Den 30 oktober 2018 sprider sig nyheten att Socialdemokratiska ungdomsförbundets distrikt i Skåne skakas av inbördes strider. Ja, det framkommer att det är fråga om ett systematiskt försök av arabisktalande muslimer och islamister – det framgår mer av det outtalade än av det uttalade – att få kontroll över den politiska plattform som SSU utgör.
För traditionella svenska socialdemokrater i Skåne har det varit skakande upplevelser och det står klart att det handlar om grupper av människor som inte alls har någon ideologisk samsyn med partiet men som inte tvekar att använda hotfulla metoder. Utan att på något sätt bejaka partiprogrammet vill man till varje pris och med varje medel nå makten.
I Sveriges Radio intervjuas SSU:s ordförande på nationell nivå, Philip Botström. Han ställs mot väggen för att inte tillräckligt ha lyssnat på de traditionella SSU:arna i Skåne som har ställts åt sidan. Först försöker han lägga locket på problemet men snart förstår han att ju tydligare han blir i sina svar och ju mer han nämner om att han har krävt att personer ska lämna sina uppdrag på grund av bristande ideologisk trohet mot partiprogrammet, desto mer får han känna journalisternas gillande.
Låt oss först bara ta in den här tidsbilden från Sverige: traditionella, demokratiska folkrörelser kan snabbt bli en maktbas och ett redskap för islamistiska grupper. Hur länge finns det politiker som kan, vill och vågar hantera den situationen?
Ett fientligt övertagande pågår alltså i full skala på distriktsnivå i ett av Socialdemokraternas största distrikt. En företrädare för den traditionella majoriteten får kritiska frågor av journalisterna om undfallenhet och fattar snabbt galoppen att hårda tag och tydlighet applåderas – så ser det ut nu.
Låt oss nu bli stilla och betänka det historiska faktum att vad SSU just nu utsätts för i Skåne, det är vad Svenska kyrkan i hela vårt land har utsatts för under drygt ett århundrade. På bred front har de marscherat fram och tagit kontrollen över kyrkofullmäktige, kyrkoråd, stiftsstyrelser, biskopsstolar och kyrkomötet.
De kom inte för att de älskade Kyrkans Herre, inte för att de ville böja sig för Guds ord, inte för att de instämde i Svenska kyrkans bekännelse. Nej, de kom för att de ville ta över en institution vars historia och vars lära de egentligen avskydde. De kom för att få makt och med hjälp av yrkesförbud och marginalisering skrämma allt motstånd till tystnad. Deras lojalitet var knuten till partiprogrammen, inte till kyrkans tro, bekännelse och lära.
När någon biskop eller präst ville värna kyrkans egenart fick de inga reprimander av journalister för att de var för tillåtande. De hyllades inte när de ville sätta gränser och hävda Svenska kyrkans integritet som en kristen kyrka. Nej, de skälldes för svartrockar och elitkristna, för stelbenta och rigida, när de inte ville öppna kyrkans dörrar på vid gavel.
Varför sjöng de inte glatt med i den av socialdemokraterna älskade psalmen: ”Blott i det öppna finns det en möjlighet” (Sv.ps. 288)? Svenska kyrkan skulle kontrolleras av SSU:s moderparti till dess hon var befriad från svartrockar och endast förkunnade en allmänreligiös ateism – så formulerade Arthur Engberg programmet redan 1912.
På 1950-talet har den fackligt aktive prästen Karl-Manfred Olsson kommit på att Svenska kyrkan endast kunde förkunna lag och evangelium rätt om hon får fatt på vanligt folks värderingar. Det är först när arbetarrörelsens män och kvinnor, med samveten fria och oförstörda av kyrkans traditioner, det är först med sekulariserade folkvalda vid kyrkans roder för lära och liv, som Svenska kyrkan kan bli sann mot sig själv och angelägen.
Så löd den teologiska ursäkten för det fientliga övertagandet, som var lika radikalt, lika främmande men långt mera långsiktigt och effektivt än det försök som nu SSU utsätts för.
”Jesus Kristus, såsom han omvittnas för oss i den heliga skrift, är det enda Guds Ord som vi måste höra till, som vi måste lita på och lyda i liv och död.”
”Vi förkastar den falska lära, som om kyrkan i mänsklig maktfullkomlighet kunde ställa Herrens ord och verk i tjänst åt några godtyckligt valda önskningar, ändamål och planer.”
”Vi förkastar den falska lära, som om kyrkan fick överlämna formen på sitt budskap och ordning till sitt eget godtycke eller till växlingar i gällande härskande ideologiska och politiska övertygelser.”
Så som ovan kan det låta när den kristna kyrkan samlar sig till motstånd mot fientligt maktövertagande inifrån. Att ”förkasta” och bekänna, är inte detta perfekta exempel på svartrockars språkbruk? Ser vi inte i citaten ovan en bra anledning till att öppna och moderna människor ska ta över – man ser ju hur stelbent och föråldrad, ja, livsfientlig den traditionella kristna tron är.
Varifrån kommer egentligen de där citaten ovan? Är det från Kyrklig samlings ”Sjutton punkter”? Nej, det är från Barmen-deklarationen där de evangeliska kyrkorna i Tyskland samlade sig till motstånd mot de nazistiska ”Deutsche Christens” försök till fientligt maktövertagande av kyrkorna redan 1934.