Under sommaren har några medier rapporterat om hur ett kapell i Umeå ska bli religionsneutralt. Kapellet det gäller är Röbäcks kapell i Umeå pastorat. I Kyrkans tidning (KT 27/28 2025) går att läsa om hur altartavlan med korset helt ska plockas bort och ersättas av ett religionsneutralt konstverk. Men även korset på altaret och en tavla med bibelord vid kapellets ingång skall plockas bort eller täckas över. För att ersätta den kristna altartavlan har Umeå pastorats kyrkogårdsförvaltning utlyst en tävling där slutligen en yrkesverksam konstnär ska få uppdraget att skapa ett nytt konstverk utifrån fyra värdeord: skog, vila, tröst och ljus. Kyrkoherden i Umeå pastorat, Fredrik Juul, vill genom detta skapa större möjligheter för borgerliga begravningar, då pastoratet därmed får sitt andra religionsneutrala kapell.
Själv är Juul medveten om kritiken och de negativa reaktioner som inkommit. Trots detta svarar han, enligt Kyrkans Tidnings reporter: ”det handlar inte om att förringa den kristna tron, utan att som huvudman följa begravningslagen. Och att på detta tydliga sätt visa respekt och omsorg för andra människor är för mig att låta den kristna tron bli verklig i tro och handling”.
Om nu dessa ord ska uppfattas som generösa och välmenade, väcker de desto fler frågor om vilken kristendom det är som här framförs: Är det inte just så att den kristna tron förringas när altartavlan, korset och bibelorden täcks över eller helt tas bort från det kristna kapellet? Och är det just en sann omsorg som visas anhöriga sörjande när korset tas bort från deras åsyn och de erbjuds ett ”religionsneutralt evangelium” istället för det enda evangelium som kan ge frälsning och evigt liv – korsets evangelium genom Jesus Kristus. Skulle vi här inte se den Ondes frestelse att, utifrån mänskligt förnuft och förstånd och med välmenande försåtliga ord, tona ner Jesus och korset och anpassa budskapet så att det inte blir till anstöt för någon. Den frestelsen är definitivt inte mindre i vår tid, än den har varit i någon annan. Här skulle vi påminna oss om Jesu ord i Luk 8:16: ”Ingen tänder ett ljus och gömmer det under ett kärl eller ställer det under en bänk, utan man ställer det på en ljushållare, så att de som kommer in ser ljuset”.
På motsvarande sätt skulle det vara i varje kristen kyrka och kapell. Där skulle korset stå framme tydligt och klart så att de som kommer in där ser ljuset. Inte vilket ljus som helst, utan det andliga ljus som korset ger när det talar om Jesus, hans lidande, död och uppståndelse för varje människas skull, som utan honom måste gå evigt förlorad och bli osalig. Korset är därför inget som man i ett invigt kyrkorum kan ha eller vara utan. Det är inget som man tillfälligt kan täcka över eller ersätta med någon ”neutral” altartavla, utan att i djupaste mening förringa den kristna tron, ja helt förvanska den.
Man kan ha synpunkter på att Svenska kyrkan är huvudman för begravningsverksamheten i Sverige (med undantag av Stockholm och Tranås kommun) utifrån frågan om religionsfriheten och utifrån frågan om vad kyrkan och staten bör ha ansvar för. Men även vid en borgerlig begravningsceremoni i en kyrka eller ett kapell förblir kyrkan kyrka, med sin fasta bekännelse av korsets evangelium. De anhöriga vid en borgerlig begravning avkrävs ingen kristen bekännelse för att få vara med vid ceremonin. Men korset och övriga kristna symboler liksom konstituerar varje kyrka och kapell – och de är tänkta att vittna om Jesus, som människornas Frälsare och eviga hopp. För den (eller vars anhöriga) ändå inte vill se det kristna korset och därför vill ha en religionsneutral plats för begravning, finns andra samlingslokaler än de invigda kristna kyrkorummen, såsom en föreningslokal, Folkets hus eller en bygdegård – då visas respekten också från de anhörigas sida, för kyrkans tro och bekännelse.
I alla tider kommer korset att vara kontroversiellt och till och med en dårskap, som många inte förstår. Andra avvisar det istället i otro. Men samma kors är också Guds kraft till frälsning. (1 Kor 1:18). Och då Jesu kors, enligt Guds Ord, är vårt enda hopp inför döden, behöver vi låta detta hopp synas och förkunnas. Därför ska vi också be för att korset ska få vara kvar och synas också vid borgerliga begravningar i kyrkor och kapell. Likaså även med bibelord och kyrkliga textilier. Närhelst det behagar Gud kan han ju genom dessa kalla en människa in på trons väg. Samtidigt är det också viktigt att människor vet vad de kan förvänta sig av kyrkan. Den ska tydligt peka på Jesus som Frälsaren. Den ska peka på korsets nåd och på det saliga liv som aldrig någonsin kan dö. Att sätta Jesus och korset under skäppan är därför inte att visa omsorg om människor. Det är istället den mest beklagliga otjänst både ämbetsbärare och kyrkfolk kan göra sig skyldiga till. Låt oss därför be och verka för att korset ska synas och skina klart – inte minst i kyrkor och kapell.
Vik ej från Kristi kors. Det är / för världen dårskap blott,
Men Herrens trogna finner där / en oförgänglig lott. (Sv.ps. 88:3)