”Om någon känner oro över att pastorer blir präster i Svenska kyrkan tror jag de kan släppa det.” De orden är Joakim Hagerius, uttalade i en intervju i Kyrkans Tidning efter att han avlagt prästvigningslöften i Svenska kyrkan och förklarats behörig att utöva vigningstjänsten därstädes.
Det är inga trösterika ord som pastorn i Evangeliska Frikyrkan och Equmeniakyrkan riktar till läsarna eller till de kristna i Svenska kyrkan. Orden antyder snarare att det är något fel på den som har betänkligheter kring att pastorer sömlöst går från tjänst i olika frikyrkor till tjänst i Svenska kyrkan. Men angelägenheten i denna fråga ligger inte hos frågeställaren, utan hos löftesgivaren. Det är Joakim Hagerius och hans gelikar som är svaret skyldiga. För detta är inte en isolerad företeelse – flera präster och biskopar har sin bakgrund inom frikyrkorna. Och fler lär de bli när frikyrkorna krymper och prästbristen ökar.
Detta handlar inte bara om varför man valt att avlägga löften i Svenska kyrkan, utan också om man alls har förstått vilken tjänst det är man trätt in i.
Förr avslutades prästvigningslöftena med orden: ”Allt detta lovar jag inför den allvetande Guden och med den stora räkenskapsdagen för ögonen.” Det är ingen lätt sak att avlägga sådana löften. Det finns lämpliga och välutbildade män som, av bävan inför dessa löften, inte vågat låta prästviga sig. De nuvarande prästvigningslöftena är inte utformade på samma sätt, men innehållet är sakligt sett oförändrat.
Präster lovar bland annat följande vid sin vigning (eller behörighetsförklaring):
”Vill ni stå fasta i kyrkans tro, rent och klart förkunna Guds ord, så som det är oss givet i den heliga Skrift och så som det är omvittnat i vår kyrkas bekännelse, och rätt förvalta sakramenten?”
Att det finns oro kring hur en präst, som ena dagen är församlingsföreståndare i en baptistisk frikyrka som förnekar sakramenten, nästa dag ska kunna förkunna Guds ord rent och klart samt rätt förvalta nådemedlen, framstår som fullt rimligt. Varken hjärtats tro eller den klara bekännelsen följer automatiskt med mässkläderna och kaftanen. Det är inte utan anledning som Paulus ger instruktionen att han inte tillåter en nyomvänd att bli präst.
Oro väcks ytterligare när Hagerius beskriver frikyrkan och folkkyrkan [sic!] som teologiskt överlappande, och inte ser att det rör sig om ett skarpt brott med sitt tidigare sammanhang. Tvärtom ger detta än större anledning till oro – det finns inte någon anledning att ”släppa” den.
På ledarplats i Kyrkans Tidning kommenterar Sändarens tidigare chefredaktör den större trenden med pastorer som blir präster, och identifierar tre bakomliggande faktorer: att frikyrkan har sämre ekonomi och lägre löner, att religiositeten blivit mer personlig än samfundslojal, samt att skillnaderna mellan svenskkyrkligt och frikyrkligt i praktiken minskat. Allt detta kan mycket väl stämma – och alla faktorer är oroande.
Brödpräster kallades förr de som sökte ämbetet för lönens snarare än kallelsens skull. Att Svenska kyrkans otydlighet – både internt och externt – lett till att inte ens utbildade pastorer ser skillnaden, är en uppenbar skada. Det lägger hinder även för dem som faktiskt vill förstå vad det innebär att förkunna Guds ord rent och klart – men som, får man förmoda, inte ser den andlighet och bekännelse de lovat följa som sitt eget rättesnöre.
I andra änden uppstår ett angränsande problem: prästvigningslöftena är vad präster prövas mot i domkapitelsprocesser. Det gäller både lära och liv. Många fall i domkapitlen under de senaste decennierna vittnar om en skriande okunskap om vad som förväntas i fråga om lära och livsföring hos präster. Det är ett slags vårdslöshet gentemot människor – att å ena sidan inte undervisa blivande präster om vad löftena innebär och hur de ska hållas, och å andra sidan bestraffa dem som inte följer dem. Det yttersta ansvaret för detta vilar på biskoparna och domkapitlen, som hänger bilan över människors huvuden utan att med rimlig säkerhet veta om de ens är införstådda med vad det innebär.
Även om vi lämnar frågan om frikyrkopastorernas vigningar därhän (vilket inte heller är något att ta lätt på), är det uppenbart att denna oordning ger anledning till oro – för Svenska kyrkan, för dess präster och för dess framtid.
Paulus instruktion att inte tillåta nyomvända att vigas till präster är kanske inte fullt ut tillämplig som en gudomligt instiftad ordning, men den förtjänar att väcka eftertanke. Ingen skulle vilja avlägga livslånga löften till en make eller maka på samma villkor. Inte heller skulle det vara tänkbart att kasta sig från det ena äktenskapslöftet till det andra. Och om man gör det räcker det inte med orden ”om någon känner oro inför detta kan de släppa det”. Vad som krävs är stadig bekännelse och verklig kunskap; ja sann omvändelse.
Ytterst sett handlar detta inte bara om pastorerna som blir präster och de löften de avlägger, utan också om biskoparna – som själva har lovat:
”En biskop skall ha tillsyn över stiftet och församlingarna och bära ansvar för att Guds ord blir rent och klart förkunnat, sakramenten rätt förvaltade och barmhärtigheten utövad efter Guds vilja. En biskop skall viga och visitera, uppsöka, rådslå, lyssna och besluta och i allt han gör styrka Guds folk i kallelsen att tyda tidens tecken och vittna om Guds väldiga gärningar för allt skapat.” •