Vad handlar läran om arvsynden om?

När jag studerade funderade jag mycket på detta med synden. Läran om synden och dess konsekvenser blev så så småningom grundläggande för mig, inte bara för förståelsen av frälsningen utan också omvändelsen, tron och kyrkan. För mig blev det tydligt att om läran om synden inte förstås korrekt eller om den suddas ut så kommer vår förståelse av den kristna tron att fragmenteras och kollapsa.

Vi människor kan nog förstå lite av vad det vill säga att människan är syndare. Likväl, om vi verkligen ska förstå vad synden är och varför den fortfarande existerar måste vi se närmare på ett tema som är på väg att glömmas bort i vår tid, nämligen läran om arvsynden. Det kommer vi att göra nu. Vi ska se tillbaka lite i historien för att få insikt i hur denna lära blev utformad och vi ska se lite närmare på hur den är förankrad i Bibeln.

Reformationen och läran om synden

På femtonhundratalet uppstod en djupgående oenighet i kyrkan om vad den kristna tron består av.

Detta ledde till vad vi kallar den lutherska reformationen. Martin Luther hävdade att den katolska kyrkan hade utvecklat trosuppfattningar som avvek från Bibelns lära. Detta ledde till att Luther bannlystes och blev utestängd från den katolska kyrkan. På sikt ledde det också till bildandet av en ny kyrklig gemenskap, nämligen den lutherska kyrkan. Luther och hans trosfränder ville bygga sin tro enbart på Bibelns uppenbarelse. De visade också att katolicismen hade utvecklats bort från de läror som gjorts gällande i fornkyrkan, och hänvisade i detta avseende särskilt till Augustinus.

Luthers återupptäckt av arvsyndsläran blev avgörande för att också läran om frälsningen blev återupptäckt. De lutherska lärde att Gud måste göra allt som är nödvändigt för att frälsa oss eftersom synden har en sådan makt över oss människor att vi själva inte kan bidra något till vår frälsning. Oenigheten om dessa saker blev med tiden så stor att de lutherska blev ombedda att dementera sin lära. Detta ledde till flera offentliga konfrontationer. Särskilt känd är den så kallade riksdagen i Augsburg 1530. Då presenterade de lutherska sin tro i form av en skrift som senare blev kallad Den Augsburgska bekännelsen (Confessio Augustana).

Då Confessio Augustana (CA) lades fram av Luthers medarbetare Philipp Melanchthon stod det klart för alla att den lutherska läran om synden var annorlunda och mycket mer radikal än de uppfattningar som rådde inom den katolska kyrkan. Bakgrunden till detta var att de lutherska hade utvecklat en lära om synden som var baserad på principen ”Skriften allena”. Den katolska läran hade en annan utgångspunkt. Den byggde inte bara på Bibelns lära utan också på Aristoteles filosofi. Genom åren hade man rört sig bort från Augustinus radikala förståelse av män­niskan såsom syndare och utvecklade en lära som minimerade arvsynden.

Som svar på detta presenterade de lutherska läran om människans syndafördärv. Synd beror inte bara på en defekt i den mänskliga naturen eller en förlust av förmågan till helgelse. Synden är mycket mer allvarlig än så. Den är något som genomsyrar, styr och dominerar hela människan. Djupast sett är synden misstro mot Gud, brist på fruktan för Gud, och lust till det onda (CA II).

Läran om synden i vår tid

Hur är det med undervisningen om synden i vår tid? Jag skulle våga påstå att det problem som reformatorerna stod inför har gjort en stark återkomst. Man tar inte tillräckligt på allvar att läran om synd är en fråga om uppenbarelse och därför måste härledas från Skriften. I flera nyare dogmatiska framställningar har läran om synden praktiskt taget försvunnit som ett eget separat ämne. I andra tonas syndens allvar ner och ersätts med åsikter som kan styras av filosofi, psykologi eller sociologiska frågor.

Det kan självklart finnas många anledningar till detta. En orsak som bör nämnas är att man inte längre beaktar att människan ska förstå i två dimensioner, likt reformatorerna gjorde på sin tid. Luther skiljde, som känt är, mellan människan i dess förhållande till Gud och i dess förhållande till ­medmänniskor. Den mellanmänskliga relationen ger utrymme för att tala om mänskliga förmågor, möjlighet och plikt att leva gott och till nytta för både sig själv och samhället. Det ger utrymme för vetenskap, medicin, psykologi, sociologi etcetera. 

