Det är stort att ta arv

Jag lade ifrån mig boken och förstod att jag nu läst något livsförvandlande. Prästvigningen förelåg vid årsskiftet och
        nu; först nu hade jag börjat ana på djupet vad det innebar att få bli präst. Någon sent kan tyckas när man var inne på studiernas upplopp. Det som förr kallades ”prakten” och som vid denna tid var förlagd till två terminer på det så kallade pastoralinstitutet.

I denna bok står skrivet: ”Denna bok och Stengrunden räddade mitt förstånd under tiden på Pastoralinstitutet i Lund. Tack fader Giertz ”Genom tron talar han alltjämt”. Det var boken Kristi kyrka. Redan innan hade jag köpt Stengrunden och den hade haft lika stor inverkan på mig. Så långt hade jag alltså fått en rejäl dos luthersk själavård och den bibliska teologin tillämpad i prästens konkreta liv, via Stengrunden, och så nu en dogmatisk och exegetiska genomgång av vem denna kyrka är. Inte den med en ”logga” och ett sekulariserat och politiserat kyrkomöte. Nej, jag såg lokalförsamlingen där jag skulle tjäna, vigd till tjänst i Kristi kyrka, instiftad av Kristus själv och inte det som i mångt och mycket möter idag. Det väckte också en glädje för den evangelisk-lutherska teologin, stärkte kärleken till Guds Ord, och gav nyfikenhet på bekännelseskrifterna som sedan ledde vidare både teologiskt och akademiskt. 

Vid mitt första prästmöte köpte jag FFG:s bok till Bo Giertz hundraårsminne, en bok vars artiklar lärt mig mycket och som jag troligen kan citera, även dem, i långa stycken utantill. Och på den vägen var det och är det.  

Mötet med Bo Giertz fick för mig, som för många, ske via hans böcker, artiklar, småskrifter, biografier och bibelkommentarer. Men utan överdrift kan sägas att jag inte vore den präst jag är idag, eller försöker vara, om inte detta möte ägt rum. Stengrunden fortsätter att imponera med sitt språk och innehåll. Än mer idag, med erfarenhetens klangbotten och en något utökad teologisk kunskap. Jag har ibland funnit mig själv tala på ett sätt som vore omöjligt utan den skola som Giertz sätter Pastor Savonius, ­Fridfeldt, Torvik och Magnusson i. Jag har förundrats och gör så än idag över den ­geniala ­språkbehandlingen och förmågan att sätta in teologiska grundsanningar såsom dopet, försoningen, nattvarden, rättfärdiggörelsen genom tron, och ämbetet i konkreta pastorala sammanhang. Detta är syntesen av en församlingsprästs erfarenheter och Giertz stora kunskap. Att man sedan inte behöver kunna vare sig kyrkohistoria eller vara insatt i den exegetiska diskussionen i någon av de tre tidsperioder som speglas i ­Stengrunden är ytterligare ett tecken på Giertz författarförmåga. 

Och från detta möte med Giertz böcker har en återkommande replik från ­Stengrunden funnits med mig. ”Det är stort att ta arv.” 

Ja, ja, vi är alla arvtagare, och det har skett mycket före oss. Ja, Farbror, det har skett mycket före oss. Det är stort att få ta arv. (Stengrunden, s. 201–202.)

Denna insikt var kulmen på Pastor ­Fridfeldts vandring från att nära nog bli baptist till att förstå vad det innebar att vara en evangelisk-luthersk kristen. En vandring från föraktet för det gamla och kyrkan i ­Sverige. Där han förut bara sett död traditionalism och världslighet, såg han nu Den Helige Andes levande kraft och glädje. Han såg den fasta apostoliska form som Herren givit sin Kyrka och hur Anden där verkade. Han hade förstått Herrens objektiva verk och dopets nåd som ett Guds verk, inte mänskligt. Som så ofta i Stengrunden sker detta uppvaknande genom ett konkret fall i församlingen. 

