Missionssituationer

Ögonblick då evangeliet blir tydligt. 4

Den första biskopsvigningen

Vid det första sammanträdet med den nya stiftsstyrelsen meddelade vår nyvalde biskop att datum för hans biskopsvigning hade fastställts av kyrkans centralstyrelse till den andra söndagen i mars.

En halvtimme tidigare hade jag blivit vald till biträdande prost i kontraktet. Eftersom den ordinarie prosten var tjänstledig för studier och befann sig i England, vände sig ordföranden till mig och sa, att som tillförordnad prost i Swazilands kontrakt fick jag ta hand om arrangemangen för biskopsvigningen.

Det är som vi lärde oss i Swaziland, ”man väljer inte sina uppgifter – de ramlar på en.”

Jag visste inte i vilken ände jag skulle börja, men redan veckan efter försökte jag tillsammans med några andra försöka få en bild av vad som skulle behöva ordnas. 

Den blivande biskopen var med på sammanträdet och vi kunde snart konstatera, att cirka 800–1000 personer skulle nog komma från när och fjärran. 

Alla vår kyrkas sju biskopar hade aviserat sin ankomst och utländska biskopar och gäster kunde också väntas. Särskilda inbjudningar måste skickas till de andra kyrkorna i Swaziland, regeringen måste informeras. Inte minst viktigt var, att kungen måste inbjudas personligen genom en delegation.

Förutom att ordna med själva vigningsgudstjänsten måste vi också ordna med mat till alla. Flera hundra personer skulle också behöva någon form av inkvartering.

Det allt överskuggande problemet var att lösa var själva gudstjänsten skulle hållas. Kyrkan på den gamla missionsstationen rymde högst 300 personer.

Efter mycket dividerande bestämde vi oss för att bygga en ny tillfällig kyrka som skulle rymma minst 1000 personer! Vi valde en lämplig backe, med en svag sluttning strax intill vår vanliga kyrka och stegade upp 40×12 meter, som skulle behövas för att rymma så många. Två stora tält skulle nog kunna anskaffas och kopplas ihop, men det skulle ändå inte räcka till. Vi måste också bygga en särskild mittsektion och bestämde oss för att konstruera en sektion med pålar stora som telefonstolpar och täcka den med presenningar. Byggnadsingenjören på Lutherska Världsförbundets lokalkontor fick ta på sig ansvaret och en hel kontingent med folk anställdes i några veckor för att få allt färdigt. 

Den gamla kyrkan, som nu skulle bli domkyrka, behövde också en genomgång eftersom vi bestämde att den skulle användas vid en nattvardsgudstjänst kvällen före själva vigningen. Där skulle också gästerna tas emot och presenteras efter den inledande gudstjänsten. 

De flesta husen på den gamla missionsstationen behövde en ommålning och det höga gräset runt omkring måste slås. Vägen in var också ett stort problem, den behövde både förstärkas och hyvlas.

Vi hade cirka sex veckor på oss att få allt klart men gav oss entusiastiskt i kast med uppgiften. En särskild kommitté bildades för att ha hand om utspisningen av de cirka 1000 personer som väntades. Den bestämde sig snart för att den bästa lösningen var att inköpa två kor och få dem slaktade. Det skulle räcka till alla. 

Aktiviteten stegrades för var dag och fler och fler extra arbetare fick anställas. Att få tag i kor i Swaziland och få transporttillstånd och slakttillstånd är en hel vetenskap. En av ledamöterna i stiftsstyrelsen använde flera dagar för uppgiften, men tre dagar före själva vigningen var ännu inte allt klart. Middagen gick fortfarande och betade i Zombodze 50 km från Mbabane på torsdagen. Men det hela löstes i sista stund och köttet transporterades upp och började anrättas i ett tiotal stora trebenta järngrytor vid skolan. Berg av morötter och potatis skalades och lådvis med vitkålshuvuden hackades. Hela församlingen i Mbabane engagerades i arbetet. Några målade, andra skaffade fram och högg ved, andra lagade mat och städade.

Det allt överskuggande problemet var det myckna regnandet. Regnet stod som spön i backen tio dagar i sträck och vi undrade hur det hela skulle sluta. Det var en syn för ögat, att se männen gå och slå gräs med en slags kort lie i ena handen och ett paraply i den andra. Men ingen klagade. Alla gladdes över den stora händelsen, att vi skulle få vår egen biskop och bli ett eget stift.

Vi täckte golven i ett tiotal klassrum med gräs, där långväga besökande skulle få övernatta och hade också bokat hela det anglikanska church-centret Thokoza nere i staden för de speciellt inbjuda gästerna.

På kontoret arbetade jag själv med att göra gudstjänstagendor och fotokopieringsmaskinen presterade tappert 350 exemplar för lördagens nattvardsgudstjänst och 800 för biskopsvigningen på söndagen med fram- och baksidor på åtskilliga papper.

På fredagen började folk anlända. Vår amerikanske student Peter hade fullt upp med att dirigera och ta emot alla. Fortfarande regnade det, ibland alldeles våldsamt, och vi började undra, hur det hela skulle sluta.

Vi hade presskonferens och var med i TV. Ett telegram meddelade, att Lutherska Världsförbundets generalsekreterare ­Gunnar Staalsett missat sitt flygplan i London, men nog skulle ta sig fram på något sätt, dock försenad. Han skulle vara med därför att biskopsvigningen drog samman hela vår kyrkas ledarskap, alla biskopar och hela kyrkostyrelsen utanför Sydafrikas gränser och detta var ett unikt tillfälle att träffa dem på neutral mark alla på en gång.

