Under maj och juni i år fördes en debatt i norska tidningen Dagen med anledning av en ny påve i Rom. Debatten kom att handla om vad som är skillnaden mellan romersk-katolsk och evangelisk-luthersk lära och tro. Det började med att Dagen i en ledare lyfte frågan om påven som ”Verdens fremste vranglaerer, eller verdens fremste kirkeleder”. Ledarskribenten citerar en känd norsk evangelist, som menade att den Romersk-Katolska kyrkan är en falsk kyrka och lyfte fram tre vittnesbörd om detta: påvens ofelbarhet, Mariadyrkan och helgondyrkan. Ordförande för For Bibel og Bekjennelse Jan Bygstad skrev då det första av tretton inlägg – Romerkirken och reformasjonen – och gjorde gällande att den primära skillnaden mellan evangelisk-luthersk och romersk-katolsk teologi ligger inte i de nämnda punkterna utan i själva frälsningsläran. Flera framträdande norska romerska katoliker, de flesta konvertiter från Den norske kirke och samtidigt lärare vid NLA eller Menighetsfakulteten, gav sig in i debatten. Följande citat från Bygstads första inlägg sammanfattar hans ståndpunkt.
”Det som ledde till Luthers bannlysning år 1521 var främst hans ”reformatoriska upptäckt”: Människan blir frälst enbart och uteslutande på grund av Kristi verk som vår ställföreträdare, genom tro, utan något arbete eller förtjänst från vår sida. Detta är Skriftens tydliga lära om evangeliet, och som Luther tillsammans med reformationsfäderna höll fast vid baserat på ett grundligt arbete med bibeltexterna.
Rom lär istället att en person är rättfärdiggjord inför Gud i samma utsträckning som hon är helgad. Rättfärdiggörelsen ses som en helande process, där människan samarbetar med Guds nåd och gradvis förvandlas. Eftersom det finns väldigt få människor som uppnår fullkomlig helighet i denna värld (endast helgonen), kommer de flesta människor därför att behöva genomgå en reningsprocess efter döden – i skärselden. Både läran om skärselden och läran om helgonen är därför oupplösligt sammanlänkade med den katolska läran om rättfärdiggörelsen. Detsamma gäller för läran om avlatsbrev: Många är inte medvetna om att år 2025 utropades av påven Franciskus till ett ”jubelår”, och troende kan få avlatsbrev i år, till exempel genom pilgrimsfärder till vissa kyrkor i Rom.”
Många allvarligt syftande kristna i Norge har lämnat Den norske kirke och konverterat till den Romersk-Katolska kyrkan. En liknande utveckling kan vi se i Sverige. Ett avgörande påstående från de romerska debattörerna har varit att skillnaden inte längre är så stor mellan ”Rom och Wittenberg”, och att det därför inte varit ett så stort steg att konvertera. Det pekas gärna på den så kallade ”Gemensamma deklarationen om rättfärdiggörelsen” från 1997, som undertecknades av både romerska och lutherska teologer. Dokumentet hävdar att Trientkonciliets fördömanden inte längre är relevanta eftersom innebörden i evangelisk-luthersk tro inte längre är densamma som på 1500-talet. Jan Bygstad har i sina inlägg visat på att de lutherska teologer som företrädde evangelisk-luthersk kristenhet hörde hemma bland liberalteologiska företrädare inom Lutherska världsförbundet och därför knappast kunnat företräda äkta evangelisk lutherdom. Och de romerska teologerna skrev inte under dokumentet förrän de lutherska hade strukit läran om simul iustus et peccator, det vill säga på en gång rättfärdig och syndare, en avgörande läropunkt i den lutherska tron.
I sitt andra inlägg – ”Romerkirken och nåden” – visar Bygstad på hur besluten från konciliet i Trient (1548–1563) tydligt avvisar reformatorisk lära och lägger avgörande läropunkter och den som bekänner dem under förbannelse. En av de sex kanon (från den 9:e sessionen 1547), som Bygstad citerar, som kanon nr 12, exemplifierar detta:
”Om någon säger att rättfärdiggörande tro inte är något annat än tillit till den gudomliga barmhärtigheten som förlåter synd för Kristi skull, eller att det är endast genom denna tillit som vi blir rättfärdigade: han vare förbannad!”
Från detta och andra liknande kanon har inte den Romersk-Katolska kyrkan tagit avstånd.
Debatten fortsätter sedan via frågor om auktoriteten i kyrkan, det vill säga frågan om påven, om Skriftens förhållande till traditionen, Mariadogmerna, helgondyrkan, avlat och skärseld, allt detta som saknar stöd i den Heliga Skrift men försvaras med hjälp av traditionen. Den lutherska ståndpunkten är att Bibeln är högsta norm från vilket allt ska bedömas.
I sista inlägget – ”Ett annat evangelium” – landar debatten i frågan huruvida den romersk-katolska frälsningsläran är just ett annat evangelium. Romersk teologi hävdar att människan blir rättfärdig så långt som hon har nått i helgelsen. Evangelisk-luthersk tro bekänner att rättfärdigheten är en tillräknad rättfärdighet i enlighet med Romarbrevet 3–5, så att människan inför Gud står fullkomligt rättfärdig.
Frågan om tillräknande blev brännande, eftersom några av de romerska teologerna menade att med denna lutherska lära om en tillräknad rättfärdighet ”reducerar [man] evangeliet till ett stycke religionspsykologiskt spel, och frälsningen till ett teologiskt räknestycke i himlen”, det vill säga rättfärdigheten är inte på riktigt, eftersom den inte är människans egen rättfärdighet, det vill säga en rättfärdighet som hon själv med Guds hjälp har åstadkommit.
Men Bygstad visar på hur frågan om Guds tillräknande är verklig och biblisk. Om så inte vore fallet, hade inte heller Kristus på fullt allvar burit vår synd. Han var i sig själv fullkomlig, helig och ren. Men på honom lades vår synd, han tillräknades den och blev ”gjord till synd”. Fadern handlade med honom i hans egenskap av syndare i vårt ställe. Om inte tillräknandet är ”på riktigt” har inte Kristus lidit döden i vårt ställe. På samma sätt tillräknas rättfärdigheten den som tror på Kristus och hans ställföreträdande lidande. Om detta kan få kallas ”ett stycke religionspsykologiskt spel” och ”ett teologiskt räknestycke i himlen”, då bekänner dessa teologer ”ett annat evangelium”.
Ovanstående ”brottstycken” ur debatten ger på inget vis full rättvisa åt den breda diskussionen, men avsikten har varit att peka på den därför att den varit så viktig. Frågeställningen är ju lika aktuell i Sverige. Kanske kan någon mer lockas att dyka djupare in i samtalet, via www.fbb.nu.
Den största gåva en människa kan äga är frid med Gud. Det är också den främsta uppgiften för all kyrkans själavård att hjälpa människor till en sådan frid. Profeten Jesaja sätter ord på hur den friden kom till stånd:
Han var genomborrad för våra överträdelsers skull, slagen för våra missgärningars skull. Straffet var lagt på honom för att vi skulle få frid, och genom hans sår är vi helade…Genom den vedermöda hans själ har utstått får han se och bli tillfreds. Genom sin kunskap förklarar min rättfärdige tjänare de många rättfärdiga, och deras skulder är det han som bär. (Jes 53:5, 11)