Vad vi behöver

”Hör på, alla ni som törstar, kom hit till vattnet, och ni som inte har pengar, kom hit och köp säd och ät. Ja, kom hit och köp säd utan pengar och för intet både vin och mjölk.

Varför ger ni ut pengar för det som inte är bröd, era inkomster för det som inte kan mätta?

Hör på mig, så skall ni få äta gott och njuta av utsökt mat. Böj ert öra hit och kom till mig! Hör, så får er själ leva! Jag vill sluta med er ett evigt förbund: Ni skall få den trofasta nåd som jag lovade David.” (Jes 55: 1-3)

Vad behöver vårt folk? Vad skulle vi helst av allt önska Sveriges folk? Var ska man få veta den allmänna meningen om vad vårt folk saknar, men mest behöver? Finns det inget program med en förteckning över vad vi behöver? Jo, nog finns det program – mer än tillräckligt. Vid varje viktigare val av ombud, som ska ta tillvara på våra intressen formuleras ju många och stora program. I dessa kan man få veta vad man anser att vårt folk behöver.

Om jag idag nämner något som jag tror att vårt folk behöver så lär ingen kunna räkna med att bli vald till riksdagsman på ett sådant program. Men det finns andra ombud för vårt folk än de som samlas i riksdagen. Det finns enkla män och kvinnor som flitigt ber för sitt folk, som upplever folkets nöd som sin egen. När Abraham bad om förskoning för Sodom och Gomorra var han ett sådant ombud för folket. Han var han inte folkvald, men vald av Gud. 

De bland oss som tänker på vårt folks största nöd och kommer inför den himmelske konungens tron i åkallan och förbön är helt säkert de viktigaste representanterna för vårt folk. Ju fler sådana ombud ett folk har desto bättre är det för folket. De är folkets andliga präster. Till dem sägs det:

”Ni som ropar till Herren, unna er ingen ro. Och ge honom ingen ro, förrän han fast grundar Jerusalem och gör det till en lovsång på jorden.”

Om vi försöker ta reda på vad dessa folkrepresentanter, som nonchaleras av de mäktiga i världen, har för önskemål så kommer vi bland annat att upptäcka följande:

1. Vi behöver ett uppvaknande ur det allmänna världssinnet och dyrkan av mammon. 

Avund och girighet är en rot till allt ont. Avundet gör att min egen lycka minskas av andras lycka.

Det är lätt att förstå hur livet kommer att bli med en sådan grundinställning. Det blir förgiftat. Att girighet är roten till allt ont borde världskriget och dess förlängning till ett långvarigt krig mellan folkens själar ha visat med all tydlighet. 

Om människor lever i tron att den här världen är allt som finns och att Mammon är den högste guden så drabbas de av en dold förbannelse. 

Förgäves strålar solen över deras huvud, förgäves sjunger skapelsen den Eviges lov, förgäves försöker man att på en konstgjord väg skapa livslust – den inre saligheten kommer alltid att fattas hos det folk som upphöjer denna världens gud, denna världens furste på den tron, som tillhör vår Herres Jesu Kristi Fader.

Nu för tiden är människorna mycket oandliga. Det värsta är inte den yttre ­ogudaktigheten, som är nog så stor. Det värsta är den förändring i sättet att tänka och förändringen i själslivet som under djävulens ledning sker bland folket. Själarnas fiende vill att mänskligheten ska bygga ett fängelse till sig själva dit ingen stråle från den eviga världens sol ska tränga in. Och människorna deltar villigt i detta byggnadsarbete. Alla fönster som kunde öppnas mot himmelen stängs och alla bilder ur den andliga världens rika liv överkalkas. Vi kommer bli fångar som både glömmer vårt eviga hemlands vidsträckta marker och Kanaans språk.

Här behövs verkligen ett uppvaknande. Här behövs trohet hos den heliga skaran som ännu finns kvar. Här behövs att vi håller våra facklor brinnande under den Bartolomeinatt1, som kristenheten nu genomlever. Det är på samma sätt med Mammon som med den sanne Guden. Han är en nitälskande Gud. Han tål ingen olydnad hos sina tillbedjare. Omkring guldkalven kommer de att dansa tills de stupar av trötthet, de förgör varandra och sig själva i sin vansinniga hunger efter pengar.

