En av västvärldens verkligt stora ödesfrågor är frågan om barnafödandet. Våra samhällen reproducerar sig inte i den utsträckning som behövs för att överleva. Det är en komplex fråga varför barnafödande inte anses tillräckligt attraktivt, men klart är att frågan om varför västvärlden på detta sätt sakta ”går under” borde diskuteras lika ingående som exempelvis kriget i Ukraina. Frågan är dock för känslig – varje diskussion om låga födelsetal fingrar på den fria världens allra starkaste tabun.
I grevens tid pågår det dock just nu ett slags självrannsakan i samtidskulturen beträffande feminiseringen av samhället, vilken är en följd av kvinnornas inträde på arbetsmarknaden, vilket i sin tur kan knytas till första vågens förment ganska oskyldiga feminism. Det feminiserade samhället har problematiserats i exempelvis böcker som ”Den mjuka staten: feminiseringen av samhället och dess konsekvenser” av Erik J. Olsson och Catharina Grönqvist Olsson (Karneval förlag 2024) och ”Sexsveket: 8 teser för en sexuell motrevolution” (Karneval förlag 2024) av Louise Perry – som inte vill kalla sig konservativ men som ändå landar i flertalet konservativa slutsatser. Jag vill egentligen även räkna in böcker som ”Därför gör kärlek ont: en sociologisk förklaring” (Daidalos 2016) av sociologen Eva Illouz också, som riktar in sig på kärleksritualernas avreglering i moderniteten och dess höga emotionella pris. Det är i något av samma konträra sammanhang som jag placerar in ”Och se, det var mycket gott! : En antologi om kön, identitet och skapelseordning” (Timoteus förlag 2024), en antologi som tar olika grepp kring frågan om relationerna mellan könen ur teologiska, kristna perspektiv.
Feminismen, som tillsammans med socialismen bar på två av modernitetens starkaste framtidsvisioner, har har kritiserats för att vara ett borgerligt projekt. Den anses ha tagit form på andras bekostnad – till och med på kvinnornas egen bekostnad. En sak är klar, att feminismen inte längre ”slår underifrån” på ett vänsteribehagligt sätt. Kvinnodominansen råder idag inom flera sektorer och bidrar med en feminisering av kulturen där männen har svårt att finna en plats. Mjuka tag, relationsfokus, känslor är lika med fakta, gullande med brottslingar, lågaffektivt bemötande – så ser en lätt förenklad analys ut – vilket gör Sverige attraktivt även som gangsterparadis, utan att männens värderingar och försvarsvilja får mandat att sätta något emot. Snällismen lägger sordin på hanteringen och männen måste genomgå en symbolisk kastration för att bli accepterade – männen kan helt enkelt inte riktigt blomma ut i vårt feminiserade samhälle.
Antologin ”Och se, det var mycket gott!” binds samman av en kättersk hållning till samhällets heliga ideologier rörande kön och sexualitet. Boken är indelad i fyra olika avsnitt, ”Feminism, förtryck och frihet”, ”Feminismen och familjen”, ”Kvinna och man i församlingen” samt ”Helande och hopp: en väg framåt”. Boken börjar med råd till kristna kvinnor som från unga år blir utsatta för samtidens krav på ideologisk och livsstilsmässig inordning. Aborter, inseminationer, och den bristande respekten för mänsklig värdighet avhandlas. Poängen är tydlig: kvinnorna tjänar inte på att anamma exempelvis den sexuella revolutionens frihetsbudskap. Vi bör inte handskas vårdslöst med det mest intima. Samma slags slutsatser, samma ”försiktiga konservatism”, kan man finna i den så kallade reaktionära feminismen. I en podcast där Louise Perry medverkade har hon varit inne något liknande: äktenskapet är en bra fördelningspolitisk konstruktion också i sexuellt hänseende som skyddar män och kvinnor från orättvisor och emotionella skador.
