Prästerna och tystnadsplikten

Nästan alla människor vet att präster har tystnadsplikt. Inte lika många vet hur den tystnadsplikten fungerar. Ett inte helt ovanligt missförstånd är att alla samtal med präster är skyddade av en tystnadsplikt. Det stämmer så klart inte. Den tystnadsplikt som man oftast tänker på gäller för bikt och enskild själavård. Men var går då gränsen för den enskilda själavården? Kan alla sorters samtal var enskild själavård? Vad gör man med samtal som kan vara så blandade att det är svårt att utreda vad som faktiskt varit själavård och vad som inte varit det? Att detta är komplicerade frågor är helt klart, det framgår inte minst när man läser avgöranden från olika domkapitel och Överklagandenämnden för Svenska kyrkan.

Men varför finns det då en tystnadsplikt för bikt och enskild själavård? Den är i grunden en kyrkorättslig konstruktion. I bibeln och bekännelseskrifterna hittar vi klent stöd för att tystnadsplikten. Ändå är det en naturlig konsekvens av den evangelisk-lutherska tron. 

Tystnadspliktens historiska bakgrund

Det kan förvåna många att den tidiga kyrkan inte alls hade några uttalade krav på ­tystnad eller diskretion kring bikt och enskild själavård. Ännu mer kan det förvåna att man snarare hittar uttryck för det motsatta: ett krav på offentlighet.

Flera tidiga kyrkliga texter från den östliga kyrkan, särskilt de av kyrkofadern ­Origenes (ca 185 – ca 254), indikerar att en präst, vid allvarliga och dolda synder, kunde kräva inte bara en privat bekännelse utan även en offentlig syndabekännelse inför församlingen. Från slutet av 300-talet upphörde dock denna praxis.

Även västliga kyrkofäder, såsom ­Tertullianus (d. ca 220) och Augustinus (354–430), vittnar om offentlig bekännelse av synder, även dolda sådana. Från och med 400-talets början finns dock inga omnämnanden av denna sed, vilket har lett forskare till slutsatsen att hemlig bikt då blev den gängse ordningen för privata synder.

Eftersom offentlig bekännelse var norm under de första århundradena, saknas tidiga föreskrifter om biktens tystnadsplikt. Det äldsta bevarade dekretet i ämnet återfinns i konciliet i Kartago år 419, där det fastslås att den som bekänner sina synder för biskopen inte behöver göra det inför församlingen.
År 459 behandlar påven Leo I frågan och blir den förste att uttryckligen föreskriva att dolda synder enbart ska bekännas i enskild bikt, med krav på strikt diskretion från biktfadern.

Tystnadspliktens grund och syfte

Så länge kyrkan funnits i vårt land har det funnits krav på tystnadsplikt och diskretion. Det ligger nära till hands att se detta skifte som kopplat till att kyrkans roll i samhället blev så offentlig att man närmast får börja se kyrkan som en sorts myndighetsutövning.

Från detta har man sedan letat teologiska motiv för att det ska finnas en tystnadsplikt kring bikt och enskild själavård. I ett svenskkyrkligt sammanhang motiverar man detta med att konfidenten framlägger sin bekännelse inför Kristus själv och att prästen i biktsituationen därför kan sägas fungera som Kristi öra och Kristi mun. Vad som sägs i bikt är något mellan den enskilde och Kristus. Detta får prästen inte röjas. Man menar att ”[k]yrkans själavård bedrivs på Kristi uppdrag. Bekännelse av synder sker egentligen inte inför prästen utan inför ­Kristus, och eftersom Kristus tiger om vad som sägs, är även den lyssnande prästen skyldig att tiga”. Men stämmer detta verkligen? Går vi till Nya testamentets vittnesbörd hittar vi tvärtom åtskilliga exempel på att Jesus inte upprätthåll någon tystnadsplikt eller diskretionsplikt för sina själavårdande samtal. Men nog hade det varit så att samtalen med Nikodemus och kvinnan vid Sykars brunn är klara exempel på sådana samtal som hör till enskilda själavård. Man kan därför ställa sig frågan om det över huvud taget ska vara någon tystnadsplikt för dessa frågor.

