Den svenska kanondebatten, diskussionen om vad som egentligen är svensk kultur, har rasat i ett antal år. I början av september lanserade den utsedda arbetsgruppen under ledning av professor Lars Trägårdh sitt resultat. Nu rullar debatten vidare i ny form.
Ur ett kristet perspektiv finns det anledning att fundera över och diskutera resultatet. Själv blev jag på många sätt positivt överraskad, även om åtskilligt kan diskuteras. Att en psalmbok kom med var utmärkt – men varför den danska Malmöpsalmboken (1533)? Hade inte vår svenska psalmbok 1695 varit ett mer relevant alternativ?
Det mest intressanta elementet i denna ”kulturkanon” är kanske inte i sig de 100 angivna företeelserna, utan snarare de ideologiska stråk som alstrat dem. Trägårdh har i en intervju i tidningen Fokus (11-17 sept. 2025, s. 22) lyft fram ett sådant ”metaperspektiv” genom att analysera de rörelser som kommit att prägla dagens Sverige. Han namnger tre ”överideologier” som på senare årtionden influerat utvecklingen i vårt land: modernismen, Sverige som en moralisk supermakt samt tanken på Sverige ur ett mångkulturellt perspektiv.
Det märkliga är nu, att en av Sveriges mest kända teologiska personligheter under 1900-talet, biskop Bo Giertz (1905-98), i detta sammanhang framstår som en profetgestalt. Sverige hade många välkända kristna ledare och många kristna kulturpersonligheter under 1900-talet, men har någon av dem behandlat dessa ”överideologier” i samma utsträckning som han? Jag tvivlar.
Modernismen
Bo Giertz växte upp i en ganska agnostisk familj och var som tonåring hånfull mot kristen tro. Till allas förvåning, inklusive sin egen, blev han som ung medicinstudent i Uppsala en bekännande kristen. Efter diverse turer började han studera teologi och prästvigdes 1934. Det som ledde honom fram till kristen tro var inte den kristna trosläran i sig, utan snarare den kristna etiken, en utveckling som faktiskt påminner om kyrkofadern Augustinus (d. 430). Det som kom att knäcka Giertz agnostiska övertygelse var att uppleva studentlivet i Uppsala, som i hans ögon inte bara var omoraliskt utan öppet amoraliskt. Kristna studenter framstod som föredömen!
En av hans tidigaste skrifter var Moderna unga människor. Tal vid ”Ungdomens opinionsmöte mot smutslitteratur och sedlig dekadens”, 1934. Ursprungligen handlade det om ett anförande i Uppsala, men texten utkom i ett antal upplagor. Hans kamp mot modernismen och dess värderingar präglade honom i årtionden. I en artikel om Giertz människosyn har jag beskrivit honom som en ”etisk aktivist” (Imberg 2013:269-273). Hans engagemang märks gång på gång och väckte stor diskussion. Han gav bland annat ut skriften Rätt och orätt i sexuallivet, 1945, och var drivande i biskopsmötets dokument i sexualfrågor, Ett brev i en folkets livsfråga, 1951.
Sverige som en moralisk supermakt
Trägårdh framställer visionen om Sverige som en moralisk supermakt som delvis en konsekvens av landets agerande under andra världskriget. Skuldkänslorna efter Sveriges sjaskiga agerande ledde till att samvetet måste ”lindras”. Inspirerad av gestalter som FN:s generalsekreterare Dag Hammarskjöld (1905-61) och statsminister Olof Palme (1927-86) försökte nationen slå in på en ny moralisk kurs med begränsad koppling till kristen etik.
Giertz drog dock andra slutsatser än de båda politikerna. I sin bok Kampen om människan, 1947, bestred han att Sverige skulle ”förtjäna ärenamnet att vara världens samvete” (s. 123), ett begrepp som redan då var i svang! Han reagerade inte bara över Sveriges agerande under kriget, utan även på baltutlämningen 1946, då mer än 3000 personer, baltiska resp. tyska soldater som hade flytt till Sverige, utlämnades till de sovjetiska myndigheterna. Efteråt har politiker som Tage Erlander (f.d. statsminister) och Sten Andersson (f.d. utrikesminister) försvarat regeringens agerande. Giertz var synnerligen kritisk och såg utlämnandet av dessa människor, varav många gick mot en säker död, som uttryck för en nazistisk mentalitet. De två överstar i Eksjö som bestraffades med arrest för ordervägran framställdes däremot som hjältar (s. 124 f).
På en rad områden var Giertz kritisk till samhällets utveckling i Sverige. Det märks särskilt tydligt i boken Kampen om människan resp. i hans Herdabrev till Göteborgs stift (1949) som utkom i samband med att han blev biskop i Göteborgs stift. I stället lyfter han fram den kristna etiken och kristen mission. Till saken hör att Giertz under andra världskriget själv tagit emot ett antal krigsflyktingar i sitt hem, Torpa prästgård. En av dem kom att bli dansk statsminister!
Mångkulturalismen
Beträffande ”mångkultur” slirar Trägårdh lite grand i sina resonemang i intervjun. Mångkultur handlar inte bara om att ”respektera minoriteter” i samband med att Sverige blev ett invandrarland. Det mångkulturbeslut som togs av riksdagen 1975 handlade snarare om att omforma Sverige. Att detta beslut slagit igenom, med en rad drastiska effekter, är nu tydligt.
Det Giertz själv slog vakt om var inte en ”mångkulturalism”, som i grunden bygger på kulturrelativism, uppfattningen att alla kulturer i princip är ungefär lika bra (”alla är lika goda kålsupare”). Mångkulturideologin vilar även, låt vara oftast outtalat, på en illusion i sanningsfrågan, att alla religioner skulle vara lika sanna (eller möjligen osanna).
Giertz ville framhäva helt andra saker. I boken Stengrunden (1941) möter vi repliken: ”… det har skett mycket före oss. Det är stort att få ta arv.” Samma princip möter vi i hans två första böcker, Kristi kyrka resp. Kyrkofromhet (båda 1939). Den upptäckt som den unge studenten Bo Giertz hade gjort i det moraliska kaoset i studentlivets Uppsala på 1920-talet var denna: Det finns inte många sanningar. Det finns en sanning, det finns en väg till livet! Sanningen och livet återfinns i en person: Jesus Kristus! Det är han som ska förkunnas – ingen annan, inget annat!
Dessa sanningar upphörde Giertz aldrig att proklamera. Dem som förkunnade andra frälsningsvägar såg han som villolärare, heretiker. Men framför allt genomsyras hans Herdabrev av glädjen över det rika arv som Svenska Kyrkan fått att förvalta: Arvet från fornkyrkan, arvet från 1500-talets reformation, arvet från kyrkväckelserna på 1800-talet.
Kanondebatten visar oss att Bo Giertz författarskap fortfarande är rykande aktuellt! Och notera, redan 1947 ansåg han att det kunde finnas skäl att bryta statens kontroll över skolorna: ”I nödfall finge vi kräva skolans skiljande från staten.” (Kampen om människan, s. 84 f.).
Se även: R. I., ”Stengrund och nådesunder. Några kyrkohistoriska perspektiv på Bo Giertz antropologi”, i: Johannes Hellberg, Rune Imberg & Torbjörn Johansson, Fri och bunden. En bok om teologisk antropologi, Göteborg 2013, s. 265-302.