Den 20 maj år 325 samlades alla mötesdeltagare i det kejserliga palatset i Nicea. Det var en vördnadsbjudande församling. Alla hade de upplevt den sista förföljelsens stormar. Många ”bar Kristi särmärken på sin kropp”: de hade för sin tros skull utstått svåra lidanden, fast de fått behålla livet. Somliga hade fått ett öga eller någon annan lem bortsliten i tortyren, andra gick puckelryggiga eller ärriga efter pinoverktygens framfart, en hade genom glödande järn gjorts lam i båda händerna. De första dagarna ägde endast förberedande samtal rum mellan Arius och de andra.
Så snart kejsaren hade anlänt till staden, försiggick det högtidliga öppnandet av mötet. Alla var på bestämd tid samlade i palatsets största sal, där stolar fanns framställda åt dem på båda sidor. På givet tecken reste sig alla biskoparna. Kejsar Konstantin träder in, klädd i lysande dräkt, med majestätisk hållning, beledsagad inte som vanligt av militärer utan av några förtrogna. Han går mitt genom salen till den låga förgyllda stolen längst fram; på båda sidor anslöt sig biskoparnas stolar. Alla intar sina platser.
Nu reser sig den av biskoparna som sitter längst fram till höger, och håller ett tal på vers till kejsaren, tackande Gud för den nåden att ha en kejsare som är vänligt stämd mot de kristna och kristendomen. Konstantin ser sig omkring på biskoparna med leende och vänlig uppsyn och talar till dem med mild stämma. Han är så glad över att Gud till all annan lycka förunnat honom detta, att se den kristna kyrkans biskopar samlade omkring sig i frid och endräkt, och han manar dem att bevara och behålla denna frid, som det anstår Guds tjänare.
Kejsaren har talat på latin: han är ju romersk kejsare. Sedan tolkas hans tal till grekiska. Förhandlingarna börjar.
Hur ska det gå? Visserligen är det bara ett 20-tal biskopar som håller med Arius. Men det är inte heller många som ställer sig på biskop Alexanders sida. De flesta fattar inte att frågan är så allvarlig som den är, att det gäller den kristna trons grundval och fäste. Arius och hans anhängare förstår nämligen att insvepa sin verkliga mening i många vackert formade ord, och ett par av dem har mycket stort inflytande.
Men det finns en bland de närvarande, som ännu klarare än biskop Alexander inser frågans vikt. Han är varken biskop eller presbyter; han är diakon. I jämförelse med de många grånade fäderna gör han intrycket av att vara ganska ung. Hans namn är Athanasius.
Athanasius är född och uppvuxen i Alexandria. Nu är han ungefär 30 år gammal, han är således född omkring år 295. Likt Samuel gav han tidigt sitt hjärta åt Gud. Redan har han 6 år tjänstgjort som föreläsare vid gudstjänsten och därefter några år som diakon. I sällskap med biskop Alexander har han kommit hit. Sina tankar i den stora frågan har han redan uttalat i en skrift: Om Ordets människoblivande.
Utan fruktan, klart och vältaligt visar Athanasius vad det gäller. Kejsaren aktar på den unge diakonens ord. Med sitt goda förstånd inser han att här är sanningen. Så uppläses arianernas trosbekännelse. Det går som en storm genom församlingen; skriften bokstavligen slits i stycken. Sedermera uppläses den trosbekännelse, som församlingen i Antiokia brukar använda som dopbekännelse. Med en del ändringar och tillägg blir denna bekännelse antagen såsom uttryck för mötets mening. Där sägs klart och tydligt, att Kristus är Guds ende Son, ”Gud av Gud, ljus av ljus, av samma väsen som Fadern”. •