Bibeln har ändå något att säga som går utöver vad vi människor kan föreställa oss. Det avslöjar sanningen om vårt förhållande till Gud. Inför Gud står vi helt och hållet som syndare. Om vi inte böjer oss för denna sanning faller snart läran om Jesu frälsning och försoning. Varför tala om att Jesus försonar världens synd om Guds dom över synden inte i verkligheten inte är människans stora problem?

Om teologin inte ska dras med i män­niskans flykt från Gud måste de som förvaltar den komma ihåg att läran om synden hör till det som Gud måste uppenbara för oss. Låt oss kort titta på hur läran om arvsynden formulerades och förstods av några av våra andliga fäder, och hur den är förankrad i Skriften.

Ursynd – arvsynd

Genom kyrkans historia har vissa begrepp utvecklats som används för att beskriva viktiga teman i den kristna tron. Orden som används finns inte alltid i Bibeln. De introducerades och antogs av kyrkans stora tänkare som en beteckning på något som är bibliskt. Så är också fallet med ordet arvsynd. Ordets innebörd formulerades främst av Augustinus (354–430). Själva läran att synden är nedärvd och kom in i världen genom Adams fall fanns ändå på plats före ­Augustinus, till exempel hos Irenaeus, som levde långt före honom (125–202). Ja, själva saken är uppenbarad i Bibeln.

Läran om arvsynden handlar om syndens historiska ursprung, och om synden sådan den därefter gör sig gällande i varje män­niska. Här ska vi titta närmare på hur denna lära presenterades på sin tid av den lutherske dogmatikern Johann Gerhard (1582–1637). När Johann Gerhard skriver om arvsynden skiljer han på syndens historiska ursprung, och synden som ett fördärv som förs vidare från generation till generation. Liksom Augustinus hänvisar han särskilt till Romarbrevet 5:12ff. som det avgörande skriftliga beviset för läran om arvsynden. Han förlitar sig annars på Luthers förklaring av Första Moseboken, och skriver att berättelsen om Adams och Evas fall visar vad synden består av i dess innersta kärna. Vad är synden som ligger bakom alla andra synder, frågar ­Gerhard. Vad går i arv från generation till generation? Vad är arvsynden, synden som förde hela mänskligheten under Guds dom genom ens fall, synden som finns i djupet av varje mänsklig själ?

”Rot – synden”

Gerhard svarar i polemik mot den lärde katolske teologen Bellarmine. Han hade hävdat att själva ”rotsynden” var människans önskan om självupphöjelse. Gerhard håller med om att självhävdelsen är allvarlig, och att det är en del av synden som människan ärver. Självhävdelse är dock bara en konsekvens av ”rotsynden”, förtydligar han. Den synd som är själva upphovet till alla andra synder är att människan inte tror på Gud. Med ordet tro syftar Gerhard på något mer än att bara hålla något för att vara sant. Att tro på Gud, enligt Gerhard, innebär att ha tillit till Gud. Att inte tro på Gud är att misstro honom. Synden som ledde till de första människornas fall är just misstro mot Gud, hävdar Gerhard. Innerst inne är det också misstro mot Gud som ständigt leder människan på fall och till uppror mot Gud.

Gerhard finner bekräftelse på detta just i Bibelns syndafallsberättelse. Denna berättelse visar att ormen frestade Eva just genom att skapa misstro mot Gud i hennes hjärta. Han fick henne att tro att Gud ville något ont för människan genom att förbjuda dem att äta från ett enda träd i trädgården. Ursprungligen levde människan i tillit och trodde att förbudet som Gud hade gett dem var bra. Det var så eftersom de litade på att Gud själv är god. Så kommer Satan in i människornas liv. Han sådde tvivel på Guds godhet, och eftersom människan lyssnade på honom lät de sig ledas till att börja misstro Gud. Syndafallet inträffade därför först i det mänskliga hjärtat, i det ögonblick då misstron mot Gud hade uppstått. Sedan kom gärningen – den syndiga, onda och upproriska handlingen.

Gerhards framställning ger oss en viktig insikt. Synden som misstro till Gud ligger djupt i människans natur. Den yttrar sig i kulturlivet som misstro till Guds goda bud och i uppror mot Guds goda ord. Misstro mot den sanne Gud är orsaken till att det onda för ta överhanden människor emellan. Synden är alltså något som kommer från människans inre. Synden bor i människan och den förs vidare från generation till generation – som ett ont arv.