Den gamle fromme knekten Frans i ­Sjöstugan ligger på sitt yttersta och ekon från hans gamla liv som soldat gör sig påminda. Men det var bara syndens dödsryckningar, den gamle Adams vanmäktiga sista suck. Försoningsklippan var lagd på Golgata. Den unge väckelseprästen får hjälp av läsandet av Schartaus predikan i högmässan, och Den Helige Ande lyser upp sanningen för honom: 

Åter lyste ett förklarat ljus för predikantens häpna ögon. Detta var alltså lösningen: synden alltid kvar men alltid försonad! Kanske fanns det ändå salighet för Frans i Sjöstugan? Ja – åter såg han en bild: ett stort kors, rest mot himmelen, överskuggande hela bygden från Hedingsbranterna till Sunnerboslätt. En evig försoning med makt att häva domen, en förbarmande kärlek, som sträckte ut sina armar ut över alla dessa onda hjärtan, där synden ännu rörde sig som glittrande reptiler i ett ormbo. Jesus allena!

Samma sak uttrycker kyrkoherden Bengtsson, i den tredje boken i Stengrunden, till den liberalteologiska Schenstedt: 

Godsägaren får komma ihåg, att här gäller det alltid den egna själen och dess eviga salighet. Med den insatsen måste människor spela – vare sig vi vill eller inte.

Och lite senare i en predikan: 

Stengrunden i hjärtat och försoningsklippan på Golgata är de två berg, på vilka människans öde avgörs.

Gemensamt för alla de tre präster som Giertz beskriver är de lär sig, via lagens och evangeliets upplysning, vad det innebar att vara präst i den svenska kyrkan och den apostoliska kedja som blivit deras: ”Det är stort att få ta arv.” 

Det arv som Giertz så många gånger beskrivit Svensk kyrkan äga, såsom i sitt herdabrev till Göteborgs stift:  

Detta är det tredubbla arv – fornkyrkans, reformationens och väckelsens – som nu skall förvaltas och levandegöras … Vårt arbetsprogram blir alltså detta: att lära av det förgångna för att kunna möta morgondagen, att sänka oss så djupt ned i Kyrkans stora livsström, att vi blir rustade att i en ny tid och inför nya människor förkunna Kristi ord och leva hans liv på det sätt som tillhör detta nya sekel i Kyrkans historia.

Här framkommer också ett viktigt drag, menar jag, hos Giertz. Arvet är levande och ett offensivt arv. Evangeliet är ju detsamma, och just därför alltid aktuellt så länge världen består och Herren dröjer. Just detta att inte vara i vägen, utan att på alla sätt låta Jesus Kristus genom Den Helige Ande göra hjärtan brinnande när de, då som nu, hör Guds Ord utläggas. Giertz var jobbade aktivt med mission och församlingsbygge och hur Kristi kyrka ska kunna göra och vara det hon är i ett samhälle i förändring. Inte minst när land byttes till stad. Detta som också hans efterträdare biskop Gärtner på flera sätt kan sägas fortsatte med. 

Bara en kyrka som vet vem hon är och var hon kommer ifrån kan gå frimodig och väl rustad in i framtiden, så skulle kanske vi kunna sammanfatta evangelisten Giertz program.  

Vi måste också säga något, om än kort, om biskop Giertz samtidsanalyser. Även dessa står sig förbluffande bra även idag. Djävulen har ju som bekant särdeles dålig fantasi.

Att hoppas på det bästa…

”Vi skall väl hoppas på det bästa…”

För er som kan er Giertz och boken Kampen om människan vet att detta är hans karakterisering av den:

… moderna människans brist på ett verkligt hopp. Det är hennes barnsliga hjälplösa sätt att försöka komma undan den bistra verkligheten.

Och lite längre fram: 

Även inför det allra sista försöker man samma utväg undan allvaret och ansvaret. I det längsta hoppas man att få leva. Står man till slut inför det oundvikliga, slår man sig åter med samma fras: Vi ska väl hoppas på det bästa. Man vet inte riktigt vad man tror eller om man tror något. Men det är väl ändå något, det där med Gud. Vi ska hoppas på det bästa.

