Denna gudstjänst förmanar aposteln Paulus den unge biskopen Timoteus och oss:
– Du gudsman, håll dig borta från penningbegäret. Sträva efter rättfärdighet, gudsfruktan, tro, kärlek, uthållighet och ödmjukhet. Kämpa trons goda kamp, sök att vinna det eviga livet som du blev kallad till och som du bekände dig till genom att inför många vittnen avlägga den goda bekännelsen.
Det gäller det eviga livet, livets ”eon” som det heter på grekiska, det liv som består och som förnyas. Det var det livet som Timoteus bekänt sig till och avgjort sig för. Det handlar inte om det liv som brister och undergräver, mammons liv, det Paulus måste varna Timoteus för. Vi ska istället sträva efter rättfärdighet, inget mindre, efter gudsfruktan – inte människofruktan, oavsett vilka människor det gäller. Tro är avgörande, liksom kärlek, uthållighet och ödmjukhet. Paulus avslutar brevet med att det är nåd att få stå i en sådan tjänst. Men det är inte något exklusivt för biskopar, det gäller i grunden alla döpta till Herren. Nåden är att få syn på detta, att få se det livet i våra liv. Det var det som fariseerna inte gjorde, dem vi hör om i dagens evangelium. Det fick däremot den blindfödde mannen se, utan förkunskaper. Evangelisten markerar att mannen tillslut tillber Jesus, men först efter att fariseerna avfärdat honom. Någon av dem hör Jesu slutliga domsord över världens blindhet, också över sitt eget religiösa ledarskap, i kontrast till den blindfödde som ville tro.
Men frågan vem den blindfödde tror Jesus vara, den frågan får han svara på efter att han blivit helbrägdagjord. Och mannen svarar ganska oprecist, att han vill tro. Han bekänner tro efter att Jesus uppenbarat sig för honom mitt framför ögonen. Den som lyssnar till detta evangelium och frågar efter en traditionell Nådens Ordning – att den börjar med kallelse och omvändelse – blir besviken. Jesus tycks tvärtom ha gått rakt fram till den blinde mannen och lagt jord blandad med sitt spott på mannens ögon. Rimligtvis skedde detta inte alltför långt ifrån Shiloadammen eftersom Jesus sa åt honom att (blind) gå dit och tvätta sig. Mannen fick alltså t.o.m. samverka till sitt eget seende utan att vare sig ha bett eller trott något, vad jag kan utläsa. Evangelisten betonar med detta en svart-vit kontrast mellan Jesu och Mose lärjungar. Mose-lärjungar lystrar till det som är bekant och igenkännbart. Jesus-lärjungar går på Jesu ord oavsett. Jesus anmärkte ju på lärjungarnas egen fråga vad som var förklaringen till mannens lidande. Uppgiften är alltså inte förklaringar och kommentarer utan att verka för Guds rike så länge dagen varar, att göra skillnad för det goda. Jesus själv tar jord och blandar den med sitt eget jordiskt-himmelska och skickar därpå mannen till dammen nedanför templet som en gång säkrat vattentillgången under belägring (det var en tunnel från en källa utanför staden som kung Hiskia ordnade, en tunnel vi kan gå i ännu denna dag). Vår uppgift handlar om att se den himmelska gemenskapen här i tiden, mitt under syndens belägring. Evangelisten Johannes – från vilken detta evangelium är hämtat – får särskilda insikter i detta. I Uppenbarelseboken uppenbaras det himmelska tabernaklet/templet mitt ibland människor i svåraste nödtid, i Jesus Kristus.
Låt oss något zooma ut i läsningen. I dessa verser låter evangelisten Jesu gudslikhet bli allt tydligare, det eskalerar sedan i undervisning om den gode herden för att realiseras i återuppväckandet av Lasarus. Därefter fokuseras allt på Jesu egna kommande lidande, död och uppståndelse. Det finns en parallell till den blindföddes botande i det tidigare botandet av den sjuke vid Betesda, norr om templet. Men där få vi inte se eller höra en bekännelse som den blindföddes. Efter liknelsen om den gode herden, men före Lasaros, kommer tempelinvigningsfesten och evangelisten påminner därmed om högtiden för templets rening efter det oförglömliga vanhelgandet av grekerna, typ 150 år tidigare. Efter Johannesprologen – det första kapitlet i Johannesevangeliet – hade han just börjat så, med renandet av templet. Nu får den blinde skölja sig ren med vatten som man en gång överlevde belägring med. Och Jesus förklarar sin omsorg om fåren som den gode herden, den som ger sitt liv för fåren.
Vad säger vi om vår egen syn och bekännelse? Bekänner vi vår blindhet i detta livet och det goda livet hos Gud? Det goda liv som fick Abram att bryta upp och befästas i tron på det kommande – till rättfärdighet, till att bli en Abraham för många folk! Dagens evangelium är ett skolexempel och en verkligt rannsakande fråga. Ber vi Herren lägga sin smet på våra ögon – till tro och syn? Förstår vi att bekänna att detsamma sker i nattvardens måltid där jordens frukt och Herrens ord – genom hans tjänare – förvandlar vår blick, vårt seende? Nådemedlen räcks ännu denna dag.
Vi får inte blunda för det avslutande varningsordet: att de seende som inte lyssnar till eller tar emot Guds Ord mister synen. Löftet är att det snarare är de som bekänner sig som blinda, det är de som får chansen. Därför bekänner vi frimodigt våra synder så att det är gudamänniskan Jesu förlåtelseord som får vara vår nyckel och trygghet. Jesu uppståndelseliv ger kraft och syn för varje dag, i Jesu namn!