M
ånga gånger då jag besökt ålderdomshem och serviceboenden och träffat gamla har tanken slagit mig, att honom eller henne skulle jag velat träffa tidigare i deras krafts dagar.
De blir ofta underbara möten också i dag men tänk om de kunde berätta mer om sina livsval, utmaningar och det som var ”när allt var som vanligt”. Ibland händer det – men ofta blir det bara glimtar och antydningar. Ålderdomens frågor har tagit över. Men jag skulle vilja veta mera och lära av dem och få del av deras erfarenheter.
Vi glömmer lätt att bakom varje människa finns det en livshistoria. Personalen gör säkert sitt bästa, man hur mycket vet de egentligen om personen de fått förtroendet att vårda och stötta. Hinns det med?
Jag tänker på en mycket skröplig gammal dam som var med på en gudstjänst med sina anhöriga. Hon kunde knappt se och hörde mycket dåligt. Efteråt fick jag veta att hon var en av pionjärerna i arbetet med dövblinda i Sverige. Hon hade varit rektor på en skola för dövblinda i många år … Tänk om man hade kunnat få ta del av hennes livsvisdom.
Eller den gamla missionären jag träffade på ett äldreboende i Skara. Hon hade verkat i Zimbabwe i mer än 40 år. Tusentals människor hade genom hennes arbete fått sina liv förvandlade. En av dessa var Lutherska Världsförbundets generalsekreterare Ishmael Noko vars utbildning hon bekostat från småskolan hemma i byn till hans doktorsgrad i Kanada. Han kallade henne sin svenska mamma och flög in från Geneve för att sitta vid hennes dödsbädd.
På ett sjukhem i Rävlanda träffade jag en gammal svensk sjuksköterska som är en legend i Zululand i Sydafrika. Jag visste vem hon var – men säkert inte många andra där på hemmet. Men en kollega som var läkare byggde de tillsammans upp inte bara ett utan två sjukhus från grunden som genom åren betjänat hundratusentals människor. Cezasjukhuset är fortfarande ett av de största regionsjukhusen i landet. Det var inte många på sjukhemmet i Rävlanda som kunde ana detta. Kanske någon förstod det när vi hade besökare från Afrika som tvunget ville träffa henne när de fick höra att hon fanns så nära.
En person jag aldrig glömmer är Maja Jonsson från Femsjö, min första församling. Hon var yngst i en syskonskara av sju och född 1894. Jag förstod att Maja måste ha en särskild livshistoria. Men hon talade aldrig om det. Alla visste att hon arbetet som sjuksköterska mest uppe i Norrbotten och Lappland och nu återvänt till sin hemsocken efter pensioneringen där hon bodde tillsammans med en syster. Jag anade att hon hade haft ett spännande liv. På en vägg hängde till exempel en tavla där hon red på en kamel i Egypten i slutet av 1940-talet. Maja från Femsjö hade uppenbarligen sett världen och upplevt mycket
Det var alltid roligt att träffa Maja och hennes syster, men hon talade sällan om vad hon sysslat med och upplevt i sitt liv Hon var nöjd och tillfreds med sin tillvaro efter sin pensionering.
Flera år senare besökte jag ålderdomshemmet Malmagården i Hyltebruk när vi var på besök i trakten.
Maja hade blivit gammal, hörde dåligt men spred glädje omkring sig. Hon satt i en gungstol i samlingsrummet och gungade och sjöng gamla svenska visor med hög röst.
Där kunde min berättelse sluta – men den fick en fantastisk fortsättning. År 2016 var jag kallad att tala vid en kontraktsdag om mission och predika i Karesuando som är Sveriges nordligaste församling nära Treriksröset där Sverige, Norge och Finland möts.
På en vägg i Församlingshemmet möttes jag av ett porträtt av Maja med en levnadsbeskrivning och två inramade diplom på vardera sidan av kortet. Till vänster ett diplom av kung Hakon av Norge som förklarade att hon tilldelats ”Frihetsmedalje för stora förtjenster for Norges sak under krigen”.
På andra sidan hängde ett diplom undertecknat av Gustaf Mannerheim, Finlands president ”för ädelt arbete i människokärlekens tjänst” som renderat att hon tilldelats ”Minnesmedaljen för humanitär verksamhet till förmån för offren av Finlands krig 1941–1944”!
Där stod Majas livshemlighet beskriven. Under flera år hade hon som distriktsköterska och föreståndare för samehärberget i Karesuando. Utifrån detta hade hon spelat en viktig roll för de många flyktingarna från Norge och Finland men som hon aldrig pratade om eller tyckte var något märkvärdigt. För henne hade det varit självklart att tjäna sina medmänniskor där hon var satt att verka.
Maja Jonsson från Femsjö personifierar för mig vad det innebär att vara en okänd vardagshjälte. Inte många kände till medaljerna från kung Hakon och president Mannerheim. Knappt ens hennes egna släktingar. Det har berättats att man hittade diplomen i en byrå efter hennes död.
Det var hennes livshemlighet. •