”Kom ihåg: På den tiden var ni utan Kristus, utestängda från medborgarskapet i Israel och utan del i förbunden med deras löfte. Ni var utan hopp och utan Gud i världen.” Efesierbrevet 2:12
Det var en gång en man som levde utan Kristus. Han ansågs vara gudfruktig. Han ivrade för rättfärdighet. Han hatade Jesu lärjungar. Han satte en ära i att inte höra evangelium. Han var nöjd med sig själv och hörde till det strängaste partiet enligt sina egna ord. Men i allt det var han främmande för Gud, utan inre sanning, frid och lycka. Han var en osalig människa. Det var aposteln Paulus, innan han blev en Jesu lärjunge.
Något tidigare berättas det om en annan som hade varit en Jesu lärjunge, nämligen Judas Iskariot. Han avföll från Kristus. Han fick kärlek till Mammon. Han övergav Kristus. Även han var olycklig. Han går den förtvivlades mörka väg. Han gick bort och hängde sig.
En tredje omtalas, som under en tid levde utan Kristus. Han hade också varit en Jesu lärjunge. Men han skämdes för Jesus, förbannade och svor att han inte ens kände Jesus. Även han blev en olycklig människa. Ensam och osäker vandrade han sin väg till dess att han blev upprättad och förvissad om syndernas förlåtelse av Jesus.
Man kan leva utan Kristus därför att man inte lärt känna honom. Och man kan leva utan Kristus därför att man övergett honom. Bland vårt folk har vi både sådana som Paulus före sin omvändelse, Petrus efter hans fall och Judas Iskariot.
Ibland tycker jag det verkar som om antalet som lever helt utan Kristus tilltar. Andra mena tvärtom. I varje fall är deras antal fruktansvärt stort.
Egentligen har vi ju inte många i vårt land som likt Paulus och hedningarna, till vilka han skriver, lever utan Kristus av den anledningen att de aldrig känt honom, för de allra flesta är ju döpta och har fått en kristlig undervisning. De som hos oss lever utan Kristus är därmed egentligen avfallna från honom. Dock finns det, och kommer allt mer att finnas, sådana som liknar hedningarna och den okristne Paulus. De är nog döpta. Men dopet skall efterföljas av kristlig fostran, av övning att lära allt det Kristus har befallt, av ett barnsligt lärjungaskap. I den mån detta uteblir är barnen och ungdomen inte rätteligen upptagna i Kristi församling. Det är därför ingen tillfällighet att man nu, sedan man länge bekämpat
dopets sakrament, också vill göra kristendomsundervisningen om intet eller åtminstone sådan att man inte därigenom kommer in i gudaktighetens övning, i barnslig och verklig lärjungaställning till Jesus.
Vi har alltså en växande skara ibland oss som lever alldeles utan Kristus. Inte delvis såsom förr. Inte endast i handlingssättet, utan fullt avsiktligt, i tänkesätt och livsåskådning.
Utan Kristus leva de lärare vilkas åsikter de följa: skriftställarna, folkmötestalarna, tidningarna, kamraterna. Utan Kristus anordnas livet, undervisningen, hemlivet, arbetet, vänskapen, familjelivet. Utan Kristus grundas äktenskapet. Inte ett ord av Kristus får läsas upp när de unga tu ska förena sina öden. Där de nya samhällena växer upp kring fabrikernas skorstenar har Kristus inte fått den första platsen såsom i de gamla städerna från forna dagar med den gamla kyrkan i deras mitt. Där överläggningarna äger rum om folkens öden, om samhällets förbättring, om ungdomens fostran, om de nödlidandes hjälp, har Kristus inte längre någon plats och hans stämma får inte höras. Hans plats och hans stämma har övertagits av flera slags människor, som anse sig kunna vikariera för Kristus. Man säger att det är fel av påven i Rom att se sig vara Kristi ställföreträdare som bestämmer vad som skall anses rätt och orätt samt vad vi ska tro. Ja, man har därför till och med kallat honom Antikrist. Men var står det skrivet att tidningarna, riksdagen, konungen, partierna, opinionen ska vara Kristi ställföreträdare?
Antikrist är numera ett lättförståeligt begrepp för det framträder mycket ofta. Anti-kristisk är var och en som är emot Kristus och vill ta makten från honom, när det gäller religion och sedlighet och själarnas välfärd, eller över huvud taget var och en människa eller företeelse, som är emot Kristus. Om detta har vår Herre Kristus uttalat sig klart och tydligt: den som inte är emot mig är för mig och den som inte är med mig är emot mig. Alltså: självtagen andlighet, patentkristendom och egenrättfärdighet hör inte mer till Kristus och hans rike. Men inte heller hedendom, okunnighet, obestämdhet, neutralitet i kristliga frågor och andlig liknöjdhet.
Utan Kristus lever många. Och utan Kristus vill världsanden att alla ska leva. Och under tiden blir människorna sämre och olyckligare. Redan på bibelns första blad har vi en undervisning om det folk som lever utan Gud, världsmänniskorna. Vi skulle också kunna byta ut överskriften: utan Kristus, mot ordet: världsmänniskan. De få ord som sägs i l Mosebokens 4 kapitel om Tubal-Kain äro tillräckliga för att förstå världsmänniskan, världsmakterna, världsopinionen, världskyrkan och så vidare, i motsats till Gudsfolket.