”Den [feminismen] är en ideologi som står i motsättning till naturen och Bibeln och som på sikt kommer att förgifta dina tankar och relationer”, skriver Anette Westöö i sitt rapsodiska och radikala kapitel ”Att böja knä för kulturen – eller leva efter Guds design?”. Hon konstaterar att feminismen har ett korn av sanning i sig men den kommer inte med den rätta lösningen. Westöö går även kort in på skildringar av de menlösa papporna i populärmedia, något som förtjänar ett eget kapitel. Westöös kapitel är en uppgörelse även med den feminisering som tar plats i kyrkorna. Vårt mjuka, feminiserade samhälle kommer med oanade konsekvenser och det är intressant i sammanhanget att det är så många kvinnor som höjer rösten för en förändring – kanske det är ett tecken på att männens röster redan befinner sig i ”utmarkens vildmark”?
I antologin finns också den före detta lärarinnan Selma Gamaleldins bidrag, som i sin uppväxt brottats med könsdysfori. Det är en gripande redogörelse för en uppväxtmiljö som många barn tyvärr får möta idag och där vi finner en fader som verkar ha svårt att knyta an till sina barn och det nya normsystem som barnen för hem från det svenska samhället. Kapitlet bär den hoppingivande titeln: ”Grattis, du är kvinna!” – det hade varit vackert om någon skrivit samma titel för oss män.
När jag fick boken i min hand bläddrade jag genast till avsnittet ”Feminismen och familjen” där jag fann två texter som jag tänkte diskutera närmare och där jag tyvärr blev besviken på antologin. Kapitlet ”Man i en feministisk kultur” ser ut att vara skriven i ilska, kanske rent av helig vrede. I kapitlet hyllas det manliga hjälteidealet. ”Hjältemotivet är det kristna grundmotivet för en mans självutgivande kärlek”, skriver kapitelförfattaren Per-Anders Grunnan. Mannen är den ”som ska ställa sig mellan en inbrottstjuv och familjen. Han ska inte gömma sig bakom hustrun och barnen i hopp om att faran går över”. Man kan verkligen instämma i detta, men å andra sidan var det inte ”muskelkraft” som Jesus begagnade sig av för att älska människor självutgivande – inte ofta åtminstone – och han sa ju även i skarpt läge: ”Stick ditt svärd i skidan! Ty alla som drar svärd skall dödas med svärd.” (Matt 26:52)
En som verkligen var hjältemodig var ju Mikael, som våren 2024 sköts till döds inför sin 12-åriga son när han stod upp mot några gangsters i Skärholmen. Han gav sitt liv för en högre sak kan man säga – men blev det bra för hans familj? Eller för samhället? Visste vi inte redan att den här typen av heroiska normer ibland är dumdristiga? Men det reser frågan: vilken typ av heroism kan vi visa i vårt samhälle?
Jesus var inte gift. Men hade Jesus varit gift, och gett sitt liv för en högre sak, hade sannolikt hans hustru ibland undrat varför ”saken” var viktigare än familjen. Ja, man ska givetvis älska Gud mer än sin familj – annars är man inte värdig Guds rike – men det blir helt enkelt mer komplicerat att vara man och hjältemodig när man har ansvar för en familj. Detta faktum borde diskuteras ingående men istället lämnas läsaren med hurtiga råd och moralism vilket gör mig besviken.
Ett annat kapitel som jag hade höga förväntningar på var ”Mannens och kvinnans roller i familjen” av Tor Jakob Welde. Jag förväntade mig en klar, tydlig och biblisk utläggning. Tyvärr är kapitlet fullt av sicksackande kring uppfattningar och möjliga missförstånd av Bibelns svårsmälta ord. Författaren täcker upp allt för mycket för tänkta missförstånd och det slutar i ett ängsligt och tyvärr intetsägande upprepande av sådant som en bibelläsare redan vet.
