Ring, klocka, ring i bistra nyårsnatten
mot rymdens norrskenssky och markens snö;
det gamla året lägger sig att dö . . .
Ring själaringning över land och vatten!
Ring in det nya och ring ut det gamla
i årets första, skälvande minut.
Ring lögnens makt från världens gränser ut,
och ring in sanningens till oss som famla.
Ring våra tankar ut ur sorgens häkten
och ring hugsvalelse till sargad barm.
Ring hatet ut emellan rik och arm
och ring försoning in till jordens släkten.
Ring ut vad dödsdömt räknar sina dagar
och forngestaltningar av split och kiv.
Ring in ett ädlare, ett högre liv
med bättre syften, mera rena lagar.
Ring ut bekymren, sorgerna och nöden,
och ring den frusna tiden åter varm.
Ring ut till tystnad diktens gatularm,
men ring till sångarhjärtan skaparglöden.
Ring ut den stolthet, som blott räknar anor,
förtalets lömskhet, avundens försåt.
Ring in det rätta på triumfens stråt,
och ring till seger mänsklighetens fanor.
Ring, klocka, ring . . . och seklets krankhet vike;
det dagas, släktet fram i styrka går!
Ring ut, ring ut de tusen krigens år,
ring in den tusenåra fredens rike!
Ring in den tid, då andarne befrias
ur själviskhetens sammansnörda band.
Ring mörkrets skuggor bort ur alla land;
ring honom in, den bidade Messias!
Även i år kommer Alfred Tennysons dikt Nyårsklockan (Ring Out, Wild Bells) läsas från Skansen. Precis som den har lästs varje år sedan 1895. Tennyson föddes 1809 i en prästfamilj i England. När han dog den
6 oktober 1892 hade han upplevt det brittiska imperiets blomningstid. Han hade upplevt Napoleons nederlag och avskaffandet av slavhandeln. Industrialiseringen och jordbrukets rationalisering avskaffade i princip svälten och skapade en välstånd som tidigare generationer inte ens kunnat drömma om. På många sätt kunde det århundrade som låg framför honom verka vara som det löftesland som Mose fick se från berget Nebo i Moabs land. Dit skulle folket gå, och själv fick han bli kvar. Mycket hade uppfyllts i hans långa liv, men framför honom låg löftet om en ny messiansk tidsålder. I backspegeln vet vi att den förhoppningen om Nyårsklockan ger uttryck för blev en helt annan. Istället för sanning och förbrödring blev det nya århundradet precis ett sådant som han önskat själaringning över. Istället för att ringa ut de tusen krigens år blev 1900-talet ett århundrade av aldrig tidigare skådad blodlust och den tusenåriga fredens rike blev ett klockans eko i den mörka natten.
Ring, klocka, ring i bistra nyårsnatten, mot rymdens norrskenssky och markens snö; det gamla året lägger sig att dö …
I skarven mellan 1980-tal och 1990-tal var tankarna liknande i Sverige och hela västvärlden. De stora världskonflikternas tid var slut och liberalismen hade segrat. Visst skulle det finnas efterskalv, men på det stora hela var krigen och striden slut. Det är denna logik om fredsriket som redan kommit som drivit varje självdestruktivt beslut som fattats av västerlandets överheter de senaste årtiondena. Det är samma logik som drivit våra folkkyrkor över kyrkor allt djupare in i normlöshet och läromässigt haveri. Det är samma logik som driver fram den närmast apokalyptiska politiska kultur som kräver allt större offer för klimatets och den social rättvisas skull. Allt i väntan på en kommande falsk Messias! Det är också en utveckling som går rakt mot Jesu eget budskap om hur livet i världen ska vara fram till dess han kommer åter. Jesus säger: ”Ni kommer att höra stridslarm och rykten om krig. Se då till att ni inte blir skrämda. Sådant måste hända, men det är ännu inte slutet. Folk ska resa sig mot folk och rike mot rike, och det ska bli svält och jordbävningar på många platser.” Vi behöver inte en särskild andlig klarsyn för att säga: detta låter som vår tid!
Snart ringer vi ut år 2024. Det har varit ett bistert år på många sätt och på de flesta håll. Inte bara i östra Ukraina, Sydsudan eller Israel utan också i vårt eget land och vår egen kontinent. Den 7 mars i år blev Sverige medlemmar i det nordatlantiska fördraget (NATO). Därmed har vi också blivit part i den allians som Ryssland menar sig vara i krig med. I vårt land understödjer främmande länders underrättelseorganisationer kriminella nätverk som rekryterar barnsoldater för att sprida terror i vårt land. Under året som gått har vårt lands fattiga drabbats av myckenhet av bekymmer, sorger och nöd. Inte minst på grund av den besinningslösa inflationen. En inflation som bland annat har skapats av de besuttnas frosseri i en lågräntetid som de aldrig trodde skulle ta slut. Och trots våra minnen av 1900-talets grymheter så döljer nu Europas sista judar sig eller emigrerar till Israel, ett land som grundats som en fristad för dem, men där de inte heller kan gå säkra. Samtidigt fylls debatten i riksdagen och riksmedia av frågan om barn ska få byta kön och i kyrkomötet tas de första stegen för att slutligen upplösa också den sista ramen för äktenskapet – tvåsamheten.
