En av de viktigaste kristna böckerna på svenska under 1900-talet är också en av de allra mest spridda. Den är dessutom en av de snabbast tillkomna, eftersom den skrevs på bara sex veckor – det vill säga nästan 10 sidor per dag!
Det handlar om Bo Giertz bok Stengrunden: En själavårdsbok. Den utkom 1941 för första gången och den fortsätter att spridas över världen. I dagarna har den 25:e tryckningen på svenska utkommit, nu genom Kyrkliga Förbundets Bokförlag. Att den nya upplagan är efterlängtad är tydligt. Just nu ligger flera exemplar ute på den antikvariska Bokbörsen – några runt 1000 kr!
Stengrunden har en exceptionellt kort tillkomstprocess, drygt fyra månader. Själva bokidén fick Giertz genom en tysk roman som han fått i julklapp 1940 av sin svärmor. När han läst ut denna bok, som utspelade sig i kyrklig miljö men med totalt annorlunda handling, började han skriva strax efter Trettondedag jul 1941. Han satt och skrev på sin skrivmaskin på kvällar och nätter när hustru och barn låg och sov. Manuset var färdigt i mitten av februari, renskrivningen klar tionde mars (han renskrev hela boken på fyra veckor!), på påskafton (12 april) fick han de första korrekturarken och boken låg färdig 14 maj 1941. Hela processen tog drygt 4 månader!
Boken fick omedelbart stor spridning – först i Sverige, sedan i Norden, därefter i stora delar av den lutherska världen (framför allt Tyskland, vissa länder i Europa, med tiden även USA).
I Sverige utkom boken i sex tryckningar enbart under 1941, den elfte kom 1945, den fjortonde 1954 och den senaste, den 25:e, helt nyligen. Enbart i Sverige har boken tryckts i åtminstone 50000 exemplar.
Romanen är översatt till åtminstone femton språk. I Danmark trycktes fem upplagor bara under krigsåren (1942–44). När jag 2012 kartlade hur boken spridits, fann jag att den i Norge hade getts ut i åtminstone tolv upplagor, i Tyskland tio, och så vidare. Under tiden fram till 2012 hade boken tryckts i minst 210000 exemplar, vilket innebar att den hade sålts i cirka 8 exemplar per dag – i över 70 år! … Hur många läsare boken haft är naturligtvis omöjligt att avgöra.
En roman – som är en själavårdsbok
Enligt Giertz (och förlaget) var Stengrunden inte en roman utan en själavårdsbok vilket förvisso märks: själavårdsperspektiven ger boken en alldeles unik karaktär.
Handlingen i boken utspelar sig i en fiktiv församling i södra Östergötland och i Linköpings stift, Ödesjö. Denna plats ligger nära Smålandsgränsen eftersom Eksjö finns inom reseavstånd. Med andra ord har Giertz placerat denna tänkta socken i närheten av den församling, Torpa, där han själv bodde med sin familj 1938–49.
Huvudpersonerna är tre församlingspräster under vissa perioder av sina liv, magister Savonius (sommaren 1808 – sommaren 1810), pastor Fridfeldt (22 dec. 1879 – 11 juli 1880) samt Gösta Torvik (6 april 1937 – 17 mars 1940). Stengrunden handlar om deras liv, gärning och inte minst andliga utveckling under dessa perioder. Två händelser ramar in bokens början och slut: de båda ryska krigen: Först handlar det om Sveriges sista (senaste?) krig mot Ryssland, vilket medförde att Sverige förlorade sin östra riksdel (det som blev Storfurstendömet Finland), medan slutet behandlar det finska vinterkriget mot Sovjetunionen, november 1939 – mars 1940. Bokens avslutande del är så kritisk mot Stalin och hans styre, att det nionde kapitlet ströks i den tyska översättning som under 1950-talet publicerades i ömsom Väst- och Östtyskland. På tyska har man alltså aldrig fått reda på hur boken slutar. (Inte heller i de två första amerikanska översättningarna, men där handlar det kanske om att förlaget ville korta ner boken …)
Innehåll
Boken innehåller tre delar, vardera bestående av tre kapitel, alltså totalt nio. Dessa huvuddelar anspelar på olika bibelställen: ”Herrens hammare”, ”Jesus allena”, respektive ”På denna klippa”.
