Under min uppväxt brukade vi åka på husvagnssemester. Vi gjorde långa turer runt om i vårt land och fick se väldigt mycket. Det fanns en frihet i att kunna anpassa semestern under resans gång stanna där vi ville och möjligheterna som fanns anpassa resan under semesterns gång. Ena kvällen kunde vi vara ensamma vid en sjö inne i skogen för att nästa kväll stanna till på en stor och trist parkering. Det var minst sagt omväxlande.
Eftersom familjen och de saker vi tagit med oss hemifrån var med i husvagnen så var det mycket som påminde om vårt hem, trots att vi var på resa. Det fanns en kontinuitet med i det i övrigt föränderliga.
Vid sidan av de fina minnena från barndomens semestrar finns också de mindre positiva minnena. Till dessa minnen hör tristessen efter många timmar längs vägarna, åksjuka, den ibland olidliga hettan i bilen, trängseln i husvagnen, avsaknaden av att kunna dra sig undan – och en rad andra mindre positiva saker.
Det är svårt att veta om det är dessa husvagnssemestrar som fick mig att se hotellvistelser som något oerhört lyxigt och fint. Något ouppnåeligt som man kunde fantisera och drömma om.
När drömmen blivit sann
Så stod jag där på ett hotellrum och tittade ut över staden. När jag tittade åt ett håll såg jag hustaken breda ut sig. Det enda som egentligen stack ut var några få hus som reste sig högre än de övriga, samt några kyrktorn som stack upp. Det var vackert och vilsamt att se. När jag tittade åt andra hållet kunde jag se ett myller av liv nere på gatorna.
Detta var långt ifrån första gången jag sov på hotell men det var första gången som tanken slog mig; det jag drömt om som barn var inte det jag trodde att det skulle vara. Hotellrummet var fint, välstädat och lagom stort. Men, jag var inte hemma, jag var ensam, och jag hade bara en liten väska med mig med det mest nödvändiga för resan. Under de dagar jag bodde där testade jag inte att sitta i någon av de två fåtöljerna och TV slogs aldrig på. Jag trivdes inte och jag varken var eller kände mig hemma. Alla människor som jag såg på uteserveringarna, de som skyndade fram längs med gatan, var inte en del av mitt. De var inte heller medvetna om att jag stod där i fönstret som en passiv åskådare till själva livet.
Utsikten var trots allt det som förgyllde hotellvistelsen. Det var där jag kunde se den vackra vyn över hustaken och där jag kunde se hur livet pågick nere på gatan. När jag vände mig om såg jag i och för sig ett fint och fräscht hotellrum, men det var opersonligt och ganska tråkigt.
Insikten
Varför trivdes jag inte riktigt under semestrarna i husvagnen och varför trivdes jag inte under min hotellvistelse? Av respekt för mina föräldrar måste jag här tillägga att jag också har flera positiva minnen av familjens semestrar. Däremot önskade jag många gånger att det inte hade varit just husvagnssemestrar.
Men varför trivdes jag inte riktigt varken i husvagnen eller på hotellrummet? I ena fallet önskade jag mig bland annat mera utrymme och möjlighet att dra mig undan, i det andra fallet var det snarare tvärtom, att jag önskade sällskap av min fru och barn. Det vore nästan omöjligt att räkna upp allt som i princip var direkt spegelvänt mellan livet i husvagnen och dagarna på hotellet. Eftersom jag inte hade varit nöjd med det ena borde det rimligen finnas förutsättningar att vara nöjd med det andra, men det var jag uppenbarligen inte.
En ganska självklar delförklaring kan absolut vara att jag har alldeles för lätt att känna missnöje, men den huvudsakliga anledningen tror jag har med det yttre och inre att göra. I båda fallen var det de inre omständigheterna som orsakade mitt missnöje och de yttre som primärt bidrog till det positiva.
De var detta som jag kom att tänka på vid hotellfönstret. Allt som jag uppskattar i livet kommer utifrån. Det gäller såväl alla yttre stimuli som jag med mina sinnen kan uppleva, saker jag kan se, höra, smaka, lukta på och känna på eller vidröras av. Det är genom hörseln som jag uppfattar gemenskapen med andra människor, hör roliga, intressanta, trevliga och uppmuntrade saker. Det är med ögonen som jag kan se allt det vackra i livet men också tolka människors reaktioner och minspel, läsa böcker och allting annat som berikar och både bokstavligt och bildligt ger färg och ljus i livet.
Det positiva och vackra i mitt liv kommer aldrig inifrån mig själv utan alltid utifrån. På liknande sätt är det majoriteten av det negativa och mörka det som kommer inifrån mig själv.
Denna insikt är inte på något sätt revolutionerande eller unik utan är egentligen både basal och banal på en och samma gång. Det var inte heller på hotellet som jag själv kom att tänka på detta första gången, men det blev på något sätt väldigt konkret och påtagligt just där och då. Det sorgliga är att jag för sällan tänker på det.
Hade tanken varit mera levande för mig i vardagen så hade jag sannolikt varit mera tacksam och glad, men också mera självkritisk. Svårigheten är att jag inte kan komma ur mig själv och min egen föreställningsvärld. Andras beteenden och olika händelser i livet kommer jag alltid att tolka utifrån mitt eget perspektiv och det krävs en större eller mindre ansträngning att verkligen försöka tolka det mera objektivt eller inta den andres perspektiv. Men också då är det min egen föreställning om vad som är objektivt eller den andres perspektiv och därmed är jag ändå kvar i min egen föreställningsvärld.
Detta gäller livet i allmänhet och det kristna livet i synnerhet. Paulus skriver:
”Jag vet att i mig, det vill säga i mitt kött, bor inte något gott.” (Rom 7:18)
Och Jesus säger:
”Från hjärtat kommer onda tankar, mord, äktenskapsbrott, otukt, stöld, falskt vittnesbörd och hädelser. Sådant orenar människan.” (Matt 15:19-20a)
Goda utsikter
Att ha utsikt betyder inte bara att man kan överblicka ett större område utan kan också betyda hopp och möjlighet. Herren har tack och lov gett oss den sanna och objektiva bilden av tillvaron och oss själva i sitt Ord. Det är något som kommer utifrån och talar rakt in i våra liv. Guds Ord kan ge oss insikt i vårt hjärtas synder och mörker men uppmanar oss också att vända blicken utåt så att vi ser våra medmänniskor och inte bara tänker på oss själva. Men först och främst vill Guds Ord få oss att se på Jesus. Det är genom Guds Ord som når oss utifrån som vi kan lära känna Jesus och genom tron på honom få allt det underbara, rena, rättfärdiga och underbara som vi saknar. Han förlåter och upprättar oss och leder oss mot vårt himmelska hem!
Hela vår frälsning hänger nämligen på det objektiva, det yttre, som Gud har gjort utan vår medverkan. Var vi än befinner oss livet så är vi på resa mot himlen så länge vi tror på Jesus. Vi kan bildligt befinna oss i en husvagn eller på ett hotellrum, men liksom genom en fönsterruta kan vi genom Guds Ord låta evangeliets ljus lysa in i vårt hjärtas mörkaste rum redan nu ta del av det sköna och vackra liv som vi nu endast kan ana något av. Det är som Hebreerbrevets författare skriver:
”De såg det i fjärran och hälsade det och bekände sig vara gäster och främlingar på jorden. // Men nu längtade de till ett bättre land, det himmelska.” (Heb 11:13, 16) •