Det är den sista kvällen med Jesus före hans avrättning. De kände alla att det var något alldeles speciellt. Då instiftar Jesus nattvarden. Det är mäktigt. Mitt i måltiden talar Jesus om svek, förnekelse, död och lidande. Lärjungarna kunde inte ta in det. De var uppfyllda av sig själva och sin oro. De börjar bråka om vem av dem som är störst. De bråkade om vem som var störst?! Så futtigt!
Så får vi genom den händelsen ge oss in i frågan om ENHETEN I KRISTUS. Hur kan vi finna den? I en församling? Bland alla olika samfund? Några perspektiv som vi kan reflektera över finns i dagens text.
ETT ERKÄNNANDE: VI SPLITTRAR
Djävulen älskar att splittra. Där det finns en enhet vill han slå sönder den. Det kan börja, som här, mitt i en andligt stark situation. När Gud verkar smyger djävulen sig på och vill slå sönder. Så kan det vara i en församling. Mitt i en stark andlig gemenskap kan vår själviskhet och vårt högmod förstöra den. Vi kanske har erfarit att Gud har verkat, och så förfaller vi till jämförelse eller avundsjuka.
Roten finns i vårt högmod. Bråket handlade om vem som var störst. De hade bråkat om detta redan i kap 9 vers 46. De hade en annan plan än Jesus om vägen till Jerusalem. De tänkte sig en ny regering där de var ministrar. Högmodet är människans största problem. Det handlar inte om självförtroende, utan om att vi försöker klä på oss en kostym som bara Gud kan bära. Vi är för små för att ta Guds plats.
Gud behöver slå hål på vår bubbla. Vi försöker försvara vårt handlande med en mängd ursäkter. Det var andras fel. Det finns saker som de andra inte förstår. Vi tillämpar Guds Ord på andra, men inte på oss själva, men Gud vet att bubblan måste spricka. ”Utrannsaka mig Gud…”
Vårt högmod och vår själviskhet visar sig bl a i en ovilja att tjäna. Nu ville lärjungarna gärna vara som kungarna som kunde härska, men de ville inte tjäna. Det sitter djupt även hos oss. Man kan inte vara ledare, om man inte vill tjäna. Jag hörde om en man, som gärna ville vara en ledare. Han vände sig till församlingens ledning och ville ha stora uppgifter. Ledningen ville testa honom och erbjöd honom först att vara med och städa kyrkan. De ville veta om han var villig att tjäna. Det var inte riktigt vad han hade tänkt sig.
EN GÅVA: JESU FÖRENAR
Han var mitt ibland dem när de började att bråka. Med sina ord förde han dem samman. Det gjorde han med lärjungarna, och det gör han med oss.
Vi bråkar. Vi splittrar. Vi är mitt i bubblan, liksom Petrus. Jesus talade med honom. Petrus skulle misslyckas några timmar senare, det visste Jesus, men han hade med sig Jesu ord när han svek genom att förneka att han kände Jesus. Jesus t.o.m. skickar en hälsning till honom efter uppståndelsen (se Mark. 16:7). Församlingen i Laodicea (Upp. 3:14-22) var likgiltig och däst. Jesu mötte den. Han stod vid deras hjärtans dörr och bultade för att komma in i nöden (Upp. 3:20). Detsamma gör han med oss idag. Han vill komma in i vår nöd med sin hjälp.
Han är Tjänaren. Det syftar bl.a. på Jes. 53. Han gör och säger allt detta i vetskap om att all synd som orsakas av högmodet och kärlekslösheten, det samlade han på sig på korset. Jesus bar splittringen i sin kropp för att förena oss. Han blir den högmodige Petrus, den girige Judas, den hetlevrade Jakob, den avundsjuka Marta, den otrogne David osv. Han blir allt det vi är för att vi ska bli som han. Det är det korset handlar om. Han är Tjänaren. Osynlig går han här ibland oss för att samla upp alla våra synder. Osynlig tar han emot oss i syndabekännelsen. Han löser oss från våra synder med sina ord. Han skapar en gemenskap för benådade syndare!
EN KRAFT: JESUS FÖRVANDLAR
Splittringen vändes till en enhet när Jesu samlade lärjungarna efter uppståndelsen. Han talade till dem och betjänade dem. Han visade att Han är Tjänaren som bär världens synder, också våra. Han vill förvandla oss. Här lyfter han fram två perspektiv.
Han vill uppmuntra oss att våga vara små tillsammans med honom som är stor. Det är egentligen så med oss människor att vi är små. När lärjungarna bråkar tidigare i 9:46 då pekar Jesus på barnet. Vi får erkänna vår litenhet och våra synder och brister. Som han tog de små barnen i sin famn tar han emot oss i vår litenhet. När Jesus är med oss i vår litenhet då kan det ske något stort i en gemenskap.
Han gör oss till tjänare. Vi får börja gå i Jesu fotspår. Med Honom, universums Herre, som förebild får vi tjäna Honom, varandra och andra. Det finns många exempel på det i kyrkans historia. Vi kan tänka på Dietrich Bonhoeffer, William Wilberforce och Corrie ten Boom. De offrade en behaglig väg för att tjäna Gud och människor! Paulus skriver i Filipperbrevet om att hans liv hälls ut som ett tackoffer! (Fil. 4: 16-18). Så kan vi se på våra liv. Vi får bära fram våra liv och tjäna Gud och människor. Vår styrka finns i att Han den store Tjänaren vill betjäna oss varje dag. Vilken gåva! Vilken förebild! Vi får mötas där i centrum, nära Jesus. Där kan vi mötas mitt i alla olikheter och brister. Vi får lyssna på honom, ta emot hans ord och hans barmhärtighet. Där, hos honom, finns den källa som kan förena oss i en gemenskap för benådade syndare.