2. Vi behöver en klar och enkel förkunnelse av den saliga Gudens härliga evangelium. 

Vi vet att ingenting annat kan hjälpa. För att få denna förkunnelse har våra fäder gjort stora offer. De har till och med gett sina liv och menat att, om de har Guds rena ord och hans härliga löften så är allt annat obetydligt. De har byggt våra gamla helgedomar och smyckat dem så gott de kunde. De har lärt sina barn att frukta Gud och knäppa sina händer i bön. Den saliga Gudens härliga evangelium är ett budskap till syndare om Guds nåd. Det är ett bud om att människor är ämnade till ett saligt liv genom tron. Det är ett budskap om Guds rike och att var och en kan bli upptagen i förbundets folk. Det är ett budskap om att vi fattiga, olyckliga och sönderslitna varelser kan få en mening i vårt liv både här i tiden och i evigheten. Och det anger hur vårt liv ska räddas, vårdas, ­utvecklas och bli rikt. Det ger oss en klar, enkel och lättfattlig framställning om människohjärtats innersta behov och om Guds barmhärtighet emot syndare. Det ger stadga, fasthet, tålamod och förtröstan i med- och motgång. Det låter oss ana en ljusning bortom tidens underliga virrvarr. Detta evangelium är inte en död bokstav, utan en levande person, Jesus Kristus. Man kan diskutera ”läran” hur mycket som helst och försöka anpassa den efter behov – men sanningen är och förblir att Jesus Kristus är den saliga Gudens härliga evangelium.

Detta evangelium måste förkunnas. Jesus Kristus med allt vad han är, har gjort och fortfarande gör skulle förkunnas i slott och koja, i folkets hus och i bondens hydda, för lärda och olärda. Detta menade också den gamla statskyrkan. Överallt där det bodde människor, skulle evangelium förkunnas. Under den gamla statskyrkans tid byggdes det tempel åt denna förkunnelse så fort man märkte att ett samhälle växte upp på en plats. Ingen skulle sakna tillgång till evangelium.

Det är viktigt att denna förkunnelse hörs redan i skolan. Den gamle kung Gösta sa att ”Evangelium skall läsas i alla skolor, eftersom de ju äro kristliga skolor”. Måtte dessa kungsord åter få gällande kraft. 

Men då måste skolans arbete bli mer personligt. De kan inte vara så att examensprovet bara består i snabba svar på frågor. Istället måste examensproven bestå i levande exempel på gudsfruktan och goda seder, hövlighet och vänlighet, vördnad och tjänstaktighet, barnslig tro och lydnad. Såsom ett examensprov i gymnastik inte i första hand bör bedömas efter de rörelser, som kroppen kan utföra, utan efter kroppens förbättrade duglighet och kraft, så bör också skolans gärning bedömas efter själarnas förbättrade duglighet. Även själar kan ju bli odugliga, odugliga till tro och kärlek, redlighet och gudsfruktan.

Den kristna folkskolans fostrande gärning är ingen lätt uppgift, men det är den förnämsta.

3. Vi behöver ett gudstjänstfirande i ande och sanning.

Redan ur allmän, mänsklig synpunkt börjar man inse, att det gråa, enformiga vardagslivet behöver avbrytas av högtider. Men ingen högtid kan instiftas, som i längden kan verka så uppbyggande och upplivande som våra kyrkliga högtider, då de firas i ande och sanning. Vad händer med vårt folk om sinnet för andliga högtider utplånas? Då kommer det att bli råheten och gudlösheten som sätter sin prägel på samvaron. Den andliga kraft, som förr hämtades av de högtidsfirande skarorna i helgedomen, kommer att försvinna och inom kort får vi tillbaka den gamla heden­domen i försämrad gestalt i samhällslivet.

Ett gudstjänstfirande i ande och sanning är tillbedjan, stilla samling av själen inför den levande Guden. Vi behöver få tillbaka denna tillbedjan i vårt gudstjänstliv. Därmed förenar sig vördnad och ödmjukhet i framträdandet, ödmjukhet och andakt. Vid ett sådant gudstjänstfirande förstår man vad det är att komma utan pengar och att för intet kunna få både vin och mjölk [Jes. 55:1]. Då böjer man sina öron till att höra det som Gud säger och lever av den trofasta förbundsnåd, som han har lovat sitt folk. Tänk om alla i vårt folk skulle återta sina platser i fädernas helgedomar, om tempelsången ljöd med kraft vid varje gudstjänst, om trosbekännelsen och syndabekännelsen blev framburna av uppriktiga hjärtan och ordet om Kristus mottaget till bättring, tro och helgelse. Tänk er Sveriges land och folk på detta sätt, om så bara för ett år! Tänk er de andäktiga folkskarorna, det redliga bemödandet att rätta sig efter Jesu ord, de milda blickarna, det sanningsenliga och ljuvliga talet människor emellan, den inre mognaden och den saliga tryggheten vid Guds ord och löften. Svordomarna skulle vara ett minne blott och lögnaktigheten ett sorgligt undantag. Ja, det är vägen till vårt folklivs förädling. Men i stället för att följa denna väg ger man ut penningar för det som inte är bröd och sitt köper det som inte kan mätta.

4. Vi behöver att de ledande i samhället går i spetsen för detta återtåg, att de klart och tydligt bekänner: jag och mitt hus, vi vill tjäna Herren. 

