Thabo
Plötsligt började tårarna rinna ner för kinden. I det längsta försökte han hålla emot, men till slut kunde han inte hålla sig längre. Han grät allt häftigare och en av kvinnorna, som satt bredvid honom, böjde sig fram och undrade, vad som var fatt.
Men hon förstod inte riktigt vad han sa. Han ville åka hem, sa han. Hem till Manzini …
De andra kvinnorna som satt vid bordet i klassrummet, som tillfälligt fungerade som matsal, tittade frågande på varandra. Vems var egentligen pojken, var kom han ifrån?
De hade alla tagit för givet, att han kommit i sällskap med någon av de andra på kvinnomötet för alla Abasizikazi i pastoratet. Där var ju folk från minst fem olika församlingar runt om staden och det var ju inte ovanligt, att någon eller några hade sina barn med sig. I Swaziland är de flesta gifta kvinnorna medlemmar i Womens League, som det heter på engelska. Det fungerar som ett slags lekmannadiakonat och betyder ordagrant ”medhjälparna.”. De flesta söndagar bär de stolta sin uniform liksom när de gör hembesök i veckorna.
Till slut reste sig Mrs Shongwe från Siphocosini upp och avbröt samtalen, som pågick vid alla bord och frågade, om det var någon som visste vem pojken var, som satt vid ena hörnet av deras bord.
Nej, ingen visste. Ingen kände honom. De hade alla utgått ifrån att han kommit med någon annan. Han hade ju varit med hela morgonen, först på föredraget och sedan på bibelstudiet. Han hade suttit tyst och snäll och lyssnat vid sidan av än den ene än den andra. Alla hade sett honom men ingen visste, vem han var.
Jo, Mrs Dlamini från Ezulwini hade sett honom komma på morgonen. Han hade gått efter dem, som kom från Motjane och hon hade utgått ifrån att han tillhörde någon av dem.
Men kvinnorna från Motjane skakade på huvudet. Han var inte från Motjane och ingen hade tagit honom med sig.
Men vid närmare eftertanke hade flera sett honom när de vandrat de tre kilometrarna från busstationen upp till skolan, där församlingsmötet skulle hållas.
Mrs Shongwe tog med sig den lille pojken, som kunde vara omkring fem, sex år gammal, och gick ut för att i lugn och ro kunna tala med honom.
Mellan snyftningarna upprepade han, att han ville åka hem till Manzini. Han kunde också berätta att han hette Thabo och bodde i Ngwane Park, som mycket riktigt ligger där. Mamma hette laMnisi och i efternamn hette han Dlamini.
Mrs Shongwe kallade på mig och vi försökte gemensamt få fram lite mer upplysningar. Vi frågade, hur han kommit till KaSchiele skola. Han sa, att först hade han åkt buss och sedan gått.
Han hade följt efter tanterna i de svartvita uniformerna eftersom de hade biblar med sig. Jag frågade, om han varit i Mbabane förut och han skakade på huvudet. Nej, han hade aldrig varit i Mbabane.
Vi blev mer och mer konfunderade. Vad gjorde en femårig pojke alldeles ensam i Mbabane? Men vi gav oss inte. Långsamt försökte vi nysta upp historien.
Hade han några syskon? Jo, en lång rad, som han namngav i tur och ordning. Och en av dem skulle bara köpa bullar, sa han. Vi förstod ingenting, men Mrs Shongwe börja ana ett sammanhang.
Vart var det, han skulle åka? Jo, han och hans syster, som gick i skolan och var mycket större, skulle åka till en morbror som bodde i Sicaneni – men systern skulle bara köpa bullar och sen kom hon aldrig tillbaka.
Vi började förstå, vad som hänt. Den lille Thabo och hans syster skulle med stor sannolikhet besöka några släktingar i en annan del av landet.
De hade gått till busstationen i Manzini och systern hade lämnat den lille i bussen när hon sprungit ut för att köpa några bullar. Medan hon var borta hade bussen avgått.
Thabo, som inte kände en människa på bussen, hade tyst åkt med hela vägen till Mbabane. När alla andra steg av, steg han också av.
I vimlet på den stora busstationen i Mbabane hade han inte vetat vart han skulle ta vägen. Han hade inte vågat fråga någon, men när han såg alla kvinnorna med biblar, som han sa, följde han efter dem. Så hade han vandrat på egen hand upp till KaShiele kyrka och i regnet gått med in i klassrummet, där mötet skulle hållas. Han hade inte pratat med någon enda person …
Vi förstod, att hans familj måste vara orolig. Det vill säga om hans syster hade vågat gå hem och berätta, att hon tappat bort lillebror. Vi var inte övertygade om att hon hade haft mod till det.
Vi gick hem till mig och ringde polisen och frågade, om någon rapporterat, att en liten Thabo Dlamini hade kommit bort. Tyvärr hade de hade inga uppgifter om något sådant men de lovade, att försöka kontakta polisen i Manzini. De tyckte, att vi skulle komma ned med honom till polisstationen så skulle de försöka sända ut en efterlysning genom radion efter hans föräldrar.
Thabo följde motvilligt med, när han hörde att vi skulle till polisen. Tanterna med biblar i de svarta uniformerna verkade vara att föredra, men när vi förklarade att polisen skulle hjälpa honom att komma hem igen till Manzini, gav han med sig och följde med.
Vi berättade hans historia för poliserna och de försökte också själva få fram lite mer upplysningar men lyckades inget vidare. Men efterlysningar genom radion brukade ge resultat.
När Mrs Shongwe och jag lämnade polisstationen började Thabo gråta igen. Men polismannen fattade galoppen och började berömma Thabo att han handlat så klokt.
”Du gjorde alldeles rätt, Thabo, att du följde med tanterna med biblarna. Kommer man bort så ska man följa bibeln!”
Men det dröjde ända till nästa kväll innan polisen ringde och berättade, att föräldrarna kommit upp från Manzini och hämtat hem honom. •
Genom Swazihjälpen kan du stötta kyrkans arbete i Swaziland:
Swish 123 184 9967 eller PlusGiro 478 62 38-8
Yngve Kalins böcker kan läsas i sin helhet på Swazihjälpens webbsida: www.swazihjalpen.se