När prästen Christer Hugo nyligen meddelade att han avsagt sig sitt prästämbete efter att offentligt ha ”sagt farväl till Bibelns Gud”, väckte det berättigad uppmärksamhet. I tidskriften Sans beskriver han sin väg från prästvigning till ateism – en intellektuell biografi om kampen mellan tro och tvivel, och till slut en uppgörelse med kyrkan och med Gud själv. Efter anmälan av Dag Sandahl prövades hans uttalanden av domkapitlet, som fann att Hugo brutit mot sina prästlöften. Själv menar han att Svenska kyrkan blivit honom för trång.
Att kristna brottas med tron är varken nytt eller anmärkningsvärt. Det är en del av varje kristen människas liv. Men när en präst offentligt tar avstånd från den Gud han lovat att förkunna – den Gud som uppenbarat sig i Skriften och som kyrkan bekänner i sina symbola – då handlar det inte längre om en teologisk kamp, utan om apostasi. Det är ett löftesbrott: det Christer Hugo lovat att bekänna och förkunna, det har han nu förnekat. När allt är sagt och gjort är det alltså inte ett farväl till Bibelns Gud – utan ett avfall från densamme.
Christer Hugo har bland annat uppgett för Dagens Nyheter att han känt sig utsatt för en kafkaartad kättarprocess. Antingen är han inte bekant med hur en domkapitelsprocess går till, eller så är det ett sårat jag som talar. Ingenting talar för att domkapitlet brustit i sin handläggning – åtminstone inte i de frågor som Hugo hänvisar till som grund för att själv begära sig förklarad obehörig att utöva prästämbetet.
En märklighet finns emellertid. Domkapitlet anklagade Hugo för brott mot prästvigningslöftena enligt 31 kap. 12 § kyrkoordningen för Svenska kyrkan.
Det är i sak riktigt att Hugo har brutit mot sina prästlöften, men den typen av brott leder sällan till obehörigförklaring.
Det verkliga ämbetsbrottet ligger djupare. Hugo har övergett Svenska kyrkans lära – och just det brottet har en särskild reglering i 31 kap. 11 § kyrkoordningen. För det finns endast en påföljd: obehörigförklaring att utöva prästämbetet. Det är alltså inte löftesbrottet som är kärnan, utan avfallet från läran. Och det är den anklagelsen som borde ha legat till grund för – låt oss kalla det vid dess rätta namn – en kättarprocess.
I själva verket är det inte Christer Hugo som är en kyrkopolitisk anomali, utan hans ärlighet. Han sa högt vad många viskar. Och det är just denna ärlighet som nu gjort honom omöjlig i en kyrka som länge försökt hålla ihop tro och otro under samma tak.
För i sak har Christer Hugo endast dragit de yttersta konsekvenserna av en teologi som redan länge präglat delar av Svenska kyrkan. Teologiskt följer hans resonemang en välkänd linje, formad av Paul Tillich: en teologi där Gud inte längre är en personlig verklighet, utan en till kristendom förklädd existentialfilosofi. En teologi där Gud inte finns, där ”Gud” blir en metafor för hopp, och där Kristi uppståndelse endast sker i människans inre.
Denna tankelinje har under decennier fått näring i Svenska kyrkan, inte minst under ärkebiskop K. G. Hammars tid. Där försköts tonvikten från tron på den uppståndne Herren till erfarenheten av ”det heliga” inom människan. Resultatet har blivit en kyrka där ord som Gud, synd och nåd alltjämt används – men ofta med en helt annan innebörd än den bibliska och bekännelsetrogna.
Om man så vill kan man säga att den kyrkliga rättegång vi borde ha fått mot hammarismen nu kommer, paradoxalt nog, mot en av dess mest konsekventa arvtagare.
Kanske är det nödvändigt att denna kvast nu går. En kyrka kan inte längre förbli en bred familj av motsägelser utan att förlora sin själ. I praktiken dras här en gräns – inte för vad präster får tro eller förkunna, utan för vad de längre kan säga i klartext utan att kyrkan tvingas till självrannsakan.
Men låt detta inte stanna vid ännu en domkapitelsprocess eller ännu ett kyrkopolitiskt ställningstagande. Låt det i stället bli en kallelse till verklig omvändelse – till återgång till den tro som en gång anförtrotts kyrkan.
Till våra fäders Gud.
Till Bibelns Gud.
Till den ende sanne Guden, som är och som lever.