Andra söndagen i Fastan – 2018

Skriven av:
Publicerad: 26 februari, 2018

”Den kämpande tron” är temat på Andra söndagen i Fastan. Evangeliet handlar om en kananeisk kvinnas trosstyrka. Hennes tro tar sig uttryck i att hon verkligen bryr sig om sin sjuka dotter och att hon är så påträngande att Jesu lärjungar blir irriterade på henne. Hennes trosstyrka bär drag av envishet. Inget kan hindra henne, varken Jesu tystnad eller hans klara avvisning av henne. Är detta vad vi vanligen menar med tro?  Nej, det vi vanligen menar med tro, är det inte så lätt att se hos den kananeiska kvinnan. Kanske beror det på att vi vet så lite av vad tro är och att Jesus vet så mycket mer om en kämpande tro. Vi har fått denna evangelietext för att också vi skall lära känna vad verklig tro är. Men först måste vi säga att tron inte är något, som vi kan ta oss själva. Tron är en Guds gåva.  När Jesus sa till den kananeiska kvinnan att hennes tro var stark var det inte för att berömma hennes fromhet. Evangeliet vill visa oss att vi alla kan få trons underbara gåva. När Jesus kallar hennes tro stark, så är det för att hon är en vanlig hjälplös människa, som egentligen saknade alla förutsättningar för att tro. Hon var ju hednakvinna, och hörde inte till det utvalda Gudsfolket. Hon kände inte den levande Guden. Hur skulle hon kunna tro? I hennes fall var trons gåva oerhört stor.

Nu är det så, att denna trons gåva är det allra nödvändigaste, om vi skall leva och dö som Guds barn eller, sagt med ett bibliskt uttryck, bli frälsta. Den viktiga frågan är således: vart skall vi vända oss, om vi vill få denna Guds gåva? Finns det en plats, där Gud hör och uppfyller en bön om att få trons gåva?

Den frågan vill dagens evangelium ge Guds eget svar på. Först och främst kan vi då se vad kvinna gjorde. Jo, hon sökte upp Jesus där han fanns. Det var hos Jesus som hon fick trons gåva. Det var inte ofta Jesus befann sig inom området kring Tyros och Sidon. Det var ett hedniskt område. Han var ju sänd endast till de förlorade fåren av Israels folk. Guds rike skulle av honom förkunnas inom det heliga landets gränser. Inom området kring Tyros och Sidon bodde förmodligen inga judar. Antagligen hade Jesus och lärjungarna dragit dit för att få vara i fred och för att lärjungarna skulle i lugn och ro få fördjupad undervisning i Guds ord. Och ändå blev de störda. Kvinnan hade hört ryktet om den karismatiske helbrägdagöraren från Nasaret och sökt upp honom. Säkert hade hon djupa sympatier för den judiska tron. Sådana fanns det många som hade. Kanske kände hon till och med de bibliska texterna, om judarnas förväntan på Messias och Guds rikes ankomst. Hon visste att när Messias kom till det judiska folket, så skulle också de hedniska ”hundarna” få del av denna stora välsignelse.

Denna gudfruktiga hednakvinna sökte alltså upp Jesus.

Så är det även för oss. Det första steget på trons väg är att uppsöka Jesus där han finns. Jesus är osynligt men verkligt närvarande i sin kyrka. Han är i sin gudstjänstfirande församling, i sitt heliga Ord, som förkunnas för människor, i Dopet och i Nattvarden. Just i Ordet och sakramenten har han knutit löftet om att vara närvarande och mitt ibland oss. Så det första steget för en människa som längtar efter ett möte med Gud är att söka upp Jesus där han finns: i Ordet och Nattvarden. Det är där Gud skänker trons gåva. Det är därför det är A och O som kristen att gå i kyrkan och deltaga i Mässan även om Jesus verkar vara tyst och orden som sägs kan verka stumma och inte ge någon tröst. Här gäller det att med helig envishet hålla fast vid att söndagen är veckans viktigaste händelse. I högmässan, i liturgin, sker det gudomliga mötet mellan Gud och människa: i den heliga Nattvarden får vi under brödets och vinets gestalter ta emot Kristi sanna kropp och dyra blod till syndernas förlåtelse, liv och salighet.

Nästa sak, som evangeliet vill lära oss om vägen till tron, är att den ligger dolt i det ord, som den kananeiska kvinnan svarade på Jesu tilltal. När hon märker att Jesus inte vill göra något för henne, så låter hon sig inte nedslås utan ropar igen: ”Herre, hjälp mig.”  Jesus avvisar henne och säger: ”Det är inte rätt att ta brödet från barnen och kasta det för hundarna.” Barnen, det är det av Gud utvalda folket. Dit hörde hon inte. Brödet var Guds välsignelse. Den kunde hon som hedning inte få. Hundarna, dit hörde hon och hennes landsmän och de levde utan Gud och utan hopp. Så Jesu svar var en klar avvisning. Men så sker undret. Trons ord bryter igenom: ”Nej, Herre, men hundarna äter ju smulorna som faller från deras herrars bord.” Hon hörde bakom Jesu nej, hans dolda ja. ”Kvinna, din tro är stark, det skall ske som du vill.” Och evangelisten lägger till ”och från den stunden var hennes dotter frisk”.

Hur vågade hon tilltala honom så? Skulle hon inte sur och arg gått därifrån? Nej, hon vågade detta, därför att Jesus var hos henne. Hon märkte att han inte var den stränge domaren. Hon märkte att han var den som kunde rädda henne och hennes dotter. Hon vågade kräva sin rätt, de små smulorna hos den gode och givmilde Herren. Den rätten lät Jesus och bakom honom Fadern i himmelen henne få och behålla.

Samma sak gäller för oss. För oss finns det ingen annan väg än stå fast vid hednafolkens rätt till de små smulorna från Guds barns rika bord. Är vi nöjda med denna rätt, så ger oss Gud rätten att vara Guds barn. Tryggare kan ingen vara än Guds lilla barnskara – det är vi alla som är döpta och tror på Jesus. Och vi kan som Guds barn varje söndag gå till Guds hus och få smulorna från det bord som dukas på kyrkans altare.

Roland Kristensson