Sammantaget får man säga att tystnadsplikten inte i egentlig mening är en lärofråga. Men eftersom tystnadsplikten behövs för att kristna ska våga bekänna hemliga och svåra synder eller för att man ska våga söka vägledning i svåra livsfrågor är en tystnadsplikt nödvändig. Det är alltså för att det tjänar evangelium som tystnadsplikten är ­motiverad; precis som all god kyrkorätt! Med detta sagt är det alltså inte nödvändigt att den är utformad som vi är vana vid i Svenska kyrkan.

Tystnadsplikten under medeltid
och reformation

Fram till reformationen gällde den kanoniska rätten för kyrkan. Från 800-talet och framåt blev tystnadsplikten allt mer förekommande i kyrkorättsliga och teologiska texter. Under högmedeltiden började man göra en åtskillnad mellan olika nivåer av tystnadsplikt. Det fastställdes då att präster var bundna av en strängare tystnadsplikt, medan exempelvis läkare var underkastade en mindre strikt sådan. På 1200-talet fastslogs att den kunskap en präst får genom bikten egentligen inte kan anses vara hans egen, eftersom han inte besitter den som människa, utan som Guds representant.

Under reformationen ansågs både biktfadern och den som biktar sig vara bundna av tystnadsplikten. Det förblev en vedertagen uppfattning att en präst inte skulle kunna kallas som vittne i domstol för något han fått veta genom bikt, med motiveringen att den himmelska och den jordiska rättskipningen måste hållas åtskilda. Luther betraktade brott mot tystnadsplikten som ett mycket allvarligt övertramp och ansåg att inga straff var för stränga för den som bröt mot den. 

Den kanoniska rätten var alltjämt gällande fram till 1686 års kyrkolag. Reformationens tillägg var att kyrkan också var bunden av Upplandslagens kyrkobalk och 1571 års kyrko­ordningen. I 1571 års kyrkoordning fanns inga bestämmelser om prästers tystnadsplikt, vilket ledde till att ett tillägg ut­­arbetades. Detta tillägg antogs 1575 och blev normerande vid sidan av kyrkoordningen. Där fastslogs att:

”… den präst som ertappades med att på grund av avund, illvilja eller slapphet ha röjt innehållet i ett hemligt ­skriftermål eller öppet anklagade den som hade bekänt – även om han inte nämnde personen vid namn – skulle avsättas prästämbetet och aldrig vara betrodd att återfå det.”

I och med 1686 års kyrkolag skärptes detta ytterligare. Av 7 kap 2 § i kyrkolagen framgår följande rättsregel:

”När synden är så hemlig, att hon ingen annan än Gud och syndaren eller flera i synden delaktiga kunnig är, och syndaren för prästen henne bekänner och ångrar samt bättring lovar, då skall han avlösas, och ingen prästman må en sådan syndare och hans brott röja vid livsstraff till görande.” 

Samtidigt var det inte så att detta var en regel helt utan undantag. I särskilt allvarliga fall såsom planer på uppror eller mord hade prästen en skyldighet att varna de tilltänkta offren.

Den absoluta tystnadsplikten för bikt och enskild själavård i Svenska kyrkan

Tystnadsplikten för uppgifter som biskopar och präster fått under bikt eller enskild själavård är absolut. Det innebär också att det inte finns någon möjlighet att lösa en ämbetsbärare från tystnadsplikten. Det är inte heller så att en präst kan avslöja sådana uppgifter som inte medför någon skada för konfidenten (den som prästen har talat med).

Att den är absolut betyder att det är förbjudet att avslöja något om vad som sagts eller gjorts i dessa sammanhang. Det är också förbjudet att avslöja att någon gått till bikt eller enskild själavård och att det över huvud taget förekommit sådana samtal. 

Den absoluta tystnadsplikten har också stöd den svenska rättsordningen så att den som hört bikt och enskild själavård inte har skyldighet att vittna om dessa förhållanden och inte har någon anmälningsplikt. En konsekvens av detta är också att den präst som anklagas för att ha brutit mot tystnadsplikt inte ens får avslöja för domkapitlet att det förekommit ett själavårdande samtal.