Matlagarna intensifierade sina ansträngningar i skolans klassrum och också i Riksbankens kök, som vi lyckats låna. LWF:s lastbilar anlände med bänkar och stolar från våra skolor och kyrkor på olika håll i landet.

På lördagen fortsatte regnet. Det gick knappast att ta sig fram i gyttjan utanför tältet, som dock höll tätt. Busslaster från Natal och Transvaal i Sydafrika, där vår biskop arbetat tidigare, började anlända och utspisades.

Mitt i röran fick jag ett besked från gränsen att en busschaufför glömt sitt pass och nu undrade passagerarna, vad de skulle göra. Men jag lyckades i folkvimlet få tag i en annan chaufför, som skjutsades upp till deras undsättning.

Den ene efter den andre av hedersgästerna lotsades också hem till den nye biskopen, där hans fru och i viss mån han själv tog emot. Han hade fullt upp med att förbereda sig och tala med alla människor, som ville träffa honom.

Enligt programmet skulle vi börja nattvardsgudstjänsten i kyrkan klockan sju.
En halvtimme innan vi skulle börja, insåg jag att alla tre assistenterna som skulle tjänstgöra med mig hade blivit fördröjda på regnhala vägar. I all hast fick jag skaffa fram tre nya. Vår gamle, numera prästvigde evangelist, prosten från det andra kontraktet och en prästvigd stiftssekreterare från ett annat stift engagerades.

Klockan sju hade kören från Mbekelweni inte kommit, men vi började gudstjänsten en kvart över med en överfylld kyrka: cirka 350 personer med de flesta av de speciellt inbjudna gästerna, inklusive fem av biskoparna och den ovannämnde Staalsett, som på underliga vägar tagit sig fram till Swaziland.

Det blev en härlig gudstjänst med all körsång på slutet, dock i varmaste laget, eftersom vi omedelbart efteråt fortsatte med tal och hälsningar och presenter till vår gamle biskop i stiftet vi tillhört tidigare. De flesta hade kommit in genomblöta och efter en stund var luftfuktigheten så hög, att jag fick ta av mig glas­ögonen som immat igen fullständigt!

Men det var en fantastisk gudstjänst och, efter mat, fortsatte många hela natten med en så kallad revival, en slags lovsångsgudstjänst, som en av våra präster ledde.

Nattimmarna använde vi först till att planera ordningen för processionen, men vi fick i alla fall några timmars sömn, innan vi steg upp vid sextiden i strålande solsken!

Långt efter kommenterade folk detta faktum med solskenet. Vi hörde folk säga, att lutheranerna måste vara ena hejare till att bedja, ty hur kunde vädret förändras på detta sätt i absolut rätta ögonblicket!

Vägen fram till tältet torkade upp och folk från när och fjärran anlände. Vid nio­tiden började jag försöka ordna processionen, vilket inte var så lätt med ett 50-tal präster i olika utstyrsel, olika kyrkoledare, inklusive de anglikanska och katolska biskoparna i Swaziland, vår egen kyrkas sex biskopar och biskop Helge Fosseus från Sverige. Han var själv biskop i den lutherska kyrkan i Sydafrika på 1960-talet. Det gick dock ganska hyfsat, sånär som på alla, som kom för sent och droppade in hela tiden och ställde sig på fel plats.

Vid halvtiotiden fick vi besked om att tältet var praktiskt taget fullt, det vill säga omkring 850 personer. Just som vi skulle sätta i gång, fick vi se den kungliga eskorten komma genom grinden. 

Det var inte kungen själv, men två stora bilar med poliseskort anlände med hans fyra fruar! Tillsammans med några mera framträdande prinsar representerade de kungahuset. Inrikesministern och utbildningsministern representerade regeringen.

När väl processionen med en blåsorkester i spetsen nått fram till tältet, fick vi göra ett hastigt avbrott. En busslast med den gamle kungens fruar anlände också och fick eskorteras in i för att ta plats framme i tältet!

Gudstjänsten avlöpte väldigt fint. Alla såg och hörde biskop S. E. Serote förrätta vigningen, assisterad av de andra biskoparna. Hela gudstjänsten tog mindre än två timmar. Men alla tal, inklusive sång av kungens fruar och även gamle kungens fruar, tog ytterligare en och en halv timme.

När drottningarna började sjunga, såg jag byggnadsingenjören som byggt det särskilda podiet för dem, blekna. Han förklarade efteråt varför. Han var livrädd att de skulle börja dansa, för då hade hela konstruktionen rasat samman!

Utspisningen av de 600, som stannade för att äta, avlöpte otroligt smidigt. Två tält var uppsatta för hedersgästerna och alla åt och blev mätta. Drottningarna fick sin lunch i ett hus, som särskilt inretts för dem, eftersom de inte får äta tillsammans med andra män än kungen själv.

Underhållning hade ordnats med traditionella danser utförda av skolbarn från en av våra skolor, som konkurrerade med ett mera modernt brass-band.

När folk började troppa av, återstod diskning och städning med mera Här gjorde den lokala församlingen ett jättearbete. Det kändes faktiskt vemodigt att börja plocka ner tältkatedralen, som tagit så många veckor att bygga. Men det var ju inte tältbygget, som var det viktiga, utan att det fortsatta byggandet av Kristi kyrka i Swaziland tagit ett viktigt steg framåt! •

Genom Swazihjälpen kan du stötta kyrkans arbete i Swaziland: 

Swish 123 184 9967 eller PlusGiro 478 62 38-8