”Herre, jag har hört budskapet om dig och jag bävar.
Herre, låt ditt verk få liv igen i våra dagar,*
låt det bli känt i vår tid.**
I din vrede må du tänka på
att förbarma dig.”
(Hab 3:2, Folkbibeln 1998)
* eller ”förnya i dessa år dina gärningar”, g. ö. 1917
** eller ”i dessa år”, g. ö. 1917)
Den okände profeten
Profeten Habackuk vet vi inte mycket om. Som bibelläsare kanske vi hastigt gått förbi. Profetens levnadsöde är för oss okänt. Men eftersom han talar om kaldéerna (dvs. babylonierna), kan vi ana att han verkade vid tiden närmast före babyloniernas första angrepp på Juda år 605 f. Kr. Alltså levde Habackuk under den fromme kung Josias tid och var samtida med profeten Jeremia. Några tänker att han var en levit, alltså delaktig i tjänsten vid templet. Kanske tillhörde han sångarna. (Jfr Hab 3:19) För övrigt vet vi inget om honom.
”Herre, hur länge …?”
Profeten samtalar med Gud (kap 1–2) och ger uttryck för sin stora sorg över tillståndet i Juda, över våldet, girigheten och oviljan att lyssna till Guds ord, så att ”rätten blir förvrängd”. Det hade visserligen ägt rum en förnyelse under kung Josia sedan ”lagboken” (ev. Femte Mosebok) hade blivit återfunnen i templet. Men förnyelsen hade inte gått ner i folkdjupet. Likt Guds folk i alla tider undrade profeten hur länge han skulle behöva ropa till Herren innan han ville höra och gripa in.
Profeten får ett svar som förundrar honom. Det får honom att häpna och bäva. Svaret är att Herren själv ska väcka den babyloniske kungen och hans fruktansvärda krigsmaskin till att ”ta i besittning boplatser som inte är deras” och de ska själva avgöra ”vad som är lag och rätt”. När profeten undrar hur det kan vara att Gud vill använda de som är långt värre än profetens eget folk – fastän Juda synd är nog så svår – så får han veta, att babylonierna i sin tid också ska få sitt straff för all sin ondska.
När vi nu går in i ett nytt år – 2025 – kan nog både den ene och den andre bland Guds folk undra hur länge Guds tålamod ska vara innan hans allvarsamma svar kommer. I våra dagar, när olika arméer rör sig, både i vårt östra närområde och i Mellanöstern, är det inte så svårt att föreställa sig kommande svåra tider. Vi förstår ju att samma Guds vrede, som profeten nämner i sin bön, också har sin aktualitet i våra dagar. Våldet, föraktet för människoliv – också det ofödda – och för äktenskapets heliga ordningar, oviljan att lyssna till Guds ord – allt detta väcker Herrens vrede. Vi ska inte tänka något annat. Vi trampar inte ostraffat på Guds vilja.
Profeten Habackuk ger uttryck för sin villighet att höra vad Gud ska svara på hans klagan. Och han får ta emot ett fyrfaldigt ”ve” över orättfärdigheten i profetens samtid. Så är det också avgörande för oss som i vår tid har fått uppdrag att vara Ordets tjänare att på allvar ge akt på vad som är Guds dom över vår tids orättfärdighet. ”Jag vill stå på min vaktpost och ställa mig i tornet. Jag vill spana och se vad han ska tala till mig, vilket svar jag ska få på min klagan.” (Hab 2:1) I sin samtids mörker väntar profeten på sin Gud.
Ett ljus i mörkret
Mitt i Herrens allvarsord angående folkets synd gömmer sig ett hemlighetsfullt evangelium. ”Men den rättfärdige ska leva av tro.” (Hab 2:4) Det var det ordet, som blev utgångspunkten för aposteln Paulus förkunnelse av rättfärdiggörelsen genom tron (Rom 1:16, 17 och Gal 3:11). Det var också där som ljuset gick upp för vår reformator Martin Luther så att – som han själv uttryckt det – Paradisets portar plötsligt öppnades för honom.
Profeten gjorde det han hörde till bön.
”… jag har hört budskapet om dig och jag bävar.” Vad Gud hade att säga berörde honom på djupet. Och han ber:
”Herre, låt ditt verk få liv igen i våra dagar, (”förnya i dessa år dina gärningar”) låt det bli känt i vår tid (”i dessa år”).”
Vad är det för en förnyelse profeten ber om? Det tredje och sista kapitlet i Habackuks bok, som är profetens bön, ger en antydan om det. Här håller profeten fast vid Guds väldighet och härlighet, att Gud är Gud och hela skapelsen vilar i hans hand. På hans befallning kan sol och måne till och med stå stilla. Men till sist kommer domen över allt som gör uppror. Profeten gör allvar av det som psalmisten skriver: ”Din tron är fast grundad från fordom tid.” (Ps 93:2) Det betyder att det inte finns något i historien – inte heller i vår tid – som inte står under kontroll från Guds tron. Det får vi som troende Guds folk i trygghet gripa om.
Habackuk bekänner också: ”Du drar ut för att frälsa ditt folk.” Världens historia går mot det mål, att Gud vid tidens slut och världens undergång ska frälsa allt sitt folk till uppståndelse och evigt liv. Och till hans folk hör var och en som är rättfärdig genom tro. En sådan tro har man kommit till genom att höra orden om Kristus och hans rättfärdighet. Därför bör det innersta i vår nyårsbön vara detta: att Herren sänder och väcker Ordets tjänare till att avtäcka Habackuks hemlighet (Hab 2:4), som också blev Luthers stora återupptäckt: Rättfärdig är jag genom tro på Jesus Kristus, som lidit döden för min skull på korset. Troligen kände profeten Habackuk också till profeten Jesaja och hans profetia om honom på vilken ”straffet var lagt”, ”för att vi skulle få frid” (Jes 53:6). Får ordet om Guds stora gärning på korset ljuda i våra församlingar, då kan den mest skuldtyngde våga tro förlåtelsen för gångna års synder. Då kan vi med profeten Habackuk utbrista i samma lovsång: ”Men jag vill jubla i Herren och glädja mig i min frälsnings Gud” (Hab 3:18), även om mörkare dagar skulle möta mig detta nya år 2025. För jag känner honom, som sitter på tronen. •