För de flesta har vardagslunken nu återvänt och man har börjat få lite distans till jul- och nyårsfirandet. Ledigheten är över och både skola och jobb har dragit igång igen. Sannolikt har också glädjen över julklapparna lagt sig och majoriteten av nyårslöftena blivit brutna. Livet fortsätter med andra ord att lunka på ungefär som vanligt också detta år. Samtidigt kommer några att minnas 2025 på ett särskilt sätt. Året då lyckan slog in eller året då tragedin inträffade, men för de allra flesta blir det nog bara ett år i raden av alla andra år som utgör ens livstid, bara en etapp av livets lopp mot målet.
Och det är väl därför som ni ”jublar i obeskrivlig, himmelsk glädje när ni nu är på väg att nå målet för er tro: era själars frälsning.” (1 Pet 1:8-9)?
Sanningen att säga så är det nog få kristna som i sin vardag tänker så mycket på själva målet med livet, det som ligger bortom döden och graven. Istället upptas alltmer av det man står i här och nu, de vardagliga sysslorna och problemen. De lite mera djupsinniga tankarna kanske man inte riktigt hinner med eller känner sig bekväm att tänka på. Till det komma att bruset som omger oss alla, i någon mån, kan göra det svårt att avsätta tid till såväl bibelläsning, bön och dessa mera krävande tankar. Tempot tycks öka och allt verkar få fortare. Fler saker måste hinnas med varje dag men vi får inte mer tid till att göra allt som måste göras.
Det kan till och med vara svårt att hinna gå på gudstjänsterna. Det kan också vara omöjligt att förvänta sig att ens barn ska kunna avsätta tid för barn- eller ungdomsgruppen i kyrkan. Och som familj måste man ändå prioritera bland alla olika aktiviteter för att få livet att gå ihop.
Tack och lov så har förståelsen och acceptansen ökat kring dessa frågor. Det är inte längre lika vanligt, utan snarare mycket ovanligt, med fördömande blickar eller kommentarer när familjen inte kan komma till gudstjänst en söndag på grund av att ett av barnen har en match som olyckligtvis infaller just under gudstjänsttid. Eller, att ett födelsedagskalas eller annan fest slutade så sent att man helt enkelt inte orkar gå till gudstjänsten utan måste sova.
Det är inte meningen att raljera eller vara ironisk när jag skriver detta. Det är verkligen bra att förståelsen och acceptansen har ökat. Det är inte vare sig rätt eller sunt att kräva mer än vad Guds ord själv säger om dessa frågor. Det finns ingen lag i Guds ord som binder de kristna till att fira gudstjänst just på söndagarna. Det finns ingen lag som kräver av den kristne att den enskilda eller gemensamma andakten måste se ut på ett visst sätt, eller ske på en särskilt tid. Därför ska inte kristna ställa sådana krav på varandra. Och nej, sabbatsbudet kräver det inte heller. Den saken har vi skrivit om tidigare och därför lämnar vi den frågan.
Samtidigt som det finns skäl att säga tack och lov, så finns det också skäl att säga ack och ve. Friheten som vi kristna har att prioritera vår tid ska vi värna om. Samtidigt så bör vi alltid rannsaka oss själva på detta område. Även om ingen kan eller bör kräva något så kvarstår en fråga. Nämligen: Vad vill du? Eller när vi riktar den mot oss själva: Vad vill jag?
Den frågan är lätt att ställa och den tar bort många falska ursäkter. Vad vill jag, vill jag prioritera sådant som gör att jag har svårt att kunna komma till gudstjänster, bibelstudier, ungdomsgruppen eller andra saker som utgör en del av församlingens liv? Vill jag fostra mina barn till att prioritera annat högre än gudstjänsterna?
Det är alltså i första hand inte en fråga om rätt och fel. Frågan gäller vad man vill, vad som verkligen är det viktiga. Vad man vill prioritera och lägga sin tid och energi på.
Det är något stort och befriande i att inse att det finns valmöjligheter! Kristna fungerar på samma sätt som alla andra människor. Vi dras med i trender och luras i lika stor utsträckning som andra till att tro att det finns så mycket som vi måste göra. Så mycket vi måste ha. Så mycket vi måste hålla oss uppdaterade om.
De senaste åren har det kommit olika trender som har den gemensamma faktorn att man försöker komma ur ekorrhjulet. Det kan då handla om att flytta långt ut på landet där bostadspriserna är låga och där försöka att bli så självförsörjande som möjligt. Under förra året spreds också nyheten om att fler väljer bort smartphones eftersom de anser att de tar för mycket tid av dem. Det dyker också ständigt upp fler tips och råd på internet hur man gör sig kvitt beroendet, eller beroendekänslan, av sociala medier.
