Det var sportlov och jag tog med barnen till Göteborgs stadsmuseum. Först beundrade vi förstås vikingaskeppet, vi försökte urskilja vad som stod på de lövtunna silvermynten och pratade om smycken, kammar och vapen. I ett annat rum såg jag en biljettmaskin och höll på att smälta av nostalgi. Ni minns, den där gröna lådan där man stoppade ner sitt busskort och valde antal kuponger genom att trycka på någon av de tio knapparna i olika färger. Men barnen drog mig snabbt vidare. Det var mycket som skulle avverkas innan de kunde nå sitt slutmål: barnavdelningen
Mest tid tillbringade vi i 1800-talsrummet. Vilket århundrade det var! Industrierna som utvecklades, varven, sjöfarten och migrationen till Amerika. Folkrörelserna och fackföreningarna. Göta kanal, alléerna och esplanaderna, inflyttningen och den explosionsartade byggnationen. De nya stadsdelarna för arbetarklassen, de vackra stenhusen i centrum för den välbeställda borgarklassen, tänk två- och trevåningshusen längs Stora Nygatan. Öppet, ljust och vackert.
7-åringen fastnade för den detaljrika miniatyren av en fabrik – jag vill minnas att det var ett sockerbruk. 4-åringen var mest fascinerad av interiörerna längs väggarna. 9-åringen försökte förstå innebörden av det som stod på skyltarna. Vi hade så roligt, var och en på sitt vis. Men var det inte något som saknades?
Jo, och det var det som nästan alltid saknas, eller får en alltför undanskymd plats, när det gamla Sverige ska beskrivas: religionen, kristendomen, tron, kyrkligheten.
1800-talets Göteborg vibrerade av kyrkligt liv. Domkyrkan invigdes 1815. Under de följande hundra åren framfördes fler predikningar i denna kyrka än i någon annan kyrka i Sverige. Och ingen annan kyrka hade så många besökare under samma period. Det berättar Rune Imberg, pensionerad lektor i kyrkohistoria, senast verksam vid den fristående teologiska högskolan Församlingsfakulteten. Kyrkorna var överfulla på många håll. Imberg berättar att det kunde hända att ena halvan av församlingen fick sitta ner fram till efter predikan, varefter de reste sig och ställde sig i mittgången, varvid den andra halvan fick ta plats i bänkarna.
En av dem som samlade stora skaror var domprosten Josef Natanael Rexius (1852–1929). Vare sig det var söndagsgudstjänst, veckomässa eller ottesång, så var kyrkan fullsatt. I skriftserien ”Göteborgs Stifts Herdaminnen” (2010) återges en intressant vittnesskildring av Rexius som predikant:
”Det muntliga föredraget var från en sida sett inte medryckande. Det flöt jämnt och stilla, följande det noggrant utarbetade manuskriptet. Rösten var snarast lågmäld, men klar och tydlig, så att intet ord gick förlorat. Den stilla behärskningen hos predikanten åvägabragte i den stora kyrkan en stilla, ljudlös andakt.”
Rexius var en av de schartauanska prästerna. Han verkade inom den andliga tradition som följde på den schartauanska väckelsen: en allvarsam, inomkyrklig rörelse som betonade den enskildes omvändelse och tro. Den var sträng, men gav också människor glädje och mening i det vardagliga slitet. Och det var dessa människor, de som slet och inte sällan svälte, kvinnorna som förlorade sina män och söner till havet, de enkla, de som tjänade som hushållerskor och jungfrur i de välbärgade hemmen – det var de som kom i stora skaror till kyrkorna.
Om tjänstefolket berättar Rune Imberg att, även om de välbeställda människorna i Göteborg var ganska föraktfullt inställda till den folkliga kyrkligheten – det var ju upplysta så kallade Göteborgsliberaler – så ville man gärna ha pigor som kom från schartauanskt präglade hem: ”Då slapp man räkna bordssilvret.”
Prästen Peter Wieselgren (1800-1877) var en annan känd andlig Göteborgsprofil, samme Wieselgren som fått låna sitt namn till ett torg i Brämaregården. Han var inte schartauan och är mest ihågkommen för sitt engagemang för nykterheten. Tack vare honom begränsades krogarnas öppettider och 1865 infördes ett slags förlaga till våra dagars Systembolaget, kallat ”Göteborgssystemet”.
Nykterhet var något som den välkände västkustprästen Henrik F. Ringius också predikade – men han avskydde den organiserade nykterhetsrörelsen som han tyckte hade blivit som en egen religion. (Det är svårt att inte dra parallellen till vissa segment av våra dagars klimataktivism.)