Låt oss tänka oss Sveriges land och folk reformerat efter grundsatsen: utan Kristus. Vad skulle det betyda? Nöjespalatsen skulle ersätta kyrkorna i ännu högre utsträckning. De skattebidrag som lämnats för att folket skulle undervisas om tio Guds bud, trons artiklar, bönen, korset, tålamodet, dop och nattvard, tro och gudsfruktan, skulle användas till dansbanor under namn av ”nöjeskultur”, biografer, fotbollsträningar och allt annat man kan hitta på i stället för kristendom.
Samvetslivet, ängslan för att göra orätt, fruktan för att bli osalig, ångest över att ha gjort någon medmänniska orätt, behov av annan kärlek än den som världen benämner så, skulle betraktas som vansinne. Alla mördare skulle försvaras eller ursäktas. Och alla som i enkelhet trodde något gott om sin nästa skulle betraktas som farliga för den allmänna säkerheten. Var och en som levde fullständigt ogudaktigt skulle anses vara hederlig, eftersom han inte hycklade.
Men var och en som försökte göra bättring och som följaktligen omväxlande följde Kristus och omväxlande följde denna världens furste, skulle anses vara en ”hycklare”, vilket hos den egenrättfärdiga världen anses vara det värsta av allt, under det den själv anser det onödigt att ens försöka ”rödmåla sin levnads svinstia” – för att tala med en av deras egna profeter.
Livet utan Kristus är ett fattigt liv. Ju längre människan och samhället går bort från Kristus, desto mera kommer en hemlig förbannelse att vila över tillvaron. Den som lever utan Kristus, lever nämligen utan hopp. Det är inte bara över porten till helvetet som det står skrivet: Ni som träder inte här, låt hoppet fara! Nej, den inskriften står att läsa över ingången till nutidens antikristiska kulturliv med dess mammonskult och ”heliga egoism”.
Utan Kristus blir den sedliga kraften försvagad, rättskänslan osäker, sanningssinnet fördunklat och kärlekens liv förvandlat till hat. Utan Kristus blir mörkret på vår väg allt tjockare och de onda andemakterna allt mer oförhindrade att förstöra själarna. Det är inte för intet som det talas så mycket om att Kristus drev ut onda andar. Där Kristus blir fördriven där kommer de onda andarna tillbaka. Det kan var och en som vill se i vår tid.
Därför talar Luther i Stora katekesen om att innan vi fick Kristus till Herre var vi fångna under andra makters välde, under syndens, dödens och djävulens våld. I samma ögonblick som Kristus drivs undan, förnekas och förkastas, sticker Mefistofeles upp sitt grinande ansikte ur avgrunden. Det gäller både den enskildes liv och folkets. Den som är utan Kristus är utan del i löftets förbund och därmed också utan Gud. Gud kan man inte ha såsom ett diskussionsämne i tidningsartiklar. Gud kan man bara ha såsom en hjälpare, en tillflykt, en Herre och Konung. Han är inte bara en naturmakt. Han är förbundsguden som samlar under sitt andliga herravälde alla ljusets söner, alla, som är av sanningen.
Dessa är det nya förbundsfolket, de äro det nya Israels borgerskap. I detta förbund där syndaförlåtelse och barnarätt finns kan man inte vara – utan genom Kristus. Det är den kristna religionens hemlighet. Den som inte förstår detta kan gärna göra upp nya trosbekännelser och förändra kristendomen och kyrkan efter tidens krav, ”efter mera odlade begrepp”, men klargöra för evangelium kan han inte.
”Jag minns om jag skall nämna’t
Min förra otrostid.
Men kanske jag bör lämna’t,
Ty nu har hjärtat frid.”
Så heter det i en av de gamla psalmerna som fromma fäder sjöng. Tänk om den dagen skulle komma då du som gått bort från Kristus såsom Petrus, kom tillbaka och kunde instämma i denna sång! Tänk om vårt folk snart gjorde bättring och upphörde med sådana reformer, som föra bort från Kristus.
När hela vårt folk i forntiden var utan Kristus, var ställningen i vårt land ingalunda god. Man kan se i Havamal de grundsatser som ansågs vara bäst. Det är misstro och osäkerhet som sätter sin prägel på levnadsreglerna. Ska vårt folk kasta bort allt som har kommit genom Kristus? Skall det åter bli ett hednafolk, ”utan del i förbunden med deras löfte. Ni var utan hopp och utan Gud i världen”? Just nu är denna fråga aktuell. Överheten, riksdagen och de mäktiga är inte ensamma de som avgör i denna fråga. Varje sann omvändelse till Kristus betyder en ny röst för de som vill ”att Kristus skall vara främst i våra lagar”. De andliga maktmedlen är bönekamp och bättring.
Kom ihåg hur det var när du var utan Kristus. Vill du tillbaka dit? Må hela folket ta reda på hur Sveriges folk var när det var utan Kristus, innan det beslutar sig att förneka honom igen. Det är inte säkert att förnekelsen slutar som för Petrus. Den kan också sluta som för Judas Iskariot.
Att vara utan Kristus är att vara utan Gud. Och att vara utan Gud är en inre förtappelse. Men den som finner Kristus, han finner Gud. Och den som finner Gud, han har funnit det rätta livet och dess källa.
Och han ska inte förgås i evighet. Amen. •