Denna typ av rörelser och motrörelser har alltid funnits i alla samhällen, också inom kyrkan. Det har funnits kristna som vill kasta sig in i hetluften, finnas där människor lever sina liv, för att de har sin kallelse där. Missionärer på innekrogarna, missionärer på sociala medier. Men så har det också funnits motsatsen. De som på ett sätt dragit sig undan för att få tid över till sina relationer. Missionärer till sina barn, barnbarn, släktingar, vänner och grannar.
Men alla bör inte inrätta sina liv utifrån ett missionsperspektiv. För många är allt som rör mission överkurs eftersom de själva kämpar för sin andliga överlevnad. De är inte i skick att sändas ut som frontsoldater i Guds mission utan de bör snarare, och snarast, komma under läkande och stärkande själavård så att de inte andligen dör. De är inte i skick att missionera vare sig på krogen eller i sin egen trädgård i ett samtal med grannen.
Denna grupp är nog mycket stor. Tänk i vilken rasande takt den kristna tron minskar i vårt land. Det behövs verkligen missionärer, men först och främst behövs en god andlig hälsa. De kristna minskar inte i antal på grund av att de blir dödade, utan de självdör på grund av svår näringsbrist.
Under alltför lång tid har många fått för lite eller undermålig mat i sina gudstjänster. De kan inte heller tillgodogöra sig mera näringsrik och kraftfull mat, utan reagerar med både illamående och smärta. ’Normal’ kristen mat uppfattas som frånstötande då den både är alltför svårtuggad, svårsmält och alldeles för salt.
Paulus säger:
Det ska komma en tid då människor inte längre står ut med den sunda läran utan samlar åt sig mängder av lärare efter sina egna begär, så som det kliar i deras öron att få höra.
2 Tim 4:3
Vad har detta att göra med att olika aktiviteter kan krocka på söndagar att göra?
Vi har fått en stor frihet i att prioritera och välja. Det är en stor gåva! Samtidigt måste vi inse något viktigt: vi kan inte välja att tro. Tron är en gåva från Gud, något som ges oss av nåd och inte av gärningar. Paulus skriver: ”Av nåden är ni frälsta genom tron, inte av er själva. Guds gåva är det, 9 inte på grund av gärningar för att ingen ska berömma sig.” (Ef 2:8-9).
Denna insikt ställer frågan om våra val i ett nytt ljus. Vi kan inte skapa tron eller göra oss förtjänta av den, men vi kan medvetet välja att leva självdestruktivt så att vi i förlängningen riskerar att gå miste om trons gåva och så, helt i onödan, gå förlorade. Varje enskilt val handlar sällan om rätt eller fel. Om det är synd eller inte. Däremot handlar det, sett över en längre period, om att leva på ett sätt som är gott och uppbyggligt för våra själar.
Det moderna livet erbjuder otaliga distraktioner som försöker fylla våra dagar och tankar. Sociala medier, nyheter och vardagliga bekymmer kan snabbt tränga undan tiden för bön och bibelläsning och detta utan att något i sig behöver vara fel.
Det är alltså stora likheter mellan den kroppsliga hälsan och den andliga hälsan. En ohälsosam dag påverkar inget i det långa loppet. Det kan sägas om varje enskild ohälsosam dag och det är sant. Däremot kan det inte sägas om en ohälsosam livsstil. En dag utan bön riskerar inte ditt andliga liv. Men om du lever ett liv utan bön så är det ohälsosamt och farligt.
En söndag utan att gå i kyrkan spelar ingen roll. Att ibland utebli är oroväckande. Att nästan aldrig gå direkt farligt.
När vi nu har gått in i ett nytt år så kan det vara på sin plats att fundera över dessa saker. Inte huruvida det var rätt eller fel av de äldre generationerna att förbjuda både sig själva och barnen att göra något trevligt på söndagarna. Den frågan är irrelevant för oss idag.
Däremot är det av större vikt att ställa sig själv frågan: Vad vill jag?
Vill jag leva ett liv i Guds närhet där jag också är omgiven av Guds folk, hans församling? Vill jag låta Guds ord vara det som utgör hela normen för mitt liv eller vill jag låta trenderna i samhället eller på sociala medier vara normen för mig? Vill jag lära mina barn goda vanor genom att själv prioritera den söndagliga gudstjänsten före allting annat eller vill jag lära dem att prioritera gudstjänsten ganska lågt?