Sällan har det känt så befriande att få ringa ut ett år som 2024!
Ring in det nya i årets första, skälvande minut …
Snart ringer vi in år 2025, men istället för att signalera en ny början verkar det kommande året snarare bli en fortsättning på det vi redan känner till. Donald Trump kommer att sväras in som USA:s president, och även om han lovat att avsluta alla krig vet vi att det inte är ett år av fred som väntar oss.
Istället ser vi ännu ett kapitel präglat av de idéer och maktstrukturer som dominerade 1900-talet.
En oroande trend inom den världsvida kristenheten är den tilltagande förväntningen på jordiska härskare som lösningen på vår tids kriser. Oavsett om det handlar om att framställa Donald Trump som en frälsare eller att hoppas på att samhällspolitiken ska reformera kyrkan, så sätts förtroendet till sådant som inte kan rädda oss. Det är en upprepning av tidigare misstag, där inflytelserika kristna placerat sitt hopp – både för sig själva och kyrkan – i politiska allianser som inte kan bära det ansvar de tilldelats. Eller ännu värre, missbrukar sitt förtroende.
Detta är ett eko i den mörka natten som tar oss tillbaka till det gamla Israels tid där alla profeter varnade för att lita till de världsliga makterna hellre än till Israels Gud. Vare sig Egypten, Baybylon, Assyrien eller Persien skulle bestå. Den som litar på denna världens makter har ingenting lärt av Jesaja och Jeremia, men inte heller något av Jesus. Jesus säger: ”Jag vill visa er vem ni skall frukta. Frukta honom som har makt att döda och sedan kasta i Gehenna. Ja, jag säger er: Honom skall ni frukta.” Precis som i det gamla Israels tid kommer det gå med mängden i våra länder som inte vill låta sig omvändas till sina fäders Gud. De kommer slitas än hit och än dit och jaga efter vind istället efter Guds ord. De kommer leta efter maktens gillande och gunst istället efter trohet mot Gud. Alla pekar de finger och anklagar ”de har politiserat kristendomen” och ägnar sig sedan friskt åt att göra precis detsamma. Ring detta döda släkte ut och ring in det nya!
Ring, klocka, ring och seklets krankhet vike, det dagas, släktet fram i styrka går!
Det sägs ibland att när natten är som mörkast, är gryningen som närmast. Också i vårt land och i vår tid finns det tecken på en kristenhet som ringer in en ny tid. 2024 var året då flera av nyateismen banerförare öppet valde att bekänna sig till kristendomen och Kristus. Mest framträdande var den före detta muslimen och sedermera ateisten Ayan Hirsi Ali som pekade ut kristendom som världens enda hopp. Det var inte möjligt att tillbe askan av en kristen civilisation utan att ljuset och lågan – Kristus – var tänd. Samma saker händer också i vårt land. Gud give att detta inte blir en kristendom utan Kristus!
I våra kyrkor syns ett mönster av hur rännilar av unga män, som länge varit närmast utrotningshotade i kyrkorna, börjar komma. När man möter dem och talar med dem har de alla vandrat sina egna vägar. Men de har det gemensamt att de inte söker sig till katedralerna där makten finns utan till småkyrkorna och kapellen där Guds ord förkunnas med tydlighet. De söker en kristendom som ger form och mening till deras liv. Och de är beredda att vandra från den ena församlingen till den andra till dess de hittar vad de söker: en äkta kristendom. Gud give att denna rännil får bli en brusande flod under 2025!
Vill vi ringa ut den gamla tidens skröplighet och ringa in en ny tid måste varje kristen och varje församling ringa ut bekymren, sorgerna och nöden, och ringa den frusna tiden åter varm. Varm av en sådan kärlek till Gud och hans ord att detta vandringsfolk får lätt att hitta hem till Guds eget folk. Det gör vi inte genom att lita på denna tidens Egypten eller Babylon och tro att de kan rädda oss.
Precis som Jesaja profeterade i en tid som liknade vår:
”Men det ska inte vara nattsvart mörker där ångest nu råder … Det folk som vandrar i mörkret ska se ett stort ljus, över dem som bor i dödsskuggans land ska ljuset stråla fram. För ett barn blir oss fött, en son blir oss given. På hans axlar vilar herradömet, och hans namn är: Under, Rådgivare, Mäktig Gud, Evig Far, Fridsfurste. Så ska herradömet bli stor och friden utan slut över Davids tron och hans rike. Det ska befästas och stödjas med rätt och rättfärdighet från nu och till evig tid.”
Ska denna kristendom vara äkta och sann måste den komma till krubban för att tillbe den väntade Messias. Det är där och inte i maktens centrum som han vilar som ska göra slut på denna tidens mörker.
Därför måste nyårsklockan vara en varnings och väckelseklocka som kallar oss åter till Messias. Han vars tidsålder och år ringdes in för första gången med änglarnas kör som sjöng om frid på jorden åt människor som han älskar. Så får varje klocka som ringer in det nya året vara en kallelse till omvändelse och bättring i Jesu namn och blod. För hans tid kommer, ja den är redan här.
Ring mörkrets skuggor bort ur alla land; ring honom in, den bidade Messias! •