Fakta är numera välkända, tack vare Uppdrag gransknings grävande: På bara femton år gick en av innerstadens mest välmående församlingar från två kyrkor och två hyresfastigheter till att stå kvar med en enda kyrka i behov av renovering och en ekonomi på bristningsgränsen. De fastigheter som tidigare säkrat församlingens framtid har sålts ut – och flera av de förtroendevalda som drev igenom besluten bor nu i attraktiva bostadsrätter som tidigare var församlingens.
Det mest uppseendeväckande är ändå slutpunkten: S:t Johannes kyrka, nyligen renoverad för över 100 miljoner kronor, såldes i december 2024 till Stockholms katolska stift för fem miljoner. För Uppdrag granskning har katolska företrädare själva beskrivit affären som en gåva. Därutöver, om Uppdrag gransknings uppgift stämmer, så kan katolska kyrkan göra momsavdrag för tidigare gjorda renoveringar på kyrkan och få tillbaka runt 15 miljoner från Skatteverket. Detta då Svenska kyrkan inte kan dra av moms, vilket katolska kyrkan har rätt till.
När det nu står helt klart att denna ”gåva” är en del av en skandal där kyrkopolitiker fattat en lång rad beslut – det ena mer inkompetent än det andra – som dels berikat dem själva och dels utarmat församlingen – är det enda hederliga att Anders Arborelius river gåvobrevet och lämnar tillbaka S:t Johannes kyrka till Svenska kyrkan.
När kyrkan sviker sitt uppdrag
Huvudsaken är egentligen inte siffrorna, utan konsekvenserna. När kyrkans resurser inte längre används för att förkunna evangeliet utan för att gynna en liten krets, har kyrkan svikit sitt uppdrag. När församlingens tillgångar hanteras av tredje rangens politiker, som varken förstår eller bryr sig om kyrkans centrala kallelse, blir resultatet att egenintresset tar över. Och när kyrkans herdar tiger, sviker de inte bara sin organisation, utan Kristus själv.
Ett haveri för kyrkopolitiken
Det är nu tydligt att det kyrkopolitiska systemet inte fungerar. Förtroendevalda i Svenska kyrkan hanterar tillgångar värda miljarder, men det saknas både juridiska och kyrkorättsliga vägar att ställa dem till ansvar när de missköter sitt uppdrag.
S:t Johannes-skandalen visar hur illa det kan gå. Kyrkans resurser reduceras till kapital som förvaltas utan tanke på evangeliets förkunnelse. Och i tomrummet efter tron tar egenintresset plats.
I den kommunala demokratin finns tydliga former för ansvarsutkrävande. I kyrkan möts vi av axelryckningar. När de ansvariga i S:t Johannes vägrar svara journalister står det naket klart: de tror inte att någon kan ställa dem till svars.
Biskopens tystnad
Biskop Andreas Holmberg har i efterhand beskrivit situationen som så allvarlig att stiftsstyrelsen övervägde tvångsförvaltning. ”För så illa tyckte vi att det var”, sade han i Dagen den 17 september.
Men om så var fallet, varför gjordes då ingenting? Beslut kunde ha prövats i domkapitlet. Stiftet kunde ha valt att föra frågan till offentligheten. Man hade kunnat uppmana Katolska kyrkan att inte acceptera affären.
Inget av detta skedde. Det är först när Uppdrag granskning i SVT tar upp ämnet som biskopen talar öppet. Då är skadan redan skedd.
En biskop är inte bara en administratör, utan en herde. Och en herde tiger inte när vargen står mitt i hjorden.
Katolska kyrkans ansvar
Men en stor del av ansvaret vilar inte bara på Svenska kyrkans egna företrädare. Katolska kyrkan har också ett val. När Stockholms katolska stift accepterade att köpa S:t Johannes kyrka för fem miljoner, trots att renoveringarna kostat över hundra miljoner, valde man att utnyttja en systerkyrkas misslyckande.
De ser kyrkan som en gåva. Men vilken sorts gåva är det egentligen, att ta emot en kyrka som byggts och renoverats med Svenska kyrkans församlingsbors pengar – och nu överlåts som en konsekvens av inkompetens och självintresse?
Relationen mellan Svenska kyrkan och Katolska kyrkan måste bygga på ömsesidig respekt. I detta fall har den respekten saknats.
När kyrkan upphör att vara kyrka
Skandalen i S:t Johannes är därför inte bara en ekonomisk historia. Den är ett andligt haveri. När kyrkan reduceras till fastighetsaffärer och egenintresse, när biskopar väljer tystnad framför bekännelse, då är det själva kyrkans identitet som står på spel.
En kyrka som sviker Kristus förlorar sitt uppdrag. Den kan fortfarande äga byggnader, hålla möten och förvalta kapital – men den är inte längre Kristi kyrka. Den är en tom institution.
Vägen framåt
Vad bör ske nu? För det första: Anders Arborelius och Katolska kyrkan borde lämna tillbaka S:t Johannes. Att behålla byggnaden till ett symbolpris är att befästa en orättfärdig ordning. Det hederliga vore att säga: vi vill inte vinna på er förlust.
För det andra: Svenska kyrkan måste reformera sin kyrkoordning. Det måste finnas vägar att hålla förtroendevalda ansvariga, både juridiskt och kyrkorättsligt. Annars kommer samma historia att upprepas i andra församlingar.
För det tredje: Kyrkan måste återvända till sitt uppdrag. Den är inte en fastighetsförvaltare. Den är Kristi kyrka. Och när Kristus inte längre är centrum är det bara en fråga om tid innan fler församlingar drabbas av samma öde som S:t Johannes.
Medias granskning visar med all önskvärd tydlighet hur S:t Johannes församling ruinerades. Detta har bara kunnat ske därför att kyrkopolitikerna glömde evangeliet, biskopen valde tystnad och den katolska kyrkan valde att utnyttja situationen.