Motionstiden till höstens kyrkomöte är nyligen avslutad. En av de viktigaste motionerna som funnit sin väg till Kyrkans hus kommer – inte överraskande – från Frimodig kyrka. Den innehåller ett förslag om att inkludera den laestadianska väckelserörelsen i kyrkans försoningsprocess. Det är ett förslag som borde vara självklart – men som i själva verket blottlägger en djup spricka i Svenska kyrkan.
Svenska kyrkan talar gärna om försoning med Sveriges nationella minoriteter och använder gärna politiskt laddade begrepp som avkolonialisering och uppgörelse med statens historiska behandling av samer och tornedalingar. Samtidigt har det blivit alltmer tydligt att kyrkan med den ena handen öppnar porten till försoning – men med den andra stänger den samma port när det gäller de fromhetsrörelser som i praktiken bar minoriteternas språk och kultur när staten ville utplåna dem.
Det tydligaste exemplet på detta är när Svenska kyrkan inkluderar samisk naturtro i försoningsprocessen men utesluter laestadianerna. Det är inget annat än en fortsättning på det koloniala mönstret: de som levt och burit tron får inte tala för sig själva, utan ersätts av kyrkoledda processer, statliga utredningar och välvilliga men ytliga ceremonier.
Laestadianismen – en inhemsk motkraft
Den laestadianska väckelsen har spelat en avgörande roll för både den samiska och tornedalska minoritetens överlevnad. När myndigheter och kyrkliga företrädare försökte sudda ut meänkieli och samiska, fortsatte laestadianska predikanter att tala, be och sjunga på folks eget språk. När staten pressade på för anpassning, skapade rörelsen andliga rum där människor kunde bevara både sitt språk och sin värdighet.
Laestadianismen fungerade därför som en genuin motkraft mot det koloniala projektet. Man kan till och med säga att den var – och är – Svenska kyrkans enda inhemska befrielseteologi. Ändå är det just denna rörelse som i dag systematiskt hålls utanför kyrkans officiella försoningsarbete.
Kolonial logik i ny förpackning
Här blir kyrkans dubbelmoral tydlig. Kyrkoledningen talar gärna om avkolonialisering, men i praktiken reproducerar man samma mönster. Förr var det språk och kultur som skulle tystas. Nu är det den fromhet som vuxit fram bland minoriteterna som misstros eller ignoreras.
Skillnaden är bara skenet. I realiteten är det samma koloniala logik: makten bestämmer vilka röster som får räknas, vilka berättelser som är legitima, vilka gemenskaper som är värda att lyfta fram. Den som inte passar in i kyrkoledningens ideologiska mallar osynliggörs.
Att laestadianerna hålls på avstånd är därför ingen slump. Deras fromhet är för djupt rotad, för obekväm, för evangelisk.
Ett mönster som upprepar sig
Laestadianerna är inte ensamma. Även den gammalkyrkliga väckelsen – inte minst som en stark kvinnoväckelse – har mött samma öde. Trots att dessa kvinnor bar tron och förmedlade den till nya generationer, har de marginaliserats och till slut förpassats till fotnoter i kyrkohistorien.
Prästbristens skugga
Denna hållning får konsekvenser. Mycket har skrivits om prästbristen i Svenska kyrkan. Orsakerna sägs vara pensionsavgångar, sjunkande medlemstal och dålig arbetsmiljö. Allt detta spelar roll, men det döljer en djupare verklighet: en kyrka som konsekvent avvisar sina egna fromhetsrörelser förlorar också sin förmåga att väcka kallelser.
Varför skulle unga laestadianer, gammalkyrkliga eller andra minoriteter vilja ge sitt liv åt en kyrka som systematiskt misstror dem? Varför skulle de bära vidare en institution som markerar att deras tro inte räknas?
Så blir dubbelmoralen inte bara ett teologiskt problem. Den blir ett praktiskt hot mot kyrkans framtid.
En försoning som biter sig själv i svansen
När kyrkoledningen talar om försoning gör man det gärna med stora ord och högtidliga ceremonier. Men så länge man vägrar möta de egna rörelserna stannar allt vid fernissa. Det blir försoning på politikens villkor – men inte på evangeliets.
Man försöker sona det koloniala arvet, men genom att fortsätta kolonisera det egna folkfromhetsarvet förlänger man i själva verket samma mönster.
En prövosten för kyrkomötet
Här blir Frimodig kyrkas motion en prövosten. Den blottlägger var Svenska kyrkan egentligen står. Vill kyrkomötet fortsätta på den inslagna vägen, där man försonas med staten men inte med de egna? Eller vill man på allvar bryta med det koloniala arvet genom att erkänna och inkludera de rörelser som burit minoriteternas tro och språk?
Ett ja till motionen vore inte bara en gest till laestadianerna. Det vore ett tecken på att kyrkan menar allvar med sitt tal om försoning. Ett nej däremot skulle visa att man hellre håller fast vid dubbelmoralen – och därmed cementerar den schism som redan sliter sönder kyrkan.
En prövosten också för laestadianerna
Men det är också en prövosten för laestadianerna själva. Vad gör man om kyrkomötet svarar undvikande och avfärdande? Kommer man söka gemenskap någon annanstans där evangeliet förkunnas rent och klart, och där de ordningar som utgjort väckelsens naturliga ram bevaras?
Här har den finländska väckelsen visat klarsyn. Laestadianernas Fridsföreningars Förbund (LFF) – som samlar Bönehusföreningarna – visar en väg. De har tillsammans med andra finländska väckelserörelser förklarat att man avser viga egna präster emedan folkkyrkans exkluderande praxis gentemot väckelserörelserna vidhålls.
Kyrkomötet står nu inför ett vägval. Antingen fortsätter man tala om avkolonialisering samtidigt som man förkastar de rörelser som burit minoriteternas tro – eller så bryter man med dubbelmoralen och tar försoningen på allvar. För laestadianerna är frågan lika avgörande: om kyrkan stänger dörren, måste de själva avgöra hur man kan vara trogen både Kristus och sin tradition. Man kan leva utanför Svenska kyrkan – men väckelsen kan inte bestå utan kyrkogemenskap. Måtte båda parter denna gång välja klarsyn framför fernissa.