När ett nytt år kommit och många nyårslöften redan hunnit brytas så ska man inte ge upp så lätt. Det är inte för sent att sätta upp mål som rör det kristna livet. Det är bättre att exempelvis börja följa en bibelläsningsplan idag, än att tänka att det redan nu är ett förlorat år och att du får ta tag i detta nästa år. Det är inte för sent om du hitintills i år har hoppat över alla gudstjänster. Du kan gå till kyrkan nu på söndag.
Det är med andra ord inte för sent att börja leva lite mera hälsosamt!
Ät nyttigare mat, nöj dig inte med skräpmat och andra onyttigheter utan se till att få Guds ord rent och klart. Stanna inte hemma! Rör på dig! Gå till kyrkan! Skaffa bra rutiner för din vardag som gynnar din andliga hälsa!
Vi kan nämligen inte förvänta oss någon väckelse, eller något andligt uppvaknande i vår kyrka och i vårt folk om vi själva inte bryr oss om vår egen och våra barns andliga hälsa.
Det låter kanske grovt att säga det så. Det är väl självklart att alla bryr sig om sina barns andliga hälsa?! Så kanske det är. Men hur kan det då komma sig att generation efter generation av barn och ungdomar inte fått höra Guds ord som det verkligen står från början till slut?
Nu tänker jag inte först och främst på frågan om skapelsen under 6 dagar, kvinnliga präster och vigsel av samkönade. Inte heller på varför det är så tyst om samboskap.
Det jag tänker på är helheten, lag och evangelium. Att lag och evangelium förkunnas så att synden verkligen blir avslöjad och syndernas förlåtelse verkligen blir proklamerat. Inte så att man känner sig kränkt och värdelös som människa utan tvärtom. Att man känner sig oändligt högt älskad av den helige, trots sina syndafall. Att det blir tydligt att jag inte kan, eller vill, vara herre i mitt eget liv för då går det riktigt illa! Och samtidigt, att det finns oändligt mycket att vara glad och tacksam för eftersom jag får leva mitt liv med Jesus. Han har lovat att vara med mig och att jag inte ska behöva sakna något en endaste dag i hela mitt liv, och inte heller i evigheten.
Vi ska inte servera dem förenklingar. Det kristna livet handlar inte om att uppleva en mening med tillvaron och det finns inga löften om att vi ska bli lyckligare som kristna, inte här i livet. Ytterst så är det en fråga om sanningen. Vad är den sanna bilden kring hela den värld vi lever i? Vad är det sanna sättet att leva sitt liv, alltså vad är ont och vad är gott? Vad är sanningen om mig? Vad är sanningen om Jesus vår frälsare?
Barn och ungdomar måste, på samma sätt som vuxna, få höra om den fria nåden! Att vi får vara Guds barn och ha förlåtelse för alla synder, inte på grund av något som vi gör eller inte gör. Utan bara på grund av vad Jesus har gjort för oss.
Det finns en risk att tona ner vad Gud kräver i sin lag, eftersom det kan skrämma bort våra ungdomar från kyrkan. Då finns det en stor risk att man istället börjar villkora evangelium. Det görs ofta genom att man talar om helgelsen som en självklarhet hos de som tror. Det är iofs sant, men om inte lagen förkunnas och inte heller den fria nåden så tenderar alltsamman att bli till moralism, lagiskhet. Vi talar då inte längre om konkreta synder utan om de goda gärningar som Herren kallat oss att leva i. Vi ska ta hand om varandra, vara kärleksfulla och goda. Vilket är sant. Men när man också talar om förlåtelse utan att tala om vad som är synd så kommer det att missuppfattats.
Vi får då barn och ungdomar som tror att deras kristenliv handlar om att göra gott och att evangelium handlar om att vi kan få förlåtelse/ursäkt när vi inte varit perfekta. Samtidigt kan samma barn och ungdomar leva öppet i synd utan att veta om det. Skulle någon berätta det så riskerar de att bli djupt kränkta och i förlängningen lämna de kristna sammanhangen.
Så har man av missriktad omtanke fostrat dem, inte i kristen tro, utan i lagiskhet. Så har de inte heller fått se evangeliet i dess klaraste ljus.
Det är nog dags att börja tala klarspråk också om hur det ser ut i de mera ’konservativa’ sammanhangen. Vår andliga hälsa är urusel. För vår egen och för kommande generationers skull bör vi därför lägga oss till med goda vanor i år så att vi också kan vara goda förebilder för kommande generationer.