Kyrkan har ansett det nödvändigt att en absolut tystnadsplikt gäller för både bikt och enskild själavård. En synd som har bekänts och förlåtits betraktas som för alltid utplånad. För att upprätthålla förtroendet för den enskilda själavården får en präst därför aldrig befrias från sin tystnadsplikt. Dessutom måste alla som deltar i kyrkans verksamhet kunna lita på att deras personliga förhållanden inte röjs.

Hur definieras bikt och enskild själavård?

Den frågan är både enkel och svår. 

Det är inte många som tar miste på vad som är en bikt. Det är enskild synda­bekännelse och avlösning som sker mellan en präst och en konfident. I inledningen till 20 kapitlet i kyrkoordningen skriver man följande. ”Bikten består av två huvud­moment: bekännelsen och tillsägandet av förlåtelsen avlösningen) på Jesu Kristi uppdrag. I bekännelsen, som vanligen föregås av ett samtal, erkänner den biktande sin synd och skuld. I avlösningen tillsäger prästen Guds förlåtelse personligt till den som biktat sig. Jesus Kristus bär den biktandes bördor.”

Men vad är då enskild själavård? Det definieras inte i kyrkoordningen. Istället får man titta på rättspraxis, biskopsbrev och de kyrkliga utredningar som behandlar saken. Den enskilda själavården har sina historiska rötter i de samtal och den vägledning som ofta föregick bikten. Dessa samtal kan betraktas som en tidig form av själavård som inte nödvändigtvis syftade till eller ledde fram till bikt.

Ser man till dessa framgår det att begreppet enskild själavård definieras i relation till den allmänna själavården som bedrivs i kyrkans övriga verksamhet (predikan, undervisning, etc.). Den enskilda själavården skiljer sig alltså från den allmänna primärt genom att den är enskild. Den enskilda själavården kan bestå av ett enda eller en följd av samtal och kan även utgöras av sådan brevväxling mellan präst och konfident som behandlar konfidentens liv och tro. 

I första hand är begreppet ”enskild själavård” reserverat för sådana samtal som sker ”under avskildhet i ett personligt möte mellan en präst och en konfident (eller ett par konfidenter med ett gemensamt problem som de tillsammans vill bearbeta inför prästen)”. Men detta förhållande innebär också att det i andra hand kan finnas samtal i andra sammanhang som utvecklas till själavårdssamtal och ibland kan tvärtom ett själavårdssamtal komma att innehålla delar som inte alls bör ska ligga under tystnadsplikten. Denna sorts samtal kallas för ”strimlade samtal”.

En själavårdssituation kan också uppstå i olika miljöer. Om ett själavårdssamtal sker exempelvis på en fest eller vid ett spontant möte i vardagen, där avskildhet inte kan garanteras, är det själasörjarens ansvar att upprätthålla tystnadsplikten och skydda konfidentens integritet. I sådana fall bör prästen om möjligt föreslå en annan tid och plats för samtalet. Om samtalet ändå fortgår, kan det fortfarande betraktas som enskild själavård. En präst kan också klandras om vederbörande inte tillser att tillräcklig avskildhet upprätthålls kring ett själavårdssamtal.

Sammanfattningsvis är det avskildheten, samtalsämnet och det faktum att det förs med en präst eller diakon som avgör om det ska ses som enskild själavård.

Krångligt? Ja, det tycker många präster också. Men det ligger på prästens ansvar att klargöra vad som är vad som ska höra hemma under enskild själavård och vad som inte ska göra det. En präst ska som utgångspunkt styra sådana ämnen till samtal som sker under sådana förhållanden att det är klart att det verkligen är enskild själavård. Den präst som inte gör det kan i sin tur få ett disciplinansvar för att man inte har varit tillräckligt noggrann i sin ämbetsutövning; även om man kommer fram till att det inte handlar om någon enskild själavård.

Till saken hör också att det inte är vad prästen överenskommit med konfidenten som avgör om frågan hör hemma under tystnadsplikt eller inte. Det är istället formerna för samtal och samtalets innehåll som styr detta. Prästens klargörande av typen ”vill du att detta ska höra hemma under tystnadsplikten för enskild själavård” avgör inte vad det råder tystnadsplikt för eller inte och inte heller om man kallar det för enskild själavård eller något annat (jfr. bl.a. ÖN 2019/36).

