Läs först Joh 1:1-14 under bön att Herren öppnar dina ögon så att du ser undret.
Lovsången utanför Betlehem
”Detta är den dag som Herren har gjort, låt oss på den jubla och vara glada.” Så hade Israels folk sjungit i århundraden (Ps 118:24). Den hade herdarna utanför Betlehem anledning att nynna på, när det tankfulla gick tillbaka till sina uppgifter bland sina djur. De hade varit inne i den lilla staden och sett ett barn, om vilken en ängel hade sagt: ”Idag har en Frälsare fötts åt er … han är Messias, Herren.” Plötsligt hade de fått uppleva hela rymden full av en lovsjungande änglaskara. Aldrig skulle de glömma vad de varit om, när Herren uppenbarade den stora hemlighet i det lilla barnet.
Det är den hemligheten som Johannes avslöjar i inledningen till sitt evangelium (den s.k. Johannesprologen):
”I begynnelsen var Ordet, och Ordet var hos Gud och Ordet var Gud … Och Ordet blev kött och bodde ibland oss.” Vid världens begynnelse fanns han redan där. ”Guds Ord” är en person, den andra personen i gudomen. ”Genom honom har allt blivit till, och utan honom har inget blivit till, som är till.” Barnet som föddes i Betlehem var Skaparen själv. Till herdarna hade ängeln sagt, att han ”är … Herren”. Det var Gud själv som steg ner från himlen och var ett med barnet i Marias famn. Detta nedstigande skedde för att han skulle öppna en väg för oss människor till himlen.
Glädjen i Ein Kerem
I en by utanför Jerusalem, omkring 10 km nordväst om Betlehem – troligen Ein Kerem – bodde prästen Sakarias och hans hustru Elisabet. Cirka sex månader före undret i Betlehem hade Elisabet fött den son som ängeln Gabriel hade utlovat. Där var glädjen stor. Vi har anledning att tänka, att inte så många dagar efter Maria har fött sin son har hon säkert ombesörjt att någon vandrat upp till prästfamiljen för att berätta för sina vänner att barnet var fött.
Vi minns det vackra mötet mellan Maria och Elisabet cirka nio månader tidigare, och hur det lilla barnet under Elisabets hjärta hade hoppat till av glädje. Uppfylld av den Helige Ande hade han som skulle bli kallad Johannes döparen fyllts av glädje, när hans Herre och vän kom. En dag skulle Johannes stå nere vid Jordan och profetera om honom för sina lärjungar: ”Ni kan själva vittna om att jag sade: Jag är inte Messias. Jag är sänd framför honom. Brudgum är den som har bruden. Men brudgummens vän, som står där och hör honom, gläder sig innerligt över brudgummens röst. Den glädjen har jag nu helt och fullt. (Joh 3:28, 29)
Johannes skulle bli den som skulle röja väg för Jesus till människors hjärtan. Evangelisten Johannes skrev: ”Han kom som ett vittne för att vittna om ljuset, för att alla skulle komma till tro genom honom.” Han röjde väg genom att avslöja syndens allvar och konsekvens för evigheten. Han väckte behovet av en Frälsare, och visade vem som kan frälsa.
Lovsången i Efesus
Man menar, att Johannes i sitt första kapitel (vv 1-18) återger en Kristushymn, som man sjöng i församlingen/-arna i Efesus. Kanske är det en hymn som Johannes själv är författare till, eller kanske någon annan. Johannes var verksam många år i Efesus. Kyrkan där i Efesus bestod av många judar och många hedningar och man hade det gemensamt att man trodde på honom, som Johannesevangeliet berättar om. De troende judarna förstod att profeternas löften gått i fullbordan på Jesus från Nasaret. De troende hedningarna jublade över att de fick vara delaktiga av profeternas löften om Messias Frälsaren och nu som grenar inympade i det äkta olivträdet. Så sjöng man lovsången om det eviga Ordet, som blev människa.
Kanske var det lättast för de Jesustroende judarna att förstå hemligheten i att ”han bodde ibland oss”. Ordagrant står det att han ”tältade ibland oss”. Israels fäder hade vandrat i öknen och Gud var närvarande i tabernaklet, där också försoningsarken stod. Men också de hednakristna visste nu, i jublande glädje, att nåden betyder – sammanfattat av Johannes i hans brev: ”Jesu, hans Sons, blod renar oss från all synd.” (1 Joh 1:7)
Den stilla lovsången i ditt hjärta
Återigen hör vi julens evangelium om att han kom till oss och att ”han bodde ibland oss”. Men kan vi instämma i Johannes ord: ”… vi såg hans hans härlighet”? Är det min bekännelse, min lovsång? När Johannes tillsammans med Maria stod vid korset och soldaten sticka lansen i Jesu döda kropp, såg de ingen härlighet. Men efter tre dagar skulle de förstå. Då uppenbarades hans största härlighet – Lammet, som bar våra synder, dina synder. Den uppståndne kom och visade dem sina händer och sin sida. Så kommer Jesus till dig också, när du läser dessa ord. Genom evangeliet om sin födelse och sitt kors och sin himmelsfärd, så kan du för din inre syn se hur han som låg i Betlehems krubba sitter på Faderns högra sida och ber för dig. Och när du tar emot hans kropp och blod genom bröd och vin i Herrens nattvard, då vet du: ja, detta var för mig, till förlåtelse för mina synder och för att jag en dag ska få vara med i den väldiga lovsången inför Gud och Lammet. Så kan du i tacksamhet instämma i orden: ”Vi såg hans härlighet.” Ditt hjärta fylls av en stilla lovsång. Och du kan säga: ”Detta är den dag som Herren har gjort, låt oss på den jubla och vara glada.” Amen. •