De första kapitlen i boken har fått namn efter olika stadier i det som i bland annat västsvensk tradition kallas ”Nådens ordning”: Kallelsen, Lagens uppväckelse respektive Andens fattigdom och Evangelii ljus. I denna första del är influenserna tydliga från schartauväckelsen, uppkallad efter lundaprästen Henric Schartau, 1757–1825. Samtidigt är dessa kapitel språkligt sett influerade av den franska kultur, som kännetecknade dåtidens svenska överklass. Elegant!
I del två har Giertz valt att strukturera boken utifrån olika årstider – jultid, vår, högsommar. Där återfinns en rad anspelningar på den nyevangeliska väckelserörelsens framväxt i Sverige. Kulmen utgörs av firandet av Kristi förklarings dag, 7:e söndagen efter Trefaldighet 1880. Av olika skäl hade prästen denna söndag inte kunnat förbereda sin predikan utan i hastigheten kom han att läsa upp en berömd Schartau-predikan. Giertz skildring av denna (fiktiva) uppläsning av en Schartaupredikan är en magnifik bibelutläggning. Jag kan – sedan nästan 50 år! – aldrig fira denna söndag utan att tänka på Giertz, Schartau och Stengrunden!
Kapitelrubrikerna i bokens sista del har en helt annan struktur med mer dogmatisk profil: Nytt liv, Stengrunden och försoningsklippan, I syndares ställe. Även här drivs handlingen framåt genom själavårdssituationerna, men nu spelar kvinnorna en viktigare roll än tidigare. För första gången finns en prästfru med i sammanhanget och hon bidrar till att bredda perspektiven, både teologiskt och livsmässigt. Kyrkohistoriskt knyter bokens handling an till Giertz egen livstid genom att tangera kristna grupper som var betydelsefulla på 1930-talet: baptismen, den kyrkliga förnyelsen, Oxfordgrupprörelsen (en rörelse som influerade många kristna och kulturpersonligheter, men bleknade bort efter en tid).
Lager på lager
Vissa böcker är sådana att man bara klarar av att läsa dem en gång. Andra böcker ger en ny läsupplevelse för varje ny genomläsning. Sådan är i hög grad Stengrunden. Det beror bland annat på att Giertz på ett skickligt sätt lyckats väva samman boken genom att bygga lager-på-lager: historia, kultur, personlig utveckling, andlig utveckling – och mycket annat! Till exempel upptäcker läsaren att Giertz var en hejare på både tennsoldater och militäruniformer.
Som sagts kretsar handlingen kring samma församling, Ödesjö, under tre epoker. Läsaren lär känna tre huvudpersoner, tre präster, och får följa deras utveckling, främst andligt men även personligt. Deras bakgrund och teologiska profil varierar, men under sin andliga utveckling stöter de alla på ”stengrunden” – det syndafördärv som varken de själva eller deras församlingsbor kan hantera på egen hand. Stengrunden kan bara krossas av Kristus, och den behöver ersättas med försoningsklippan, något som särskilt skildras i bokens avslutande del.
Det händer även mycket annat i Giertz framställning. Katrina i Hersmålen är en gestalt som till och med amerikanska läsare fastnat för. Predikoskildringen i del 2 saknar motstycke i den svenska litteraturen, och nattvardsskildringarna tillhör bokens höjdpunkter. Beskrivningarna av de båda sista nattvardsgångarna i boken, med sin koppling till finska vinterkriget, är så starka att de kommer att följa mig resten av livet. Interaktionen mellan prästen och kyrkvärden är omöjlig att glömma.
Så, käre läsare: Om du inte läst Giertz Stengrunden tidigare – tag och läs! Och om du redan läst den – är det inte snart dags att läsa om den? •
Bo Giertz skrev dussintals böcker utöver Stengrunden (många av dessa är översatta till ett halvdussin språk) och utgav dessutom en egen översättning 1981 av Nya testamentet. För mer info om hans litterära verksamhet samt Stengrundens publiceringshistoria, se Rune Imberg, ”Fast mark eller textmässigt gungfly? Några synpunkter på Bo Giertz’ tidiga författarskap, särskilt översättningar av Stengrunden”, Kyrkohistorisk årsskrift 2012:166-181, samt Rune Imberg, ”Stengrund och nådesunder. Några kyrkohistoriska perspektiv på Bo Giertz antropologi”, i: Johannes Hellberg, Rune Imberg & Torbjörn Johansson: Fri och bunden. En bok om teologisk antropologi, Församlingsförlaget 2013, s. 265-302.