och filtar såg jag ett nyfött barn ligga där. Jag förstod att det var Lindiwes barn. Det låg där hjälplöst och till synes övergivet.
Jag försökte tala med Lindiwe, men det gick väldigt trögt. Jo, systerns man hade hållit sitt löfte, men situationen hade blivit för mycket för henne. Hon var olycklig och barnet orkade hon bara inte tänka på.
Jag visste ju om så kallade moderskapsneuroser och förmodade att de kunde förekomma i alla kulturer. Vi kallade in släktingarna och vi bad, men vi kände oss alla nedstämda. Jag förstod att Lindiwe behövde få hjälp men visste inte riktigt hur. När jag kom tillbaka till stan, ordnade vi med att Ingela åkte ut till Siphocosini med modersmjölksersättning och lite andra saker till Lindiwes barn.
Vi återvände några dagar senare och fick av evangelisten veta att systerns man tagit barnet och begett sig till den kraal, där den man bodde som Lindiwe utpekat som fadern.
Han hade förklarat situationen och sagt att mamman inte kunde ta hand om barnet, och sedan begivit sig hem igen. Jag såg frågande ut när evangelisten berättade att barnet lämnats bort, men han förklarade att allt var i sin ordning och att vi inte behövde vara oroliga.
Lindiwe var fortfarande svårt deprimerad och vi beslutade att försöka få tag i en läkare i stan som kunde hjälpa oss med medicin. Vi lyckades också få henne inlagd igen och fick möjlighet att förklara hela situationen för en läkare, som gav henne psykofarmaka mot depressionen.
Långsamt såg vi en förbättring och hon kunde också skrivas ut efter någon tid. Men hon frågade aldrig efter sitt barn. Systern berättade att den mesta tiden satt hon bara sysslolös och verkade ointresserad av det mesta som försiggick i hemmet. Vi besökte henne regelbundet och såg också till att hon passade sina tider för återbesök hos läkaren på sjukhuset.
Flera månader gick och vi började också se Lindiwe mer och mer. Det var en stor dag, när hon en söndag dök upp i kyrkan. Systern berättade att hon blivit mycket bättre och börjat intressera sig för sina andra barn igen.
Ytterligare en tid senare, när jag var ute hos evangelisten berättade han att Lindiwe flyttat hemifrån. Fadern till det nyfödda barnet hade kommit och hämtat henne i sällskap med några andra från sin kraal. Han hade kommit för att hämta henne som hustru och de gemensamt hade kommit för alla arrangemangen. Att gifta sig är en omständlig procedur. Men Lindiwe hade följt med frivilligt och allt verkade vara i sin ordning. När överenskommelsen var gjord och rapporterad till hövding-kraalen och några riter utförts, skulle hon lagligen vara gift med mannen.
Det dröjde nästan ett år, innan jag såg henne igen. Hon hade flyttat flera mil i väg och kom för att hälsa på. Det var som en helt annan människa. Den unga spröda flickan hade blivit kvinna. På ryggen bar hon sitt barn, som hon stolt visade upp. Hon hade fått arbete som städerska på ett hotell. Snart skulle de ordna bröllopsfesten och snart skulle hon ha barn igen … •
Genom Swazihjälpen kan du stötta kyrkans arbete
i Swaziland: Swish 123 184 9967 eller PlusGiro 478 62 38-8