Det är en sanning med modifikation att den Nicaenska trosbekännelsen, som vi känner den, är 1700 år. Då avslutades bekännelsen med ”och på den Helige Ande”. Det som sedan följer om Anden formulerades först vid konciliet i Konstantinopel år 381.
Varför en bekännelse?
Vi börjar dock inte samtalet med Nicenum utan mer allmänt om betydelsen av bekännelser. Inte så sällan kan man ju få höra att vi inte behöver någon bekännelse, att det räcker med Bibeln.
– Bekännelserna kan hjälpa oss att förstå saker i Bibeln, de blir som vittnen och pekar till Bibeln. Vi måste också ha sammanfattningar av den kristna tron för att inte förlora oss i detaljer, säger Torbjörn Johansson och påminner om att det finns centrum och periferi i Skriften och att Bibeln själv inom sig har sammanfattningar.
– Bekännelsernas egna anspråk är att vara sammanfattningar av Skriften. Sådana sammanfattningar har kyrkan alltid haft, allt sedan regula fidei, trosregeln, som vi möter hos de tidiga kyrkofäderna, till Luthers lilla katekes. Katekesen leder också till Bibeln och hjälper oss att förstå den.
Johansson pekar på att trosbekännelserna är konstfullt utformade, att de är en fascinerande kombination av gudomspersonerna och frälsningshistoria. Å ena sidan Fadern, Sonen och Anden och å andra sidan från skapelsen till den yttersta dagen. De sammanfattar Bibelns budskap om Gud och att Han handlar i historien.
– Bekännelserna gör det på det sättet tydligt att frälsningen kommer till oss utifrån (extra nos), den apostoliska säger inte ens något om människan utan bara vem Gud är och vad Han gör, säger Johansson och noterar att på det sättet blir bekännelserna ett tydligt svar till religiösa strömningar genom historien och i vår tid som söker frälsningen inom sig själv.
– Vi kan bli hemmablinda, men om vi tänker oss att någon kommer från ett modernt New age-sammanhang eller från ett hinduistiskt eller buddhistiskt, måste det vara påfallande att trosbekännelsen riktar människan ut från sig själv mot Gud.
Kyrkans enhet hotad
Varför samlades man då till kyrkomöte i Nicea?
– Bakgrunden är att Arius, som förnekade att Jesus är sann Gud, hade fått ett väldigt inflytande. Det hotade hela kyrkans enhet på den mest centrala punkten. På grund av den oro som det orsakade kallade kejsar Konstantin till det första ekumeniska konciliet. Det hade funnits regionala samlingar tidigare, men detta var det första som gjorde anspråk på att vara allomfattande, med ambitionen att samla hela kyrkan.
Niceamötet är speciellt också utifrån att det ägde rum i en brytningstid då kristendomen gick från att vara förföljd till att bli statsreligion. Efterhand förbjöds också andra religoner. 318 biskopar var samlade och många var märkta av misshandel och tortyr.
– Det födde tankar på tusenårsriket att de fick åka bekvämt till Nicea på kejsarens bekostnad. Från fasansfulla förföljelser till detta.
Torbjörn Johansson lyfter det intressanta faktum att det var statsmakten som sammankallar till kyrkomötet. Han pekar på att den romantiska tanke, som ibland dykt upp, att kyrkan var oberoende av staten fram till att vi fick statskyrka i Sverige inte alls stämmer. Alltsedan Nicea har det funnits olika former av symbioser. Samtidigt som många menar att det är en del av problemet att man vid Niceamötet slog in på en väg som inte var bra.
En förföljd bekännare
– Athanasius är ett namn att minnas, en ung man som var assistent till biskop Alexander av Alexandria vid mötet, säger Johansson och nämner att arianerna, trots beslutet vid kyrkomötet, sedan var i majoritet, och kejsarmakten under lång tid gav dem sitt stöd. Athanasius, som blev biskop i Alexandria år 328, blev landsförvisad inte mindre än fem gånger och levde på flykt nära 20 år för sitt ihärdiga försvar av Nicea-bekännelsen. Han dog år 373, men genom sina insatser hade han berett väg för att den nicaenska teologin sedan bekräftades vid konciliet i Konstantinopel 381.
– Det ger ett perspektiv på minoriteternas kamp som är viktigt att tänka på.
Av samma väsen
Det avgörande beslutet i Nicea är att Jesus är ”av samma väsen som Fadern”. Man önskade egentligen använda Bibelns uttryckssätt men såg sig tvingade att ta till en filosofisk term för att avslöja arianernas falska mening som de kunde dölja under ett gemensamt språk. Man kunde kalla Jesus för Herre och Guds Son, och arianerna höll med eftersom de lade en annan betydelse i orden. När man då sade att Jesus var av samma väsen som Fadern kunde inte arianerna instämma. Arius hävdade att det fanns en tid då Jesus Kristus inte var, alltså att han inte är evig utan skapad.
I vår tid har Jehovas vittnen en närmast likadan syn på Jesus. De kan kalla Jesus för Gud, men inte identisk med den högste Guden. De tror inte att han är evig.
– Även mötet med Islam aktualiserar treenigheten på ett nytt sätt. Islam är ett faktum i västerlandet och många möter muslimer, och de påstår att vi dyrkar tre gudar som menar att vi därför behöver ägna oss åt hela frågan om treenigheten för att rustas för mötet med dem, säger Torbjörn Johansson. Han tipsar om en småskrift utgiven på FFG: ”Flera gudar? Treenigheten i Bibel och bekännelse”.
Tidigare nämnde du om bekännelsen och begreppet extra nos, att frälsningen kommer till oss utifrån. I ditt föredrag lyfte du två andra latinska begrepp.
– Ja, Pro nobis – för oss. Den Nicaenska bekännelsen tar in människan i blickfånget och säger: ”för oss människor och för vår salighets skull”, och ”korsfäst för oss”. Detta måste också bli in nobis, i oss. Det är viktigt att det blir hjärtats tro, så att det Jesus är och har gjort blir mitt hjärtas skatt. Luther talar här om ringen som griper ädelstenen, alltså tron som griper om Kristus.
Skydd och lovprisning
Avslutningsvis återkommer vi till bekännelsens betydelse. Den är inte bara en sammanfattning och förklaring. Torbjörn Johansson lyfter två perspektiv:
– Bekännelsen är ett skydd mot villolära. Genom att bekänna tar man också avstånd från något. Det ligger i sakens natur och handlar om att församlingens ska skyddas från falsk lära. Herdens uppgift är att undervisa och ge fåren föda, men också försvara mot dem som hotar.
– Bekännelsen kan också ses som en lovsång. Att bekänna är ju att erkänna vem Gud är och vad han har gjort. I den meningen är bekännelse och lovprisning väldigt nära varandra. Vi kan tänka på Filipperbrevet 2 om att alla tungor ska bekänna att Jesus är Herren, säger Johansson som rundar av med att peka på att i Psaltaren handlar lovsången ofta om vad Gud är och vad han har gjort. •