– Vad kontroversen vid kyrkomötet i Nicea 325 faktiskt handlade om
Presbytern Arius i Alexandria (ca 256-336) är (ö)känd för sin syn på Kristus. Fördömd vid kyrkomötet i Nicea 325 har han fått klä skott för allehanda avvikelser från bekännelsen antagen där. Årets firande av 1700-årsjubileet är inget undantag. Det verkar råda en del oklarheter kring vad Arius faktiskt lärde. Hävdas det att Jesus enbart var en människa, en profet eller en jordisk Messias, nämns Arius. Lär man att Jesus blev beklädd med gudomlig kraft vid sitt dop eller adopterad som Guds son kallas man arian. Arius själv skulle överhuvudtaget inte ha känts vid dessa uppfattningar utan fördömt dem som heretiska!
För att ringa in vad de olika parterna under kyrkomötet och de därpå följande stridigheterna fram till kyrkomötet i Konstantinopel 381 stod för bör det först uppmärksammas vad de hade gemensamt. (Kategorierna som följer är något modifierade hämtade från Khaled Anatolios, Retrieving Nicea: The Development and Meaning of Trinitarian Doctrine, Baker, 2011).
De gemensamma utgångspunkterna
Parterna var eniga om spelreglerna och delade tre viktiga utgångspunkter. För det första var man överens om att den Helige Ande djupast sett var Skriftens författare och att denna därför var den främsta och viktigaste källan till gudomlig uppenbarelse. Argumenten i diskussionen baserades på Skriften och dess språkbruk. För det andra, delade man uppfattningen att den apostoliska traditionen och biskopsämbetet kopplat till detta var den normativa uttolkaren av Skriftens uppenbarelse. För det tredje sattes tron i främsta rummet, men man ansåg det samtidigt nödvändigt att tillämpa förnuftet på tron. Det var inte så att den ena sidan var trosbaserad och den andra rationalistisk, utan de olika parterna menade sig presentera en rimlig tolkning av den kristna tron utifrån Skriften och den apostoliska traditionen.
Den gemensamma bekännelsen
Man delade också en gemensam grundläggande bekännelse. Alla partier och individer accepterade Treenigheten som objektet för kristen tro och tillbedjan. Det fanns olika förståelser av relationerna mellan de tre och hur dessa skulle förstås, men återkommande hänvisningar till Fadern, Sonen och den Helige Ande var liksom inskrivna i den kristna trons grammatik genom olika liturgiska formuleringar, trosbekännelser och inte minst genom det kristna dopet som skedde i Faderns, Sonen och den Helige Andes namn. Alla var vidare överens om att skapelsen hade en början och att Gud hade skapat allting från ingenting (ex nihilo) snarare än från preexisterande materia. Alla bekände vidare Jesus som Herre och det rådde samsyn kring Kristusläran på åtminstone sex olika områden.
1. Alla dyrkade Kristus inom ramen för den kristna gudstjänsten, det vill säga, han var objektet för böner, sånger och handlingar som normalt riktades till en gudom. Oenigheten handlade om hur man skulle förstå en sådan tillbedjan och om den var förenlig med vad man lärde om Kristi identitet eller inte.
2. Kristus bekändes som Herre genom olika upphöjda titlar från Skriften, såsom Gud, Herren, Ordet (logos), Visheten, Ljuset, Livet, osv. Frågan var hur man hur man förstod innebörden i dessa titlar och hur de tillämpades på Kristus.
3. Det rådde en allmän enighet om Kristi preexistens, d.v.s. att han existerande före skapelsen. Man var därför överens om att Sonen Kristus var världens skapare (Joh 1:1; 1 Kor 8:6; Kol 1:16; Heb 1:2; Ords 8:22) och att han också varit aktiv och närvarande i Israels historia redan innan människoblivandet.
4. Alla trodde att Kristus var både mänsklig och gudomlig. Man var helt överens om att han inte enbart var en människa. Alla var därför tvungna att hitta ett sätt att kalla den preexisterande Kristus för ”Gud”.
5. Alla bekände att Jesus var världens frälsare och att det var kombinationen av gudomligt och mänskligt hos honom som var själva förutsättningen för frälsningen och möjliggjorde denna.
6. Frälsningsverket förstods inom ramen för en trinitarisk verksamhet. Den frälsning Kristus åstadkommit öppnade vägen till Fadern och Anden var involverad i att den enskilda individen fick tillgång frälsningsverket.
Vad som gemensamt avvisades och förkastades
Man var också överens om spelplanen eller ska vi säga de yttre gränserna så till vida att det fanns fyra heretiska uppfattningar alla ville undvika.
1. Manikeismen, föreställningen att universum styrdes av två ursprungliga, motsatta krafter, en god och en ond.
2. Gnostisk emanationism, läran om ett slags naturligt överflöde från en gudomlig varelse till en annan inom den gudomliga sfären.
3. Psilantroposismen, uppfattningen att Kristus enbart var människa eller att hans gudomlighet uppstod när Gud i samband med dopet adopterade hans mänsklighet.
4. Sabellianismen/modalismen, uppfattningen att Fadern, Sonen och Anden sist och slutligen var en och samma gudomliga person som framträtt under tre olika masker under tre olika epoker.