Det är svårt och ansvarsfullt att regera och inneha en ledande ställning. Men det viktigaste är att man går i spetsen för sitt folk till nådastolen. Det är vägen till förbättring. De som var bildade och de som hade makt gick ofta i spetsen när det gällde att vända kyrkan och kristendomen ryggen. Må de också gå i spetsen, när det nu gäller att vända tillbaka. Må de fråga sig själva, om de har rätt att fortfarande vara neutrala i den kamp som pågår mellan kristendom och hedendom. Och må de hitta tillbaka till den gamla platsen i deras fäders helgedom och den tro som en gång gjorde vårt folk till ett utkorat folk. Jag tror att ofta endast är en dålig vana som gör att många håller sig borta från helgedomen, en dålig vana som skulle kunna brytas. Om alla som är bildade och har makt skulle tvinga sig själva att under ett år inte försumma att gå till Herrens hus så skulle kanske en stor del av dem sedan vilja instämma med psalmisten: jag ska bo i Herrens hus för alltid. Vilket tillskott skulle det inte bli för vårt folk. Vilken glädje skulle det inte bli för de enkla och ödmjuka i församlingen. Snart skulle psalmsången ljuda kraftigare, kyrkorna skulle bli mera prydda och klyftan mellan hög och låg minskas. De bildade representerar andliga tillgångar som inte borde undanhållas församlingen. Och de med makt skulle kunna bestämma om sådant som främjar Guds rike. Använd era stora tillgångar till Guds ära och till församlingens uppbyggelse i gudaktighet. Kom inte med alla möjliga villkor som först måste uppfyllas innan ni ger vår Herre Gud äran. Samlas istället med de andra i gudstjänsten, i bön och åkallan, till tacksägelse och lov.

5. Vi behöver en barnslig och uppriktig kristendom. 

Jag tror inte att vi kan uppnå det genom att göra diverse förändringar i den kristna läran som vi ärvt av fäderna. Vi behöver hålla oss till vår rena evangeliska lära. Man måste vara rädd om sanningen. Nej, det är uppfattningen av vad som är sann kristendom som många har missuppfattat. Man tror inte längre att den består i att dagligen leva i en uppriktig bättring och i en barnslig tro på honom som gör den ogudaktige rättfärdig. Man inbillar sig att den sanna kristendomen består i att ”bli religiös” som världsmänniskorna bruka uttryck det. Vi behöver därför fler kyrkfolk som är uppriktiga. Vi behöver ta vara på, och främja, den enkla och barnsliga kristendomen. Nutidshistorian visar hur lite Guds kyrka i längden kan förvänta sig av de som tillhör de olika andliga inriktningarna, med olika etiketter, som kommit och gått. 

Utan tvekan är det så, hade Gud inte bevarat en kvarleva från forna tider så hade vi nu varit som Sodom och Gomorra. Det ser man också där denna heliga kvarleva saknas. Där vi fortfarande kan hitta människor som har låtit sig ledas till en uppriktig omvändelse, som med barnslig tro vill gå på den smala vägen som leder till livet, som varken förstår, eller vill låta sig dras med i tidens många andliga villfarelser, som är rotade i Guds ord och våra fäders andliga sånger och som upplever den tillkommande världens kraft – där kan vi tydliga bevis på att Gud ännu inte har övergett vårt folk.

De har inget yttre märke eller kännetecken, varken i sitt sätt att prata eller i sitt beteende, eller på något annat sätt men de bär i Jesu efterföljd hans sårmärken. I en gammal psalm står det om dem:

”Man ser, huru saligt val vi hava funnit,

Som nåden till bättring anammat och vunnit;

Vi äro de köpte från jordene, vi;

Ack lovom vår Fader, som gjort oss helt fri.”

Vi behöver, i vårt land, sådana som ”anammat nåden till bättring”. Och kyrkans tjänare skulle arbeta för att främja, inte utrota, sådan kristendom. Vi kan inte tacka Gud tillräcklig för varje hem där det finns en sådan gudaktighet, för varje själ som lämnat alla olika villfarelser i tiden och övergått till de troendes gemenskap och Guds husfolk. Kort sagt: Vi behöver gammaldags kristendom!

Nog finns det törstande själar även i denna tid. Nog finns det en här och en där, som inte kan mätta sin hunger med den andliga surrogat som nutiden erbjuder. Nog märker en och annan, som lever utanför kyrkans liv, att deras själar håller på att svälta ihjäl.
Vad som behövs är att de övervinner sina fördomar och kommer tillbaka till kraftkällorna.

Kom alla ni som törstar, kom till livets vatten. Kom hög som låg, fattig och rik, unga och gamla till era fäders helgedom. Ställ era liv i Guds tjänst. Sträva efter den tillkommande världens härlighet. Sök först Guds rike och hans rättfärdighet, så ska ni få allt det andra också som Gud ser att ni behöver. Vad hjälper det en människa om hon vinner hela världen men förlorar sin själ.

1. Bartolomeinatt syftar till massakern på protestanter i Frankrike som inleddes på natten till den 24 augusti 1572, på aposteln Bartolomeus helgondag. Under de 6 dagar som massakern pågick dödades cirka 10 000 franska kalvinister, hugenotter.