”Se, han är satt till fall och upprättelse för många i Israel, och till att vara ett tecken som väcker motstånd.” (Luk 2:34)
Dessa ord av Simeon gick i uppfyllelse redan när Jesus vandrade omkring synligt i Israel, och de går i uppfyllelse även i vår tid där ordet om Jesus går fram. Några tar emot honom med glädje som Frälsaren och andra avvisar honom. Många avvisar honom genom att de inte verkar bry sig medan andra provoceras av Jesu anspråk och attackerar kristendomen.
Vi hör i vårt evangelium Jesus säga: ”Från Johannes Döparens dagar ända till nu är himmelriket utsatt för våld, och våldsmän förtrycker det.” Johannes blev motarbetad, fängslad och dödad, så även Jesus. Det var många som försökte hindra deras verksamhet. Därmed försökte man, medvetet eller omedvetet, rycka himmelriket från människor. Det samma sker än idag.
Det pågår en andlig kamp om oss människor, motståndet dyker upp på olika sätt där Guds rike går fram. Jesus är tydlig med i föregående kapitel (Matt 10) att lärjungarna kommer utlämnas åt domstolar, att de kommer bli hatade för hans namns skull och att det kan bli splittring och motsättning inom familjer för bekännelsens skull.
Samtidigt: Lärjungarna är trygga hos Jesus, till och med om de mister livet för hans skull. Fiender kan döda oss, men där slutar deras makt. De kan inte hindra att Jesus tar in sina vänner i sitt eviga rike, och att han bekänner sig till dem inför Fadern i himlen.
”Om ni vill ta emot det – han är den Elia som skulle komma.” När Jesus förklarar att Johannes är Elias, säger han samtidigt att Han själv är Messias, den som Elia skulle bana väg för. Det innebär att nu går alla Guds löften i Gamla testamentet i uppfyllelse, nu är er Gud mitt ibland er! ”Hör, du som har öron!” Hör efter, vad är det jag säger? Det samma säger Jesus till oss idag när han är mitt ibland oss. Idag är din Frälsare här. Du vet inte hur länge, visa inte bort honom, utan låt honom få komma in och stanna kvar i ditt hjärta och liv.
Men ”detta släkte” blir aldrig nöjt. Det gäller människosläktet i alla tider. Man vill ha något annat än det som Gud ger. Människohjärtat är i sig själv hårt och obotfärdigt och söker efter undanflykter när Gud talar. När Johannes kom, som levde asketiskt och förkunnade strängt, var folket som barn som ropar: ”Vi har spelat flöjt för er, men ni dansade inte.” När Jesus kom, som levde med folket och deltog i deras fester och även umgicks med sådana som de ”fina” föraktade, då var de som barnen som ropade: ”Vi har sjungit sorgesånger, men ni grät inte.”
Johannes uppfattades för dyster och krävande. När de hörde det stränga budskapet och uppmaningen till omvändelse reagerade man och menade att det var ett hårt tal. Inte behöver vi omvända oss! Så är det för många också idag, man vill inte förstå att Gud är helig och har rätt att kräva helighet av oss.
Jesus å andra sidan upplevde man allt för fri, att han tog emot syndare, gav dem förlåtelse och umgicks med dem. När evangeliet ljuder blir det också till anstöt. Jesus fick höra föraktfulla ord om att han var en vän till publikaner och syndare, sådana som var misslyckade och utstötta.
Men för den som själv har insett att hon är bland dessa misslyckade syndare, är det ett underbart budskap som fyller henne med glädje och jubel: Jag, sådan som jag är, får komma till Jesus. Han vill umgås med mig!
Både lagen och evangeliet kan alltså väcka anstöt. Det blir särskilt tydligt där de båda möts. Där Guds heliga krav visar sig i all sin tydlighet, och evangeliet i all sin ljuvlighet: Kristi kors, där Guds Son är gjord till synd och hänger tillsammans med mördare. Det härliga budskapet om ”korset är en dårskap för dem som blir förtappade, men för oss som blir frälsta är den en Guds kraft” (1 Kor 1:18). Där på korset, utblottade Jesus sig i total förnedring, han blev den minste i himmelriket. Samtidigt var det där på korset som Han kröntes som kung i Guds rike. Genom det som skedde med honom kan vi bli upphöjda till Guds barn, till ett konungsligt prästerskap (1 Pet 2:9).
Jesus avslutar med något som är svåröversatt: ”Men Visheten har fått rätt av sina barn.” Alternativt: ”har fått rätt genom sina gärningar”, eller ”förklarad oskyldig till sina gärningar”.
Skillnaden i sak är inte så stor. I det senare fallet blir saken närmast ett ironiskt uttalande: Visheten, som varit verksam både i Johannes och Jesus, blir av ”det här släktet” förklarad oskyldig till sina egna gärningar.
Men Visheten har fått rätt av sina barn. Alltså, de som tagit emot Jesus och därmed fått rätten att bli Guds barn (Joh 1:12), de ger Visheten rätt. De prisar Gud för Hans Visdom som öppnat himlen för dem, de håller sig nära Frälsaren i Ordet och vid nattvardsbordet, vänder sig till honom i bönen och gläder sig över gemenskapen med andra Jesu vänner i församlingen. •