Undret över alla under

Skriven av:
Publicerad: 5 oktober, 2017

… är vad Gud har gjort för oss genom Jesus

Jesus och lärjungarna är på väg till Jerusalem för att fira påsk. På Oljebergets sluttning börjar lärjungarna i sin glädje prisa Gud med hög röst. De tänker på alla de kraftgärningar de sett Jesus göra: hur blinda fått sin syn, halta börjat gå, spetälska blivit rena, döva börjat höra, ja, hur döda hade uppstått. De allra flesta av sina under har Jesus nu bakom sig. Han vet att han kommer att utlämnas åt hedningarna, som ska håna, gissla och döda honom.
Men varför går han då alls upp till Jerusalem? Varför drar han sig inte undan den väg han vet kommer att föra honom till Getsemane och Golgata? Jo, undret över alla under ligger ännu framför honom, och det ska ske just genom det lidande och den död som väntar honom i Jerusalem. Han vet att det är på korset den Helige får det offer för världens synd som innebär hel och full försoning mellan honom och de syndiga människorna. Därför viker han inte av från den inslagna vägen utan fortsätter färden mot Jerusalem – av villig lydnad för sin himmelske Far, i vars räddningsplan för världen korset ingick, och av ofattbar kärlek till oss som annars hade varit evigt förlorade.

För lärjungarna den gången hade detta under ännu inte skett. Men för oss har det skett. Jesus har verkligen gett sitt liv till lösen för alla. Så har vi fått syndernas förlåtelse, rätten att vara Guds barn och själva himlen som arv. Och att detta inte är fromma fantasier utan verklighet, det vet vi av att Jesus på tredje dagen uppstod igen ifrån de döda. Eftersom det kom en påskdag efter långfredagen kan vi vara förvissade om att hel och full frälsning har vunnits åt alla.

Av alla under Gud har gjort och gör är detta verkligen undret över alla under. Det är inte självklart att vi har mat för dagen, är friska och kan arbeta, bor i ett fritt och fredligt land, har ett hem vi får kalla vårt, utan det är just under – att påminnas om och tacka för. Men undret över alla under är ändå att Gud så älskade världen att han utgav sin enfödde Son, för att var och en som tror på honom inte ska gå förlorad utan ha evigt liv.

… gäller det att ta emot i tro

På färden till Jerusalem har Jesus med olika slags människor att göra. Där är lärjungarna som i Jesus ser den utlovade Frälsaren och därför ger honom sin hyllning: ”Välsignad är han som kommer, konungen, i Herrens namn! Frid i himlen och ära i höjden!” Där är också några fariséer som avvisar Jesu anspråk på att vara Messias och därför irriteras av att lärjungarna högljutt visar att de i Jesus ser den utlovade Frälsaren. ”Mästare, säg åt dina lärjungar att tiga!”, säger de upprört.

Mellan människorna Jesus hade att göra med gick alltså en skiljelinje. På ena sidan var man för Jesus, på den andra mot. Så har det fortsatt. Som stenen i en fors delar vattnet så att det tar olika vägar, så har människor när de ställts inför Jesus delat sig. För somliga har han blivit en frälsningsklippa som man vilar trygg på hur mycket det än brusar och stormar omkring en, för andra en stötesten som man går emot och fördärvar sig på.

