Änglarna
Lova Herren, ni hans änglar, ni starka hjältar som utför hans befallning, så snart ni hör ljudet av hans befallningar.
Hela Matteus 18 talar allvarliga ord till lärjungarna, ja till oss. I inledningen, som utgör vår text, sätter Herren Jesus fokus på barnen, de små och deras änglar.
Lärjungarna kom, än en gång, till Jesus med frågan om vem som är den störste. Detta är i och för sig inte så underligt, de är människor, barn av syndafallet. Till det mänskliga syndafördärvet hör även detta: tendensen att vilja se upp till storheten och se ner på ringheten. Deras undran gällde alltså ”Vem är störst i himmelriket?”. Men måste inte först en långt viktigare fråga ställas: Hur kommer man överhuvudtaget in i himmelriket? Och här sätter Jesus fingret på deras ömma punkt. De talar om storhet, han talar om ringhet. Guds tankar är inte människors tankar! Lärjungarna måste tänka om helt och hållet – om man inte omvänder sig och blir som ett litet barn, kommer man inte ens in i himmelriket.
Till himmelriket måste man födas på nytt
Att bli som ett barn är ett annat uttryck för att man måste bli född på nytt, och det är nu inget man själv kan åstadkomma. I det naturliga livet föds man av sin mor, men genom den födelsen är man ”kött” (Joh 3), och hur mycket människan än anstränger sig så kan hon inte se Guds rike om hon inte blir född på nytt. Och liksom den naturliga födelsen var vår mors verk, inte vårt, så är den nya födelsen helt och hållet ett Guds verk – genom vatten och den Helige Ande. Därmed kommer indirekt svaret på lärjungarnas inledande fråga. Den som i sig själv inget annat är än en fattig syndare som har sin salighet av nåden allena, han är den störste i himmelriket, eller som Jesus säger en annan gång: ”Den som vill vara störst bland er ska vara de andras tjänare, och den som vill vara främst bland er ska vara de andras slav”. Men det Jesus här säger om de små barnen kan även tillämpas på små och ringa Guds barn oavsett deras ålder. Man kan göra sig för stor för Guds rike, men man kan aldrig vara för liten.
Förargelser och förförelser hotar himmelrikets gemenskap, hotar Kristi kyrka
Efter att ha talat om välsignelsen av att ta emot de små barnen övergår han till allvarliga varningsord: Den som förleder en av dessa små som tror på mig, för honom vore en kvarnsten om halsen ett ringa straff mot den dom som väntar. Här talar Jesus alltså i klara och tydliga ord om ”dessa små som tror på mig”. Nåväl, tron hos dessa små, som utifrån vad vi sa tidigare även kan vara små Guds barn i alla åldrar, den tron är inte en en gång för alla given tro. Den är sårbar och utsatt för angrepp och anfäktelser. Det är inte möjligt annat än att förförelser måste komma säger han, ty Jesu lärjungar, de kristna, lever ju mitt i denna världen, och världen är och förblir gudsfrånvänd, den ligger i den ondes våld. Med förförelser avses såväl falska läror, att man för in ”ett annat evangelium”, som ett falskt leverne antingen det tar sig uttryck i förvärldsligande av församlingen eller kanske att en lagiskhetens anda smyger sig in. Men betänk, kära kristna, att det försåtligaste hotet inte kommer utifrån utan inifrån dig själv. Din hand, din fot, ditt öga kan förleda dig till synd, säger Jesus och är mycket radikal med åtgärderna. Naturligtvis inte bokstavligt, att stympa sig skulle ju ändå inte ta bort den onda begärelsen, men vad Jesus avser är ungefär: ”Vad hjälper det en människa om hon vinner hela världen men förlorar sin själ?” Det är bättre att gå in i livet sämre lottad än att med all ära och framgång och rikedom kastas i det brinnande Gehenna.
De små står under änglarnas beskydd
Guds barn står under världens hot och agg men under änglars beskärm. Änglarna är Guds tjänare, starka hjältar, alltid redo att uträtta Guds befallningar. Och de är utsända för vår skull. ”Är inte änglarna andar i helig tjänst, utsända för att tjäna dem som ska ärva frälsningen?” heter det i Hebreerbrevet. Men den enda gång Jesus talar om bestämda personer och deras änglar, då är det inte apostlar eller några höga herrar han talar om utan de små barnen. ”Deras änglar i himmelen ser alltid min himmelske Faders ansikte”. Detta är för Guds små barn ett kraftigt tröstens och glädjens ord mitt i detta allvarstyngda tal. En del handskrifter har ett tillägg, en extra vers: ”Ty Människosonen har kommit för att frälsa det som var förlorat”. De orden ska vi ta till oss på den helige Mikaels dag, och varje dag; vi är i oss själva förlorade syndare, hjälplösa som små barn, men just för sådanas skull blev han själv ett litet barn, blev Gud människa. Till just sådana som vi kommer han med de förunderliga orden: ”Låt dem komma till mig och hindra dem inte”. Och för att styrka och bevara oss under vår vandring genom en gudsfientlig värld sänder han sina heliga änglar att vaka över oss och bevara oss. Så får vi sjunga: ”Så står alltsammans i Guds nåd, att saliga vi bliva”. Amen.
Lova HERREN, min själ, ja allt vad i mig är ska prisa hans heliga namn.