Andreas S Karlgren har i nr 3/25 av Kyrka och Folk skrivit en tänkvärd ledare om att vara redo för väckelsen. Och vad är väckelse på djupet? Frågorna är brännande och undertecknad vill med dessa rader fortsätta frågeställningen och peka på ett användbart verktyg till att förstå väckelsens natur, den välkända boken Stengrunden av Bo Giertz (se Rune Imbergs artikel om den i Kyrka och Folk nr 3/25).
… och led mig på den eviga vägen
Väckelse i kristen betydelse handlar om ett uppvaknande till frågan om evigheten. Om jag börjat söka meningen med livet, vilket inte i sig är väckelse, får möjlighet att höra Guds ord, så kommer jag att bli ställd inför evighetsfrågorna. Mitt liv är ett liv med ansvar inför Gud, och jag ska göra räkenskap. Till väckelsen hör att Den Helige Ande öppnar mina ögon så att jag ser att jag inte kan leva upp till den standard, som är Guds, rättfärdigheten. Till väckelsen hör: det blir blixtrande klart att jag har en obetalbar skuld inför Gud. Till väckelsen hör också att mina ögon öppnas för den andra verkligheten: Guds kärlek i Kristus, försoningsdöden i alla människors ställe. Får Guds Ande avslöja för mig, att här finns syndernas förlåtelse också för mig, då har Anden fört in mig på den eviga vägen.
Ett möjligt redskap
I en av avslutningskurserna i min prästutbildning uttryckte sig läraren ungefär på följande sätt: ”Vad skulle ni göra om det blev väckelse i era församlingar?” Underförstått, det skulle gå mycket dåligt. Han hade säkert rätt.
Jag har under mina år som präst ofta återvänt till Giertz bok Stengrunden. Det finns knappast någon bok på svenska som så tydligt visar hur det i praktiken går till när en människa vaknar och kommer till tro. Det målar Giertz med en Ande-ingiven klarsyn.
Läs om hur den unge prästen magaister Savonius blev väckt ur sina drömmar genom att prosten en sen sommarkväll sände honom på sjukbesök hos den döende Johannes i Börsebo. Här fick han inse sin hjälplöshet inför den anfäktade mannen, som bara kunde se mängden av sin synd – och ingen nåd. Till hans räddning kom en klok kristen kvinna, Katrina, som förstod hur den gamle skulle tröstas med evangelium och få tron tillbaka.
På prostens fråga, när han på morgonen var tillbaka i prästgården, om hur det gått, så svarade Savonius: ”Gubben fick frid och jag fick ofrid.” ”Å, gick det så bra!” utbrast prosten. Detta var början till väckelse hos prästen. Det fick återverkningar i hela församlingen.
I alla bokens tre delar finns en döende människa som spelar en avgörande roll. Väckelse har döden som viktig referenspunkt. Det andliga uppvaknande måste äga rum innan döden. För i döden går människan att möta sin Gud. I bokens tredje del målar Giertz hur en människa flyr undan sin uppgörelse med Gud. Godsägaren Schenstedt, som kommit med i den väckelse som ägde rum under pastor Torviks tid, flyr till finska vinterkriget. För att med sin frivilliga insats gottgöra sin utomäktenskapliga förbindelse. Det är gripande att läsa bokens slutsidor, när pastor Torvik och hans hustru tillsammans med kyrkvärden Arvidsson efter månader av gemensam bönekamp, får brev från Finland, där godsägaren, som de vet nyligen dödats av en granat, berättar om sin omvändelse. Han hade till sist gett Gud rätt vad gäller synden, och han hade fått nåd att tro sina synders förlåtelse.
Bokens tre unga präster i tre skilda tidsepoker blir på olika sätt hjälpta fram till att bli redskap för väckelse i församlingen med insikt att hjälpa de väckta. Väckelsen nådde först in i deras egna hjärtan och så kunde de bli redskap för Guds Ande.
Våga säga
Människorna i Stengrunden skildras autentiskt med allt det fula, låga, smutsiga som finns på djupet i det onda hjärtat. Men samtidigt sker något avgörande: människor, som Gud får väcka och skänka en frimodig tro, som fått mod att säga sanningen men också en kärlek som kan säga den i barmhärtighet. Ett exempel är mor Lotta i Drängsmarken, som vågar gå till prästen och förmana honom både för att han låter en kvinna predika i missionshuset och för hans egen dåliga förkunnelse. Där finns prästfruns varsamma förmaning av sin man och uppmuntran till tro när tidens mörker tryckte Guds folk. Boken är full av människor, som får mod att säga det som behöver sägas. Ett exempel är kyrkoherden, som åker ut i sin församling när den unge väckelseledaren, pastor Fridfeldt, stod handfallen inför två av de väckta, som båda hade lurat varandra kring köpet av en sjuk ko. Fridfelt trodde stort om sig själv, men fick finna sig i att äkta luthersk själavård håller. När godsägaren Schenstedt från sin skyttegrav i Finland skrev sitt brev till pastor Torvik, bekände han att det var dennes användning av nycklamakten, som hade hjälpt honom. Han förstod att det var Herren själv som hade talat när prästen vågade använda bindenyckeln.
Överallt i boken ges exempel på hur modet att tala med människor liksom frimodigheten att predika hela Guds rådslut kommer av bön. Det är gripande att läsa bonden Petrus samtal med magister Savonius i sommarnatten. Tillintetgjord sitter prästen bredvid Petrus på kuskbocken. När han ska stiga av, säger han: ”Petrus, be för mig!” Och får till svar: ”Det har vi redan gjort.” Så ger Petrus honom ett bibelord, som får avgörande betydelse och som nog kan sägas vara ett ledord genom hela boken. Petrus nämner Luk 22:32 och ber honom läsa det själv när han kommer hem. ”Jag har bett för dig att din tro inte ska bli om intet. Och när du en gång har omvänt dig, så styrk dina bröder.” Ordet bonden hade sänt var inte lätt att ta emot. Men innesluten i sin Herres förbön lät han sig väckas ur mörkret och kom till tro för att sedan bli redskap i sin Herres hand.
Om vi tillämpar på oss själva och vår tid vad den gamle biskopen skrev för mer än 80 år sedan, så är det en del av förberedelsen för väckelsen, både för präster och lekmän. •