Läs först från det märkliga samtalet mellan Jesus och Pilatus, i Joh 18:36, 37.
Utan makt
Där stod Jesus, säkert med bundna händer, helt utan synliga tecken på kungavärdighet, än mindre på gudomlig sådan.
I Pilatus ögon såg han inte ut som en kung, inte heller för prästerna eller Stora Rådets medlemmar, som fört honom till Pilatus.
Inför majoriteten av de människor vi har omkring oss i vårt land är det på samma sätt. Jesus är utan makt och man behandlar honom också så. Ger honom ingen ära, även om några av dem till äventyrs skulle nynna med i ett ”Hosianna” när det blir Advent.
Men bakom honom som stod där maktlös stod en annan, Fadern, som sagt: ”Det är jag som har insatt min konung på Sion, mitt heliga berg.” (Ps 2:6) Han som såg helt maktlös ut var den som av Fadern var och är insatt till att vara Guds folk kung, ja, som hela världens kung, ja, till och med hela världsalltets härskare. När Jesus stod inför Pilatus trodde Pilatus att det var han som hade makten. Och i en viss mening hade han det. Men den kung som stod framför honom hade en annan makt – makten att ge sitt liv, och det var det han skulle göra. Pilatus såg inte den märkliga börda som låg på hans axlar. Pilatus’ många synder. Han såg inte att hela världens samlade syndaskuld lagts på honom. Jesus hade fått makten att ge sitt liv – men han hade också fått makten att ta det tillbaka. (Läs Joh 10:17, 18) Bara tre dagar senare skulle Pilatus få ett nytt bekymmer, ryktet om hans uppståndelse.
Ombytta roller
De två som möttes den tidiga morgonen i Antoniaborgen i Jerusalem ska en dag mötas igen. Då är rollerna helt ombytta. Då sitter Jesus på sin härlighetstron med hela den himmelska änglahären omkring sig och Pilatus måste finna sig i att stå till rätta. Då kommer han inte att säga: ”Vet du inte att jag har makt att frige dig?”
Vi kan föreställa oss den ångerfulla smärta Pilatus den dagen ska fyllas av, när han förstår sitt livs stora misstag. Tänk om han den gången hade tagit vara på orden om sanningen. Då hade han framför sig den man som hade kunnat lösa honom från hela hans skuld. Men han gjorde inte det, ville inte höra.
Många av våra samtida, grannar och andra i vår närhet tycker att vi är naiva i vår tro på Jesus. Det kommer de inte att tycka den dagen.
Första Advent ger oss en hälsning om att det ännu är nådens tid. Ännu räcker Jesus ut sin hand. Ännu vill han räcka evangeliet till den som finns i vår närhet. Kanske finns det någon särskild som Jesus vill använda dig för den saken skull. Fråga honom!
Riket
Tre gånger talade Jesus om ”mitt rike”. Han har ett rike, varför Pilatus också frågade: ”Så är du då en kung?” Ja, Jesus har verkligen ett rike, men det är så annorlunda än allt annat. Det är inte ett rike med territorialgränser, administration eller utrustad armé. Det finns nog människor som vill se ett utvidgat Israel som centrum i ett kommande fridsrike. Andra drömmer om ett jordiskt paradis.
I kyrkans sammanhang kan man vilja bygga en jordisk gudsstat. Men Jesus säger mycket tydligt att hans rike ”inte är av denna världen”. Därför handlar alla Jesu framtidslöften inte om ett jordiskt rike utan om det som ligger bortom döden och uppståndelsen.
Men hans rike finns ändå redan här. Överallt där sanningen – sanningen om Jesus, sanningen om vårt behov av Jesus, sanningen om domen, sanningen om syndernas förlåtelse – blir predikad och trodd, så är riket redan nu. Så ska det vara tills han kommer tillbaka och sätter sig på sin härlighets tron.
”Du är min kung!”
Vem får säga så? Det får vem som helst, eftersom denne Konung har gett sitt liv för varje människa och lösköpt alla till sin egendom. Det var det han skulle göra just den dagen, när han stod inför Pilatus. Den blodiga död, till vilken han överlämnade sig, Guds evige Son, innebar ett återlösningsköp, som inbegriper att han har köpt också dig till sin egendom. Är du nu dessutom döpt i hans namn, så har du fått hans egen pant på att du får säga: ”Du är min kung!” Han har använt sin makt på det viset.
”Var och en som är av sanningen lyssnar till min röst.” De orden till Pilatus har ett avgörande ärende inför det nya kyrkoåret, både till varje kristen och till varje Ordets förkunnare. Den som på allvar menar ”Du är min kung”, ber Guds Ande om hjälp att lyssna till sin Konungs röst i Ordet. Den, som på allvar vill vara en Ordets tjänare, ber om nåd att under det nya kyrkoåret vara en sann röst för honom som är Konungen, utan rädsla för människor.
Ingen människa vill av naturen ha honom som sin kung. Men har det undret skett, att du vill ha honom till det, så beror det på att du gett sanningen rum. Han lärde oss i ”kungsbönen” att be: ”Tillkomme ditt rike!” (Låt ditt rike komma!) Så ber vi dag efter dag, att Guds rike ”ska komma också till oss”. Och det kommer ”när vår himmelske Far ger oss sin Ande, så att vi genom hans nåd tror på hans heliga ord”. (Luthers lilla katekes). •