Kyrkokantaten ”Gottes Zeit, ist die allerbeste Zeit” BWV 106, är ett av J.S. Bachs (1685-1750) mest älskade och oftast framförda verk. Verket har fått en sådan särställning att det fått smeknamnet ”Actus Tragicus” som det också oftast benämns som.
Stycket innehåller ett antal spännande egenheter. Till exempel har vi inte fått det bevarat till eftervärlden genom någon handskrift av Bach, utan det äldsta exemplaret är en avskrift daterad till Leipzig 1768. Den särskilda andan i Actus Tragicus har väckt beundran genom alla tider och Albert Schweitzer menar att alla Bachälskare gärna hade bytt tvåhundra av Bachs övriga kyrkokantater mot endast hundra, om dessa vore som ”Actus Tragicus”. Felix Mendelssohn noterar också verket som avvikande och menar att det antingen måste vara ett mycket tidigt eller mycket sent verk.
Verket är komponerat någon gång mellan juni 1707 och juni 1708, alltså ett mycket tidigt verk. Att vi vet detta så exakt beror på att det kom till under Bachs mycket korta tjänstgöringstid i S:t Blasiuskyrkan i Mühlhausen. Dit kom han efter sin tjänstgöring i Arnstadt som slutat med flera stora konflikter, bland annat den berömda vandringen till Buxtehude där han tog fyra veckor ledigt men blev borta i fyra månader. Efter bara ett år i Mühlhausen hade han komponerat sina första kantater, skrivit flera av sina kändaste orgelverk och gift sig med sin släkting Maria Barbara. Därefter sökte han och fick tjänsten som hovmusiker i Weimar.
”Actus Tragicus” är ett verk för en sorgehögtid och vi kan säkert anta att det skrevs för att framföras på begravning. Vems begravning är mindre säkert. Vissa menar att det var dottern till en av kyrkans präster, andra menar att det var till begravningen av Mühlhausens borgmästare Strecker eller Bachs släkting Tobias Lämmerhirt.
Redan instrumentationen andas sorg. Inget vanligt stråk som violin och viola används, vilket är unikt bland Bachs kantater, utan stråksektionen består av två viola da gamba. Detta instrument är traditionellt sett ”tårarnas instrument” på grund av sin innerliga, spröda klang. Som blåsinstrument tjänstgör endast två blockflöjter som gör klangen ytterligare spröd och dämpad. Till detta spelar basso continuo (orgel, cello, violone). Texterna är inte slumpvis valda utan anknyter till en ”formel” som återfinns i exempelvis den av Johannes Olearius skrivna ”Christlichen Bet-Schule” som utkom i Leipzig 1668 och som Bach säkerligen kände till.
Allt inleds med ett långsamt instrumentalförspel, en sinfonia, av överjordisk skönhet.
”Guds tid är den allra bästa tiden, i honom lever vi, rör oss och är till. I honom dör vi i rättan tid, efter hans vilja”
Med denna text i anknytning till Apg. 17 inleder kören glatt sin sång. Först i homofon körsats innan en pigg fuga i förhöjt tempo tar vid till texten ”i honom lever vi …”. När vi så kommer till döden blir musiken långsam och allvarlig, full av ”suckande” motiv i kör och orkester. Kromatiken skapar en känsla av lidande och sorg och satsen slutar i dämpad resignation.
”Herre lär oss att vi ska dö, så att vi blir kloka”
Med anknytning till 90. Psalmen i Psaltaren sjunger tenorsolisten på en klagande melodi som bygger på musikaliska ”suckar”. Orkestern spelar att återkommande motiv, en så kallad ritornell, som återkommer sex gånger och ger verket en enhetlig inramning.
”Beställ om ditt hus; ty du måste dö och skall icke tillfriskna”
Utan att musiken avbryts träder bassolisten in i handlingen med texten hämtad från Jes. 38:1. Där tenorsolisten varit klagande är basen istället kraftfull och uppfordrande, bytet från fyrtakt till tretakt understryker karaktärsändringen. Att en så allvarlig text som ett dödsbud kan skildras utan klagan men med uppenbar handlingskraft och tillit speglar det lutherska:
”En sådan tro som vågar lita på Gud, såsom det säges om honom, både i livet och i döden gör allena en kristen människa, och får av Gud allt vad den vill. En sådan tro kan icke hysas av något ont och falskt hjärta, ty det är en levande tro, och den bjudes i första budet, där det heter: Jag är din Gud. Du skall icke hava några andra gudar.”1
Återigen utan avbrott går vi en i nästa sats där hela kören ansluter:
”Det är det gamla förbundet, människa du måste dö!”