Ja, när Gud genom sin Ande och sitt Ord uppmanar människor att böja sig för Konungen som kommer i Herrens namn och ära honom som Guds Son och världens Frälsare, då gör många som fariséerna. De gör sig hårda mot den helige Ande. Ordet får inte på allvar få tala till dem och gå på djupet hos dem. Därför lär de inte känna sig själva rätt. Därför förstår de heller inte vad de verkligen behöver. De ser varken sin synd eller sitt behov av Guds nåd. Men därför blir också undret över alla under inget under för dem. Ordet om vad Gud har gjort också för dem genom Jesus lämnar dem oberörda eller gör dem fientliga.
Men det finns också människor som gör som lärjungarna. När de nås av Jesu kallelse ”Följ mig”, står de upp och följer honom. De låter sig dras till Guds Ord, och genom Ordet får Guds Ande börja arbeta med dem. Han visar dem sanningen om dem själva: att de har syndat och saknar härligheten från Gud, ja, har en skuld till honom som de själva inte kan betala ens det allra minsta på. Ja, Guds Ande visar dem detta så att det börjar brinna i deras hjärtan: ”Vad ska jag göra för att bli frälst? Ja, kan en sådan syndare som jag överhuvudtaget bli frälst?” Men då visar Guds Ande dem en annan sanning som också får deras hjärtan att brinna, men av jublande tacksamhet: Vad som göras skall, är redan gjort! Guds Ande öppnar deras ögon för vad Gud har gjort för oss genom Jesus, och att detta är nog till frälsning också för den störste syndare. Ja, Guds Ande gör detta så levande för deras hjärtan, att de just sådana de är vågar komma till Jesus med sina synder och inte bara be om, utan också tro sina synders förlåtelse. I undret över alla under har de så funnit en säker grund för sitt frälsningshopp: ”När himmel och när jord förgår, orubbligt fast den grunden står.”

… upphör Jesu lärjungar aldrig att prisa Gud för

”Mästare, säg åt dina lärjungar att tiga!”, sa alltså fariséerna till Jesus. Vad svarade han? Jo: ”Jag säger er att om de tiger, kommer stenarna att ropa.” Jesus hade verkligen kunnat få stenarna att prisa Gud om ingen annan gjorde det. Men det behövde han inte göra. Inte heller i dag behöver han göra det. Lika omöjligt som det är att stenar talar av sig själva, är det för Jesu lärjungar att inte prisa Gud för undret över alla under: att Gud, för Frälsaren han gett dem, varje dag och stund förlåter dem alla deras synder och låter himlens frid omsluta dem helt. Ja, inte ens när de kritiseras eller hånas för att de håller på med någonting enligt många så onyttigt och onödigt som att prisa Gud, inte ens då tystnar de.

Jesu lärjungar prisar Gud med sina ord, med psalmer, hymner och andliga sånger, som det heter i episteltexten. Det får dig kanske att tänka på det pris vi ger Gud i våra gudstjänster. Du tycker säkert att det både lyfter och livar att tillsammans med andra sjunga ut hjärtats tacksamhet mot Gud för alla hans under, men inte minst undret över alla under.

Men de prisar Gud också i handling. Av tacksamhet för vad Gud har gjort för dem genom Jesus vill de leva efter hans vilja. De vill ha Gud till sitt högsta goda och gärna lyda hans bud. Och de vill i sitt förhållande till andra klä sig i innerlig barmhärtighet, godhet, ödmjukhet, mildhet och tålamod, som det heter strax före episteltexten. Att så svara på och tacka för undret över alla under är det bästa pris Jesu lärjungar kan ge Gud. Och fastän de här aldrig kan prisa Gud som de borde och han är värdig, är ändå deras pris något som behagar honom. För så länge de i tro håller fast vid undret över alla under, så är hans fullkomlighet deras fullkomlighet. Och då är deras pris, så bristfullt det är i sig, något Gud tack vare Jesus tar emot med glädje, som Petrus skriver om de andliga offer Jesu lärjungar bär fram i tro.

Har Gud genom sin Ande och sitt Ord fått visa dig hur väl du behöver vad Gud har gjort också för dig genom Jesus? Och har du i tro tagit emot detta? Upphör då aldrig att i ord och handling prisa Gud för undret över alla under. När du besinnar vad Jesu död till försoning och förlåtelse för all din synd innebär, ja, då kan du inte annat än prisa honom. Och vad är det den himmelska lovprisningen först och sist handlar om? Jo, undret över alla under: ”Lammet, som blev slaktat, är värdigt att ta emot makten, rikedomen och visheten, kraften och äran, härligheten och tacksägelsen.” Amen.

Jan-Erik Appell