En gång ska Ringius ha ställt sig längst bak i kyrkan. När gudstjänsten började stod han kvar där tills hela församlingen vände sig om och tittade på honom. Då började han hoppa på ett ben, och hoppade längs hela mittgången. Väl framme i koret gav han bönderna en rejäl utskällning: Precis sådär behandlar ni era kreatur när ni binder ihop bakbenen på korna för att de inte ska rymma från gården. Det var djurplågeri, ansåg Ringius – som alltså inte tvekade att dra in mycket konkreta och vardagliga frågor i sin prästgärning.
Alla måste inte ha samma intresse för kristendomens roll i vårt lands framväxt som jag, men är det inte märkligt att berätta Göteborgs 1800-talshistoria utan att uppehålla sig vid den andliga sidan av människors liv? Är det inte märkligt att låta bli att berätta att Göteborgs stift på ett särskilt sätt kom att präglas av missionsiver, den iver som senare sekulariserades och kanaliserades i bistånd och u-landshjälp?
Den svenska baptismens födelse, och därmed hela frikyrkorörelsen, är också förknippad med Göteborg och västkusten: På grund av stiltje var den danske baptistpastorn A. P. Førster tvungen att ro i 17 timmar för att komma till Sverige. Efter mörkrets inbrott den 21 september 1848 samlades en liten grupp människor i Vallersvik, i närheten av Frillesås, och bevittnade när Førster genomförde det som kan ha varit det första vuxendopet i Sverige. Att någon som inte var prästvigd förrättade dop var ett allvarligt lagbrott, och de första åren förföljdes baptisterna. De tilläts inte gifta sig och deras barn betraktades som oäkta och blev inte sällan tvångsdöpta. Först 1868 upphävdes det så kallade konventikelplakatet, vilket måste betraktas som ett av de viktigaste stegen mot religionsfrihet i Sverige.
Detta är Sverigehistoria, med Göteborgs stift som epicentrum.
Men i dag är religion en isolerad företeelse. Det är i alla fall så vi försöker se det. Kristendomen har plockats ur skolorna och placerats in i religionsundervisningen, sida vid sida med islam, hinduism, buddism och judendom. Tro väljer man själv, säger vi. Tro är en privatsak, säger vi. Religion och politik ska hållas åtskilda, säger vi. En följd av detta är att även historieskrivningen sekulariseras. I den mån religionen nämns är det som något dött, obligatoriskt och förtryckande. Den rika variationen utelämnas. Det som var människors tröst och hopp marginaliseras. Dynamiken mellan den avmätta kyrkligheten och de brinnande väckelserörelserna är okänd materia för de flesta i dag.
Vårt sätt att förmedla historia är materialistiskt och maktkritiskt. Vilka slags redskap använde människor? Vilken typ av industrier växte fram – var och när? Vem var kung? Vem förtryckte vem? Hur stor var barnadödligheten och när kom vaccin och penicillin? Viktigt, förvisso. Men vilka psalmer gick folk och nynnade på, i fabrikerna och på åkrarna? Vilka andaktsböcker stod i bokhyllan? Hur lät predikningarna de lyssnade till söndag efter söndag? Det religiösa livet var för många just ett liv – inte en privatsak, inte en identitetsmarkör.
I modern tid har den kristna trons funktion i många stycken ersatts av nyandlighet, litteratur, hälsotrender och musikkonsumtion. Tänk då om framtida historiker skulle skildra Sverige från 2000-talets början utan att nämna fenomen som meditation, Taylor Swift och Karl Ove Knausgård, sådant som ger människor, vad man skulle kunna kalla, existentiell tröst. Om de bara beskrev digitaliseringen, robottekniken, metoo och de allt framgångsrikare cancerbehandlingarna. Så fattigt. Så lite man skulle förstå om vilka vi var, vi som lever nu.
Men är det inte så vi behandlar dåtidens människor? De placeras in i makt- och produktionsförhållanden, och sen räcker det. Vi förstår dem inte, för vi intresserar oss inte för det inre livet. Och vi förstår ju inte oss själva heller när vi inte förstår mjukdelarna i den historia som vårt land har vuxit fram ur.
Det var sånt jag tänkte på när jag lämnade Göteborgs stadsmuseum, sneddade över Domkyrkoplan och hittade ett café där barnen fick proppa i sig enorma kanelbullar. •