Tystnadsplikt för andras uppgifter

I ett antal ärenden har det prövats frågan om en präst har ansvar för sådant som veder­börande fått veta om andra prästers bikt och enskild själavård. Ett antal avgörande verkar gå i den riktningen. 

Överklagandenämnden har i ett flertal ärenden konstaterat att den absoluta tystnadsplikten bara gäller prästen som själva varit del i bikten eller den enskilda själavården. Men samtidigt finns det öppningar i formuleringarna som innebär att en präst som i och för sig inte själv varit del i bikt eller enskild själavård men som ändock fått reda på uppgifter om detta, inte hur som helst får sprida sådana uppgifter. Tvärtom skriver överklagandenämnden att ett sådant agerande är ytterst olämpligt och bör leda till åtgärder från domkapitlet. 

På ett liknande sätt uttryck nämnden att arbetsledare som önskar granska kollegors korrespondens (e-post och brev) tydligt måste ange att man inte vill ta del av sådana uppgifter som hör under den absoluta tystnadsplikten (ÖN 2016/36).

Missbruk av tystnadsplikten

Finns det ett bruk så finns det ett missbruk. Det är prästens ansvar att säkerställa att tystnadsplikten för bikt och enskild själavård inte utnyttjas av någon som försöker binda prästen till tystnad om sådant som inte faller inom ramen för enskild själavård. Exempel på sådan information inkluderar uppgifter om en tredje person, samarbetsproblem eller andra ärenden som inte är av ­personlig karaktär för konfidenten. Samtal som rör anställningsförhållanden, såsom personal­utvecklingssamtal, betraktas inte som enskild själavård.

Hur ska då en präst hantera när någon vill att den absoluta tystnadsplikten ska gälla för sådana samtal eller rent av lyfter sådana frågor ett själavårdssamtal? Prästen ska vänligt men bestämt avföra sådana frågor från samtalet, men det är inte vist att utgå från att de uppgifter som då har framkommit inte skulle falla under tystnadsplikten. Då är det bättre att ta det säkra före det osäkra. 

Det enda svåra fallet gäller sådana tillfällen då en person vill avslöja grova synder eller planer på brott för en präst just för att plåga en prästs samvete. Om det verkligen förhåller sig så kan det knappast vara frågan om enskild själavård. Men bedömningen kan göras med rätten att utöva prästämbetet som insats. Den präst som har välgrundade skäl att tro att det förhåller sig så med en konfident får ta Gud i hågen och följa sitt samvete.

Detsamma kan sägas gälla för sådana förhållanden som bland annat var aktuella i SVT:s program Uppdrag gransknings reportage ”Bögbotarna”. I programmet tog en journalist kontakt med präster för att få enskild själavård kring sin brottning med sin sexuella läggning. Samtalen spelades in med dold kamera och exponerades sedan på nationell TV. En präst fick en erinran av domkapitlet. När Uppdrag gransknings reportrar dök på honom i en överraskande intervju vidgick han nämligen att han haft det samtal som redan spelats upp för hela riket. 

Huruvida detta beslut skulle stått sig i Överklagandenämnden är osäkert. Att det är ett allvarligt missbruk är emellertid klart. Man måste självklart ifrågasätta om ett samtal som förts med hela svenska folket som publik och med helt fingerade förhållanden verkligen kan betraktas som ett enskilt samtal om ett problem som gäller konfidentens tro och liv. 

Pastoral diskretionsplikt

Hur är det då med sådant som inte ryms under den absoluta tystnadsplikten? Kan en präst berätta vad som helst om denna? Nej, så är det så klart inte. Vad gäller då för övriga uppgifter som inte ligger inom ramen för vare sig bikt eller enskild själavård? I kyrkoordningen 54 kapitlet finns många regler om sekretess för olika förhållanden. Det gäller bland annat förbud att röja enskildas personliga förhållanden. Det gäller många olika sorters uppgifter som faller under detta begrepp. I bland annat dessa fall finns undantag om det står klart att uppgifterna kan röjas utan att personen i fråga eller närstående kan lida men. Det ska däremot noteras att denna diskretionsplikt eller sekretessförpliktelse generellt sett inte gäller mellan medarbetare i en församling. Uppgiften att ett par i församlingen ligger i skilsmässa råder det exempelvis diskretionsplikt kring, men det hindrar inte att informationen delas inom det lokala prästkollegiet. Om uppgifter framkommit under enskild själavård får den så klart inte spridas.

