Är vi redo för väckelsen?

Andlig beredskap har blivit ett trendande ord bland Svenska kyrkans biskopar, i ett försök att följa med i tidens trend—precis som uttrycket existentiell hälsa blev ett honnörsord i samma krets under pandemin. Den praktiska erfarenheten i kyrkan säger oss att vår samtid blivit mindre fientlig till kristendom och att flera aktivt söker sig till kyrkan. Det har pågått under ett antal år, men nu börjar det också märkas i statistiken. Det är uppenbart att vi står inför en möjlig väckelse. Är vi redo för den?

”Vi lovar tro & hopp – inte tvärsäkerhet.” Med den rubriken publicerades ett Facebook­inlägg från prästerna i Maria ­Magdalena församling i Stockholm. Där skriver man sedan: 

”Inför en hårdför religiositet på frammarsch, kombinerad med machokultur, sanningsanspråk och misogyna inslag, vill Maria Magdalena församling låta klockorna klämta för vad vi menar är en öppen och levande tro.” 

Man lovar en religiositet som är grundad i tvivel och existentiella grubblerier, utan tro på den bibliska sanningen.

Prästernas indignation är inte tagen ur luften. Inför 2025 utsågs Jesus till årets influerare, och trenden är tydlig. Det är inte en vilsen och ytlig kristendom som unga människor letar efter, utan en kristendom välförankrad i den kristna traditionen, med tydlig vägledning i både lärofrågor och etik. En undervisning som svarar på frågorna: vad är sanningen och hur kan jag bli frälst?

I en debattartikel i Kyrkans Tidning skriver församlingsherden Adam Hirshals Illi ett välformulerat svar som avslutas med sammanfattningen: ”Vad vill Gud säga oss genom sin uppenbarelse? Vad är det Gud har avslöjat? Är det så att vi har släppt den frågan i Svenska kyrkan? Är det därför vi lagt Konkordie­boken (Svenska kyrkans bekännelseskrifter) långt in, längst bak i bokhyllan för att samla damm? Tror vi inte att Gud har avslöjat sig för oss och att vi därför känner honom och kan säga något som är sant om honom? Vet vi inte vem vi tror på? I så fall kommer ungdomarna att gå någon annanstans. Och då unnar jag dem det.” Ord och inga visor!

Hur ser detta då ut i praktiken? Att något rör sig under ytan har varit klart i ett antal år. Ett uttryck för detta är hur antalet invånare i Sverige som vill se att samhället präglas av kristna värderingar rapporterades ha fördubblats mellan 2014 och 2019.
I mars publicerades också den stora SOM-undersökningen som bland annat följer svenskarnas inställning till religion som visar en liknande trend. Samtidigt som ­Sverige och dess invånare blir allt mindre troende ser man att gruppen ungdomar i åldern 16–24 år numera är mer religiös än befolkningen i allmänhet. Andelen som är troende, som besöker gudstjänster regelbundet och som ber har stigit med bortåt 25 ­procent. Det är lätt att anta att detta handlar om gruppen praktiserande muslimer, men även om man rensar statistiken och bara tittar på de som har två svenskfödda föräldrar ser trenden likadan ut. I Finland har man kunnat notera att den övergripande trenden med vikande kristen tro fortfarande pågår, men att man ser ett trendbrott bland unga män, där de numera i större utsträckning är personligt troende än för tio år sedan. Samma trend har vi många berättelser om i Sverige. Detta är ett skifte av stor betydelse eftersom kvinnor under de senaste hundra åren varit de kristna traditionsbärarna. Med ung­domarnas intresse sker en tydlig fokusförskjutning just i den riktning som Adam Hirshals Illi pekar ut. 

Under många år har det varit en återkommande tanke att den kristna minoriteten i Sverige ska övervintra och vänta på väckelsens vår. Inspirationen har bland annat hämtats från hur kyrkorna övervintrade under Sovjettiden. Det finns alltså mycket som talar för att vintern är här och väckelsen är på gång. Ett vanligt talesätt är att förändring kommer senare än förväntat, men blir mer drastisk än man tror. Därför ställs frågan: Är vi redo för en verklig väckelse?

En som handlar om den inre, avgörande själavårdsfrågan: Vad ska jag göra för att bli frälst, för att kunna bestå på domens dag? 

När biskoparna talar om andlig beredskap summerar man detta som humanism och fredsarbete. Någon beredskap på andlig nöd har man inte. Om så lite som en procent av den svenska befolkningen skulle drabbas av en genomgripande väckelse är det uppenbart att det inte finns tillräcklig andlig beredskap. Det finns helt enkelt inte präster som är beredda att möta en väckelse med det allvar och de tydliga sanningsanspråk som efterfrågas. Så är fallet i samtliga kyrkor.
I Svenska kyrkan har präster som står för den tydlighet som Adam Hirshals Illi gör marginaliserats och aktivt stötts bort. Något aktivt arbete för att understödja och samordna en strategi för att hitta och möta de människor som söker sig till kyrkan existerar inte. Det är uppenbart att dessa människor kommer att söka sig någon annanstans eller inte hitta någonstans alls.

Personligen har jag mött åtskilliga som berättar att det tagit dem år att hitta en kyrka där det predikas på ett sätt som gör att de vill stanna kvar. Det är samtidigt nedslående och samtidigt hoppfullt. Nedslående att så få församlingar har en andlig beredskap på väckelse, men hoppfullt eftersom det säger något på karaktären hos ungdomen och deras längtan efter sann kristendom.

Den kristna kyrkan får inte stanna upp inför bristande ledning. Tvärtom måste man lokalt göra allt för att möta denna begynnande väckelse. Vad måste då göras?
I grunden handlar detta om kommunikation. Om alla människor i vårt land visste vart man skulle vända sig för att få tydlig kristen undervisning, skulle krusningen vi nu ser kunna bli en svallvåg.

Det handlar också om tydlig profilering i media—både traditionell media och sociala medier. Församlingar i Svenska kyrkan, Missionsprovinsen, ELM-BV och andra väckelserörelser måste våga ta plats och vara tydliga i sin kommunikation kring den kristna tron i offentligheten. Man måste våga ta plats i samhällsdebatten och vara konträr mot samtidens dominerande idéer.

Det handlar också om närhet och demografi. Vi måste avveckla verksamhet som inte finns där människorna är, och istället utveckla och plantera församlingar där det finns vita fläckar på kartan—lokalt, regionalt och nationellt. 

Ytterst sett handlar det om bemötandet av de som söker sig till kyrkan. De måste få tydlig undervisning och handledning av äldre kristna. Detta är inte en uppgift som ligger bara på präster, utan på alla vuxna kristna som måste vara redo att vara medlärjungar.

Om det är något som är säkert, är det att ryktet går om vart man kan gå för att få god undervisning. Till sist handlar allt om att Ordet ska nå fram och kalla människor till att vara Jesu lärjungar. De som nås av budskapet kommer också att berätta för sina vänner och släktingar vad de har funnit.

Ytterst sett är rädslan, tvekan och konservatismen i våra sammanhang destruktiv för möjligheten att göra just det vi alltid har sagt: övervintra och vänta på väckelsen. Om den nu är här, då måste det få konsekvenser för hur vi är kyrka. Vi måste fråga oss har vi rätt andlig beredskap för väckelsen och vad är jag själv beredd att göra för att möta den när den kommer? •