”Herre, se vi väntar alla att du våra böner hör”
Efter himmelsfärden hade apostlarnas dagar dedikerats till bön. Entusiastiska och förväntansfulla traskade de från Olivberget. Med sig hade de löftet som Herren gett dem. Ett löfte som de höll fast vid och upprepade till varandra: ”Och jag skall sända er vad min Fader lovat. Men ni skall stanna här i staden tills ni har blivit rustade med kraft från höjden” (Luk 24:49). Väl inne i staden samlades de på en plats som de hade en relation till; den övre salen. Dit anslöt även Maria, Jesu mor, och hans bröder (Apg 1:13-14).
De första timmarna av bön är inlevelsefulla. Alla är exalterade. En del mer uppspelta än andra. Bönelågan brinner intensivt. Inspirationen flödar. Tillropen är många. Den gemensamma bönen med vänner har verkligen en kraft. I den innerliga gemenskapen får bönen även en personlig prägel. En del faller ner på knä. Andra ber stående och med lyfta händer.
Bönemötet är knappast lika livfullt hela tiden. Oftast dämpas den första entusiasmen efter ett tag. Lukas säger nämligen, av någon orsak, att då pingstdagen kom var apostlarna sittande (Apg 2.2). Var det så att armarna blivit stumma precis som för Mose? (2 Mos 17). Även i bönens värld finns stunder av tröghet och tomgång. Även för den bedjare som ber utifrån Guds ord och löfte upplever emellanåt att de egna krafterna är uttömda. Orden tar slut. Bönesuckarna blir djupare och kommer mer sällan. Till slut tystnar även hjärtats rop. Till sist finns inte mer kvar än ett tomt hjärta.
”Låt den helga elden falla”
Då plötsligt hörs dånet från himlen. Stormvinden fyller rummet. Synliga lågor av eld faller över apostlarna och stannar över var och en. ”Alla fylldes av helig Ande och började tala andra tungomål med de ord som Anden ingav dem” (Apg 2:4).
Elden från himlen slår ned i templet. Precis som vid invigningen av kung Salomos tempel. Efter att Salomo slutat sin bön föll elden och Herrens härlighet uppfyllde huset (2 Krön 7:1). Nu på pingstdagen händer det igen. Det händer på nytt men det som sker är större än förra gången, eftersom det omfattar det som är större än templet (Matt 12:6).
På Salomos tid förtärde elden brännoffren och slaktoffren som burits fram till offeraltaret. På pingstdagen slog elden också ner över offret även om det var av ett annat slag. På långfredagen korsfästes Jesus vid den tredje timmen (Mark 15:25). Nu på pingstdagen är klockslaget detsamma för Andens utgjutande (Apg 2:15). Försoningen grundlades genom påsken men fullkomnades först med pingsten.
Nedslagsplats för Anden är Kristi offer. Apostlarna var precis som hela mänskligheten inneslutna i detta eviga offer. Men så var det också tomma i sig själva eller fattiga i anden att de inte hade mer än Kristi kors att hänvisa till. Så tomma så att de till sist slutade att be. Inte förrän då kommer Guds eld från himlen.
Petrus steg fram. Han kunde längre varken sitta still eller hålla tyst. Andens närvaro fyllde hela huset. I sitt hjärta fann han också samma närvaro. En närvaro som växte till på insidan. Precis som profeten Jeremia. Han som försökte sluta tala i Herrens namn men som fick konstatera: ”Då blev det i mitt hjärta som en brinnande eld, instängd i mitt innersta. Jag ansträngde mig att uthärda den men kunde det inte” (Jer 20:9).
Genom att öppna sin mun fick Petrus erfara hur Herren fyllde den. Orden strömmade till och frimodigheten likaså. Även ett nytt bönespråk gavs för det nya livet.
”Med din kraft de sjuka hela och din frälsning låt dem se”
Petrus predikan blir kraftfull. Han får erfara något liknande som profeten Hesekiel på sin tid. Han som fick uppmaningen att äta en bokrulle för att sen gå och tala till Israels hus (Hes 3:1). Petrus hade ”ätit bokrullen”. Bibelskolan var att följa Jesus på lidandets väg. Bokrullen som han ätit hade både svidit i hans mage men också smakat som söt honung.
Petrus bär fram sitt budskap med ödmjukhet. Med Kristus på kornet vänder han sig till folket. Ordet i hans mun är laddat med korsets kraft och skarpare än ett tveeggat svärd. Han får mod att lägga ut texten. Han vill hjälpa sina landsmän att förstå att deras egen historia är sammanflätad med den bibliska frälsningshistorien. Om folket genom sina synder är delaktiga av korsfästelsen av Kristus, så kommer de genom Anden också att vara delaktiga av Kristi försoning. Eftersom Jesus är densamme igår, idag och evighet (Hebr 13:8).
Denna gåva behöver dock tas emot. Därför predikar Petrus omvändelse för folket: ”Omvänd er och låt döpa er i Jesu Kristi namn, så att ni får förlåtelse för era synder. Då får ni den helige Ande som gåva. Ty löftet gäller för er och era barn och alla dem långt borta som Herren vår Gud vill kalla” (Apg 2.38-39). Alla som sitter fast i sina synder eller upplever att de inte kan förändra sitt liv, bör låta Petrus predika. Han vet av egen erfarenhet att Jesus är de sjukas läkare. Alla dem som kommer till Jesus har redan löftet om räddning! Det är ett mäktigt löfte, för det frigör fonder av kraft från korset, Guds kraft, som är till räddning för var och en som tror. I den kraften, blodets kraft, är det fritt och öppet att få tro sina synder förlåtna och bli fylld av Anden!
Anden, som enligt Paulus, är förskottsbetalningen för det himmelska arvet (Ef 1:14).•
Stefan AroDen Helige Ande