Vi vet exempelvis att män ska skydda ”det svagare kärlet”, men hur kan man älska sin familj och samtidigt exempelvis driva ett företag där man arbetar 12 timmar per dygn? Eller om man är låginkomsttagare och måste ha två jobb för att klara försörjningen? Sådana frågor vore intressant att läsa om! I kapitlet tangeras frågan, men hemfaller endast till att konstatera att män ofta har försummat sitt ansvar för att uppfostra barn och överlämnat bördan till hustrun. Ja, det vet jag redan. Men hur:et saknas. Bör mannen jobba mindre? Vad händer då med försörjningsplikten? Fäder kanske inte har några giltiga skäl alls att vara frånvarande från hemmet?
En annan fråga som borde ställas: Hur älskar man Gud och familj som arbetslös? Det kanske på många sätt är bättre: mannen kan ju då utöva ledarskap i familjen med närmast total närvaro samtidigt som staten försörjer honom och familjen.
”Mannen ska bruka sin (vanligtvis) större muskelstyrka och sin kärleksfulla auktoritet till att beskydda sin hustru och sin familj, älska och offra sig för dem med Kristus som förebild”, skriver Tor Jakob Welde. Följdfrågan blir: hur offrar man sig för sin familj med Kristus som förebild? Jesus hade ju ingen familj, han beskyddade inte ens lärjungarna med sin muskelstyrka, och frågan blir hur en gift man ska älska så att han uppfyller sina plikter mot alla – både Gud och kvinna – och samtidigt ha Kristus som förebild? Går det ens att förena? Vi vet att Kristus gav sitt liv för församlingen, inte en kvinna; skillnaderna i olika slags kärlek beroende på kärleksobjekt borde utvecklas eftersom här gömmer sig outtalade konflikter. En man som försvarar sitt land är exempelvis både heroisk och självutgivande, men gentemot sin familj kanske han inte lever upp till sin plikt?
Underordning är ett annat ämne där paradoxerna inte klargörs utan mest upprepas. Hur känner man igen en kärleksfull ömsesidig underordning där mannen samtidigt är familjens huvud? Denna fråga göms i ett ängsligt upprepande av bibliska principer, och kanske är det i sin ordning till viss del, ”Bibeln ger oss inte någon lagkod med specifika regler och föreskrifter”, som Tor Jakob Welde skriver, men ändå: den uppmärksamme läsaren undrar ju hur man bör leva sitt liv. Som läsare vet jag dessutom att ”[d]en gifte är angelägen om det som tillhör världen, hur han skall vara sin hustru till lags, och så blir han splittrad” (1 Kor 7:33-34). Oftast läser vi böcker för att få klarhet i livets frågor så att vi kan leva rättfärdigt bland splittrande krav. ”Kan vi leva som kristna och splittrade?” – en fråga som förtjänar en seriös utläggning.
Det är synd om männen. I vårt materiellt välmående och teknologiska samhälle lever vi många gånger som skuggor av vår potential. Sverige är ett extremt land beträffande sekulära och individualistiska ideologier, men också ett naivt och bekvämlighetsövermättat land, som hellre tycks vilja gå under än låta sig konfronteras med sina egna ideologiska motsättningar, vilket till stor del hänger samman med det långvariga välståndet, men också usla eliter och som följd ett undermåligt offentligt samtal. Att många kyrkor assimilerats till materialistiska ”huvudräknare” och sanningsrelativistiska kappvändare med blöta fingerspetsar är ett tragiskt avfall från den heliga tron. ”Ni är jordens salt”, säger Jesus till sin upprättade mänsklighet. Vi är värdelösa som Guds tjänare om vi inte arbetar emot förruttnelsen i samhället. Och hela samhället tycks nu ha drabbats av lepra där det senaste som har fallit av är fallosen. Antologin har här identifierat ett verkligt behov – och den saltar rejält. I enstaka överslag i moralism har det vällovliga syftet ibland lagt krokben för sig själv, men det vägs upp av andra, salta partier som är klarsynta och skoningslösa mot samtiden. På det stora hela är det här en modig bok som ifrågasätter rådande normer – och det är ju aldrig fel … •