Orsakerna till att frågan om Kristi identitet ställdes på sin spets
Det började egentligen med en helt annan fråga. Kyrkans teologer fick en ny klarhet när det gällde skillnaden mellan Gud och världen, skaparen och skapelsen. Denna stod i skarp kontrast till gängse uppfattningar. Filosofen Aristoteles hade hävdat att universum alltid hade existerat, medan Platon menade att världen skapades av Demiurgen, men att denna ”skapelse” bestod i att existerade materia ordnades. Den senare tolkningen accepterades av vissa tidiga kristna apologeter som Justinus Martyren (död 165). Även den inflytelserike Origenes (185-254), som lärde att Gud skapat världen från ingenting, lärde samtidigt att skapelsen alltid existerat från ingenting! Men Origenes uppfattning stötte på kritik. En biskop från Mindre Asien, Methodius av Olympia (250-311), avvisade Origenes uppfattning som alltför bestämd av grekisk filosofi och insisterade att Skriften lärde en skapelse från ingenting (ex nihilo) till existens vid en viss tidpunkt. Gud ensam var ofödd och ensam existerande före allt som kom till genom honom. Detta begrepp, ofödd, blev centralt i denna nyvunna klarhet angående skillnaden mellan skaparen och skapelsen. Eftersom den preexistente Kristus bekändes som född av Fadern och att han dessutom kunde kallas begynnelsen av Guds verk (Ords 8:22; Upp 3:14), väckte det frågor om förhållandet mellan Fadern och Sonen. Frågor om skapelsen ledde alltså till frågor om förhållandet mellan Fadern och Sonen!
En andra orsak till att frågan om vem Kristus var ställdes på sin spets var ett krav både utifrån och inifrån att systematisera den kristna tron. Under senantiken gjorde olika filosofiska skolor systematiska framställningar av sina förståelser. Bland de kristna hade Origenes försökt presentera den kristna tron som en enhetlig kunskapssamling. Den kristna kyrkans förändrade roll när den blev erkänd i samhället, år 313, ledde till att de kristna teologerna måste sträva efter ett enhetligt och konsekvent uttryck för sin tro, både för att presentera sig för de icke-troende och för imperiets enhets skull. Det innebar att kyrkan inte längre kunde överväga frågorna i egen takt. Tiden innan kyrkomötet i Nicea drivs kyrkan av både interna och externa krafter att formulera sin tro på ett sammanhängande sätt. Det var när man pressades till precisa och systematiska framställningar som problem uppstod i frågan om de inbördes förhållandena i Treenigheten, med början i hur Sonens förhållande till Fadern såg ut!
Skiljelinjen mellan Arius och Nicenska bekännelsen
Med en tydlig gräns mellan skaparen och skapelsen blev frågan var Kristus befann sig. Arius placerade honom, liksom Anden på skapelsesidan. Endast Gud Fader var ofödd och hade existerat för evigt. ”Det var en gång när han inte var,” kunde Arius säga om Sonen. Gud hade skapat honom från icke-existens till existens i den allra första skapelseakten. Därefter hade allting annat blivit skapat genom Kristus. Arius menade att Kristus inte kunde vara sann Gud i samma absoluta mening som Fadern eftersom Kristus själv sagt att Fadern var större än honom (Joh 14:28) och han hävdade också att Sonen inte helt och fullt kände Fadern (jfr Mark 13:32) eller ens sig själv. Ordet (Joh 1:1) kunde därför inte dela Guds natur eller väsen. Vad han var, det var han enbart i kraft av nåd förlänad av Gud.
Varför delande Alexander, Arius biskop i Alexandria, och många andra inte Arius förklaring? Därför att det fanns så många Skriftställen som var för sig placerade Sonen på andra sidan av gränsen mellan Skaparen och skapelsen! (För en introduktion till dessa, se min småskrift GLANS: Argument för att Kristus är sann Gud). Athanasius (ca 296-373), som vid tiden för kyrkomötet i Nicea var Alexanders diakon framförde senare två grundläggande argument för den nicenska ståndpunkten. Dels skulle kristna kyrkans gudstjänst, som Arius delade, vara avgudadyrkan om Kristus inte var sann Gud, eftersom man tillbad både Fadern och Sonen, dels skulle frälsningen som Kristus åstadkommit vara om intet om inte Kristus själv var sann Gud, då endast Gud själv kunde genomföra det verk som frälsningen fordrade.
Kyrkomötet i Nicea fördömde Arius uppfattning och bekände att Kristus stod på Skaparens sida, verkligen var sann Gud av sann Gud, och av samma väsen (homoousios) som Fadern. Problemet var att det gick lite fort och att man inte haft tid att ordentligt arbeta igenom frågeställningarna. Även om ingen längre delade Arius uppfattning att det var en gång när han inte var, var en del kritiska mot att man infört ett icke-bibliskt begrepp i bekännelsen (homoousios). Och kunde inte Faderns och Sonens eviga samexistens lätt missförstås som manikeism, läran om två ursprungliga makter? Vari bestod skillnaden mellan bekännelsen att Faderns fött Sonen av evighet och den gnostiska emanationsläran (se ovan)? Och låg inte modalismen, att det inte var någon egentlig skillnad mellan Fadern och Sonen, nära till hands om man bekände att de var av samma väsen? Och hur skulle man förklara de, för all del, fåtal utsagor som tycktes peka på att Sonen inte delade Faderns väsende fullt ut? Det här var frågor som kom att sysselsätta teologerna under kommande årtionden fram till kyrkomötet i Konstantinopel 381, och även efter det. Vad det handlade om 325 var om Ordet, Guds son, alltid existerat eller om han skapats som den alla förste och främste av Guds skapelser!