Än idag ter sig biskopens analys av läget hos en sekulariserad svensk stå sig, ja, än mer aktuell på många sätt. Även om vissa försiktiga vårtecken eventuellt kan skönjas. Vi hör talas om ungdomars större öppenhet för Bibeln och kristen tro. Jesus ska eventuellt trenda enligt ungdomsbarometern. Världens största podcast och dess programledare Joe Rogan låter apologeten och doktoranden Wess Huff sitta i dryga tre timmar och visa på Bibelns historiska trovärdighet och sanning. Sedan flera år har vi kunnat följa den kliniske psykologen Jordan Peterson dra fulla hus, både fysiskt och på nätet, med sina Bibelstudier. Trots brister har han fått upp intresset för Bibeln, inte minst hos män. Historikern Tom Hollands bok Dominion har rönt stor uppmärksamhet med sin tes om kristendomens alltigenom avgörande roll för den civilisation som vi tar för given. Allt vi tar för självklart gällande vetenskap, kultur, värderingar och människosyn är tack vare Kristus och hans kyrka. Fler och fler kulturpersonligheter och historiker lyfter fram kristendomen. Det sekulära credot ”Vi skall väl hoppas på det bästa” håller inte, bara Jesus allena. 

Den kristne som varit med om att sättas in i dopets och bekännelsens sanning.
Han ser inte tillvaron och verkligheten, dåtiden, nutiden och framtiden, som ett evolutionens slumpverk och meningslöshetens triumf. Han ser inte Guds död som dåren hos filosofen Nietsche och tänder därför inte sin lykta mitt på dagen. En kristen tillhör den tomma gravens folk. En kristen tillhör den Uppståndne Herren vars ljus strålar ut från ett tomt kors och en tom grav. Därför behöver inga lyktor tändas mitt på ljusa dagen för han vet vem som en dag också ska stråla över en ny himmel och en ny jord: Jesus Kristus. 

Giertz skriver:

Den som sätter sig vid hans fötter för att lära, den som tar emot ord och låter sig ledas av hans ljus, kommer plötsligt in i ett sammanhang, där han låter världsloppets trådar löpa samman. Hans ser hur hela historien är genomvävd av den stora kampen om människors själar. Hans ser hur allt får sin förklaring.

En biskop och teolog för kyrka,
folk och akademi 

Det sätt på vilket biskop Bo Giertz böcker har populariserat (i ordets bästa bemärkelse) och fördjupat den evangeliska tron för både kyrkfolk och präster är nog inte möjlig att överskatta. Giertz skrev brett och alltid i kyrkans och den enskilde kristnes tjänst. Hans kunskap och pedagogiska förmåga; hans skarpa sociologiska analysförmåga, åtminstone beträffande omvärldsanalys gällande kyrka och samhälle, vittnar om en man som brinner för evangeliet och att få människor till Kristus och hans kyrka. Giertz, menar jag, blev i sin person en syntes av det ­gammalkyrkliga lutherska arvet från fäderna, den nya exegetiken från Uppsala, via Anton Fridrichsen, och den liturgiska förnyelsen. Att han sedan förlorade den officiella striden i kyrkopolitiken är en annan sak. Jag menar också att biskop Giertz bör anses vara en apologet, även om det är ett drag hos honom som sällan lyfts fram och kanske vore ett fruktbart uppslag för framtida forskning. 

Just på grund av denna osedvanliga uppsättning av gåvor som konvergerade i Bo Giertz person som teolog och biskop blev han en kyrkans lärare för både kyrka, folk och akademi. Sällan har väl ett hedersdoktorat varit mer förtjänat än det som Giertz mottog 1974 i Lund av professor Bengt Hägglund. 1999 valdes han av Kyrkans tidnings läsare till ”1900-talets viktigaste kristna ledare”. Och genom tron talar han alltjämt! 

Det är stort att ta arv, sade han stilla. Jag börjar förstå nu, att allt inte började med väckelsen. Bakom Waldenström stod ­Rosenius – och Rosenius såg nog djupare. Och bakom Rosenius har vi Schartau och Sellergren – och det finns säkert många fler. Ja, det ha skett mycket före oss … Det är så underbart att få stå i samma predikstol, att få lära av dem och försöka föra verket vidare. – Farbror, sade han plötsligt utan att vända sig om, finns det något större än att få vara präst?
(Stengrunden, s. 201-202)

Och till det kan jag bara svara: Nej, det finns inget större än att vara präst. Det finns inget större än när en kristen i Ordet ser efter Jesus allena. •