Från fornkyrkans tid har man inte bara lärt att synden går i arv. De talar också om en arvskuld. Läran om arvskulden går ut på att alla människor föds in i världen med skuld inför Gud. Så är det eftersom Adams fall förde skuld över hela mänskligheten eftersom alla människor har del i Adams fall. Läran om arvskulden har naturligtvis varit mer problematisk för många än läran om arvsynden. Det är också flera som av­­visar den. Johann Gerhard försvarar emellertid läran om arvskulden. Det gjorde också Luther, Melanchthon och Augustinus. Låt oss se närmare på hur de, och andra, har sett på läran om arvskulden utifrån Bibeln.

Läran om arvskulden framkommer tydligt i Romarbrevet 5:12 ff, och 5:18. Här står det att döden kom in i världen som en konsekvens av en människas fall och att döden nådde alla. Att döden härskar över män­niskorna visar att Guds dom vilar över hela mänskligheten. Så tolkas ordet vi läser i Romarbrevet 5:

”Därför är det så: Genom en enda män­niska kom synden in i världen, och genom synden döden. På så sätt nådde döden alla människor, eftersom alla hade syndat.” (Rom 5:12)

Tolkningar

Frågan är hur man kan förklara att skuld inte bara tillräknas de första människorna utan också hela mänskligheten? Det har getts lite olika svar på den frågan. ­Augustinus lärde att alla människor var preexistent närvarande i Adam och att därför fick del av hans fall. Augustinus förklaring utgår från Vulgata, den latinska översättningen av Nya testamentet. Där översätts sista delen av Romarbrevet 5:12 så att man kan tolka det som att människor på ett preexistens sätt var närvarande i Adam då han syndade. ­Gerhard påpekar att texten framför allt säger att människan är under Guds dom som en följd av Adams synd. Francis Pieper lyfter fram att Gud ser allt det som vi kallar dåtid, nutid och framtid samtidigt och att Gud tillräknar alla människor skuld eftersom han förutser att alla kommer att synda likt Adam gjorde. Den reformerte teologen Millard Erickson säger att ordet ”syndat”, så som det används i Rom 5:12, bara har Adam som subjekt och avser en handling som Adam ensam begick för länge sedan.

Alla har syndat

Hur man än förklarar orsaken till arvskulden blir själva frågan fortfarande densamma. Det är inte möjligt att komma bort från att Bibeln faktiskt lär att alla på ett eller annat sätt har del i Adams fall. Skuld blev lagd på mänskligheten som konsekvens av fallet. Detta är klart även om vi inte fullt ut förstår varför det är så. Romarbrevet 5:18 säger det kanske klarare än något annat bibelord. Här läser vi att ”… en endas fall ledde till för­dömelse för alla människor”. I fortsättningen talas det om kopplingen mellan syndafallet och Jesu frälsning.

”Alltså: liksom en endas fall ledde till fördömelse för alla människor, så har en endas rättfärdighet lett till ett frikännande, till liv för alla människor.”

Låt oss sammanfatta vad vi sagt så här långt: Bibeln uppenbarar att synden är mycket mer allvarlig än vad människor kan föreställa sig. Vi är därför helt beroende av Bibelns uppenbarelse för att kunna förstå hur allvarlig synden är.

Hur ska vi då prata om synden?

Från och till har jag frågat mig själv; hur ska jag förklara detta med synden på ett övertygande sätt? Man måste hålla tungan rätt i mun. Det varnas för att man kan ge människor skamkänslor eller väcka sjukliga skuldkänslor när man talar om synden. Det kan man givetvis ta i beaktande och göra en förståndig åtskillnad mellan  människans ställning i förhållande till Gud, och dess förhållande till medmänniskorna. Vattentäta skott mellan dessa två dimensioner är dock inte möjligt att upprätta. Det finns tillräckligt med exempel både från mänsklighetens historia och vår samtid som bekräftar hur fruktansvärd synden verkligen är.

Ändå har människor mycket svårt att böja sig för vad Gud och Bibeln säger om synden. Det är därför viktigt att ha klart att Gud går tillväga på ett visst sätt när han avslöjar synden för var och en av oss. När Gud ska övertyga oss om vad synd är låter han sig inte nöja med att tala om synden som ett fenomen. Han nöjer sig inte heller med att ge oss en undervisning om synden. Gud gör också något mer. När Gud vill visa dig synden i ditt liv så talar han till dig genom sina bud. Han befaller dig att leva i enlighet med buden och är tydlig med att du måste upprätthålla och själv vara i enlighet med den helighet som buden kräver – om du ska undkomma Guds dom.