Rent generellt kan det också sägas att en präst uppenbarligen inte kan var hur lösmynt som helst när det gäller sådant som ryms inom den frösamlingsvårdande verksamheten utan att det blir en fråga om brott mot de vigningslöften som vederbörande har avgett. 

Hur gör domkapitlet en prövning av om någon brutit mot den absoluta tystnadsplikten?

I praktiken stöter man inte så ofta på de kniviga problem som redovisats ovan. Goda praktiska pastorala ordningar och pastoral erfarenhet ger god vägledning för att minimera riskerna för brott mot tystnadsplikten. Men det kan bli riktigt besvärligt när gränsdragningsfrågorna blir aktuella och framförallt när präst och konfident inte är överens om ett samtals innehåll och form. Det är typiskt sett sådana ärenden som hamnar i domkapitlet. Hur går då en sådan prövning till.

Oftast är det svårt att avgöra hur ett samtal har utspelat sig i efterhand. Det här till ”det slutna rummets problematik”, vem han egentligen visa bortom rimligt tvivel att ett samtal varit enskild själavård? I vart fall mot en prästs förnekande. Helt omöjligt är det inte, men i tveksamma fall har domkapitlet att tillämpa den allmänt giltiga rättssatsen in dubio pro reo det vill säga att vid tvivel ska domstolen döma för den anklagade. Det är den så kallade oskuldspresumtionen som Överklagandenämnden vid upprepade tillfällen understrukit är bindande i prövningen av dessa ärenden.

Detta tillämpas bland annat av överklagandenämnden i ÖN 2019/36 där en präst tagit betalt för stödsamtal under absolut tystnadsplikt. Nämnden konstaterar där att det av domkapitlets utredning inte finns några bevis för vad dessa samtal faktiskt innehållet och att man därför inte överbevisat prästen som förnekat att det rört sig om enskild själavård (jfr. även domkapitlets bedömning i ÖN 2017/22 och ÖN 2005/34).

På samma sätt måste prästen alltså inte bevisa att han eller hon inte röjt några uppgifter eller att uppgifter som i och för sig förmedlats inte kommit prästen tillhanda genom enskild själavård eller bikt. Det ligger på domkapitlet att bevisa detta. Om en präst förnekar att han sagt någonting måste det föras full bevisning om att det verkligen är så som saken har uttryckts. Inte heller måste prästen visa att uppgifter som denna yppat blivit kända utanför den enskilda själavården.

Det krävs helt enkelt tämligen flagranta ämbetsbrott för att en präst ska bli fälld för brott mot tystnadsplikten, med mindre än att det finns en inspelning av samtalet, att prästen i kontakt med domkapitlet röjer uppgiften eller att man vidgår vad som har hänt. Vad som däremot ganska ofta blir aktuellt när det gäller anklagelser om brott mot tystnadsplikten är att präster klandras för att inte ha klargjort karaktären på ett samtal så att det uppstått en felaktig förväntan att samtalet skulle falla inom den absoluta tystnadsplikten. 

En god ordning eller en oordning?

Om inte tystnadsplikten är en lärofråga och den verkar så knepig är det verkligen en bra ordning eller en oordning? 

Det finns ingen anledning att ifrågasätta att tystnadsplikten för bikt och enskild själavård är nyttig och understödjer evangelium. Gud vill inte att någon människa av människofruktan ska vara rädd för att bekänna sina synder eller söka bibliska råd i svåra personliga situationer. Om människorna är hjälpta av tystnadsplikt för sådana situationer bör denna finnas. Att den tystnadsplikten är absolut är då också viktig för det ska inte finnas någon osäkerhet om att detta förblir en hemlighet.

Osäkerhet om ett samtal verkligen är enskild själavård eller inte gynnar inte heller präster eller kristna. I grunden handlar detta om att kyrkan borde reservera den absoluta tystnadsplikten – inte i första hand – men endast till sådana samtal som sker under avskildhet i ett personligt möte mellan en präst och en konfident och som behandlar konfidentens tro och liv. •