”Ja, kom Herre Jesu”
Här möter vi symbolik av avancerat slag. Körens alt, tenor och bas sjunger i den gamla motettiska stilen om det Gamla Förbundet, med anslutning till Jesus Syrak 14:18. Svaret kommer från sopranen som i den nya operastilen redogör för det Nya Förbundet med text ur Upp. 22: 20. Eller som Melanchton skriver:
”Lagen förskräcker, evangeliet tröstar. Lagen är vredens och dödens röst, evangeliet är fridens och livets röst …” 2
En liten bit in i satsen börjar dessutom delar av orkestern spela på begravningspsalmen Ich hab’ mein’ Sach’ Gott heimgestellt som aldrig sjungs med text utan bara spelas av instrumenten. Under hela satsen pågår denna kamp, som avslutas med att det nya förbundet segrar. Vid det laget har orkestersatsen tunnats ut så pass att sopranens sista skälvande ”Jesu” står helt för sig själv. För att bereda plats för begrundan följer därpå en och en halv takts total tystnad.
”I din hand befaller jag min Ande; du förlossar mig, Herre, du trofaste Gud”
Denna text ur psaltaren 31:5 förknippar vi ofta mest med att Jesus använder samma ord på korset i Luk. 23:46. Att med tillförsikt kunna lita på Kristi löfte om nåden ger den lutherske bekännaren en trösterik död.
”Eftersom vår helighet redan är påbörjad och växer dag för dag, ser vi fram emot att kroppen och all dess orenhet får dö och begravas, så att vi därefter får uppstå i full helighet till ett nytt, evigt liv.[…] Men när vi blir till mull igen, fullbordar han sitt verk med oss på ett ögonblick och behåller oss för evigt kvar i det heliga.” 3
Altsolisten sjunger här själv med continuot som åter och åter spelar uppåtgående linjer för att visa på själens uppstigande till Gud.
”Idag skall du vara med mig i paradiset”
”Med glädje och frid far jag nu hän / allt efter Guds vilja / med ett fritt mod från denna världen / efter det ord som Gud har lovat mig / döden ska min sömn varda.”4
Även vid sin andra insats bryter bassolisten in i ett beskådligt ögonblick med sin energiska sång. Denna gången är det Jesu löfte till rövaren på korset som frambringas. En bit in i arian träder också körens altar in i handlingen med Luthers egen tyska version av Symeons lovsång, Nunc Dimittis, som baseras på Luk. 2:29-32. Med ungefär halva lutherkoralen sjungen är basen färdig och altarna sjunger resterande text i lugn och ro. Vid ordet ”Schlaf” (sömn) tystnar också orkestern helt och ger utrymme för ordet att klinga fritt i luften innan de återupptar sitt spel igen.
”Lov, ära, pris och härlighet / Dig tillhör i all evighet / O Fader, Son och Ande / Din nåd och makt / Din vård och vakt / Ske pris i allo lande”5
”Genom Jesus Kristus, amen”
Den sista satsen i verket är en triumferande sättning av sista versen i koralen In dich habe ich gehoffet, Herr med melodi av Sethus Calvisius (1585) och text av Adam Reusner (1533). Denna koral finns ännu i gällande psalmbok -86, men endast med fyra verser. Alla sju verserna fanns fortfarande med i 1937 års psalmbok. Koralen sjungs fras för fras med små mellanspel innan verket avslutas med en ståtlig fuga över slutorden ”Genom Jesus Kristus, amen”.
När allt är färdigt och vi håller oss till Gud och har dött från det världsliga och olyckorna, ska Den Helige Ande göra oss fullkomligt heliga för evigt. Det är vad vi väntar oss och tror, i enlighet med Guds ord.6
Noter
1 Är ”En kort form av Tron”, 1520. Återgiven i: Söderblom, N (1929) Martin Luthers lilla katekes – belyst av Nathan Söderblom. Stockholm: Svenska kyrkans diakonistyrelse bokförlag. 37.
2 Melanchton, P. (1521, 1997) Loci Communes. Göteborg: Församlingsförlaget. 116.
3 1529, 1999) Martin Luthers stora katekes.Täby: Larsons förlag. 104.
4 Svensk text enligt ”Göteborgspsalmboken” 1650. Moderniserad stavning av författaren. Hela texten finns på: wikisource.org .
5 Enligt 1937 års psalmbok. Psalm 341, v. 7.
6 Martin Luthers stora katekes. 104.
Läs också
Av samme författare: Han är nådens sol – BWV 40