Guds bud och synden

Vad händer då Gud talar på detta sätt? Jo – då sker motsatsen till det vi människor gärna tror ska ske. Varken iver eller kärlek till Gud uppstår genom krav och villkor. Det ger oss ingen kraft som gör det möjligt att övervinna synden eller till att bli en bättre människa. Genom lagen kommer insikt om synd, skriver Paulus i Romarbrevet 3:20. Synden, sådan den är i mitt hjärta, blir avslöjad för mig när Gud möter mig i lagen. ­Paulus utvecklar detta genom att berätta om sina egna erfarenheter. Efter att ha berättat om sitt möte med lagen skriver han följande i Romarbrevet 7:

”Vad ska vi då säga? Att lagen är synd? Verkligen inte! Men det var först genom lagen som jag lärde känna synden. Jag hade inte vetat vad begäret var om inte lagen hade sagt: Du ska inte ha begär. Men synden grep tillfället och väckte genom budordet alla slags begär i mig. Utan lag är synden död.” (Rom 7:7-8)

Synden i oss, som den verkligen är, avslöjas således genom att människan möter Guds lag. Paulus går inte in i detalj när han beskriver den process som människan då leds in i. En sak måste dock nämnas. ­Paulus skriver att synden yttrar sig som begär, det vill säga som en trots och som en lust att göra mot Guds ord. Kraven som Gud ställer på oss i sin lag träffar oss och aktiverar lusten till synd. Då avtäcks något som vi inte visste fanns där. Synden avslöjas för oss – och vi får den förståelse av oss själva som bara Gud kan ge.

Bekännelse och tro

Vad vill Gud genom att gå tillväga på detta sätt? Svaret är att han leda oss till tro på det Gud har att säga till oss om Jesus Kristus. Genom att uppenbara synden för oss vill Gud att få oss i en position där vi verkligen behöver höra att Jesus Kristus har gottgjort alla våra synder – helt och fullt. Vi förstår inte att vi behöver syndernas förlåtelse utan att Gud avslöjar tillräckligt mycket av synden i våra liv. Hur mycket av syndens djup måste jag se innan jag kan ta in evangeliets budskap, frågar vissa. Det är en fråga som inte tas upp i Bibeln. Ordet som uppenbarar synden i oss måste komma samtidigt med orden som säger att Gud förlåter oss alla våra synder för Jesu skull. Nådens ord säger alltid att frälsningen är fullbordad för oss alla. Genom detta budskap skapar Gud tro i människans hjärtat. Gud låter förtroendet som förlorades genom syndafallet komma tillbaka. Detta sker inte genom ett ord som kräver något av den förlorade människan, utan genom ordet att Gud har fullbordat all frälsning för oss i Jesus Kristus.

Vad händer i det ögonblick en person kommer till tro? Också detta kan vi förstå i ljuset av läran om synden. Vi har gjort skillnad på arvsynd och nedärvd skuld, och vi gör klokt i att göra det, även när vi talar om frälsning och syndernas förlåtelse. Gud behandlar nämligen arvskulden och arvsynden lite olika. Låt oss först se på detta med skulden: Vad gör Gud med den? Svaret hittar vi i brevet till Kolosserna där vi läser följande:

”Han har utplånat skuldebrevet som vittnade mot oss med sina krav. Det tog han bort genom att spika fast det på korset.” (Kol 2:14)

Allt vi är skyldiga inför Gud har tagits bort av Jesu död på korset. Både vad vi inte har förstått och fått tillräcklig insyn i, och sådant som kanske dagligen plågar vårt samvete. Gud förlåter mig allt. Han tar bort all min skuld när jag börjar tro på Jesus. Orsaken är att Jesus tog all min skuld på sig, led, dog och betalade för det en gång för länge sedan.

Guds nåd och frälsning

Så vad gör Gud med det syndiga i mig? Här nämner jag bara två saker. Det syndiga i mig tas inte bort. Jag måste bära den inom mig så länge jag lever. Däremot så inbjuder Gud mig till att leva i nåden varje dag, och genom att leva i syndernas förlåtelse gör han så att synden mister sin makt i mitt liv. Han låter mig växa i helgelse genom tro på att Jesus Kristus har sonat och betalat min syndaskuld. Dessutom säger Skriften att Gud inte längre tillräknar mig min synd. Det innebär att Gud har dolt min synd inför sitt ansikte. Så är det för de som lever i tro på Jesus. För dem gäller det vi läser i Romarbrevet 4:7-8:

”Saliga är de som fått sina brott förlåtna, sina synder övertäckta. 8 Salig är den som Herren inte tillräknar synd.” •

Publicerat i samarbete med foross.no. Artikeln publicerades första gången den 20 maj 2016.