”Om än bergen rubbas och höjderna vacklar, skall min trohet mot dig inte rubbas och mitt fredsförbund inte vackla, säger han som älskar dig, Herren.” Jes 54:10
Det finns mycket tröst och kraft att hämta ur dessa Herrens egna ord. I sitt sammanhang är det profetiska ord till Israels folk, som hade fått utstå så mycket svårigheter och lidande från andra, men också själva vänt sig bort från sin Gud. Trots detta: Han ska inte överge dem.
Men orden är också ett viktigt budskap till Guds folk och lärjungar i alla tider. Ja, man skulle kunna se dem som en uppbygglig utgångspunkt på livet väg. Det kommer att bli svårt, vi kommer att få möta många utmaningar, prövningar och lidanden. Men Gud ska hålla sina löften hela vägen. Hans trofasta nåd och kärlek kommer att bestå, och dessutom – i ljuset av påskdagens evangelium – visa sig än större och rikare vid livets mål.
Evangelietexten på den Fjärde söndagen i Påsktiden är hämtad ur Jesu avskedstal till sina lärjungar (Joh kap. 14-17). Det som kommer att bli Kristi himmelsfärds dag närmar sig, då Jesus ska återvända till Fadern, till den plats där Han kom ifrån. Genom sina ord och sina gärningar har Jesus visat att Han är vägen som leder till livet. Ja, mer än så – till lärjungarna säger Han rakt ut: ”Jag är vägen och sanningen och livet. Ingen kommer till Fadern utom genom mig. Om ni har lärt känna mig, skall ni också lära känna min Fader.” (Joh 14:6-7)
Inför detta behöver vi alla rannsaka oss: Hur går jag på livets väg genom livet? Vart är jag på väg? Går jag med Jesus genom livet? Kung Davids ord i psalm 139 kan få blir en anledning att ofta återkomma till: ” Utrannsaka mig, Gud och känn mitt hjärta, pröva mig och känn mina tankar. Se till om jag är på en olycksväg och led mig på den eviga vägen.” (Ps 139:23-24)
Kontrasten mellan jordelivets tillfälliga prövningar och den eviga glädjen i Guds rike
Jesus sticker inte under stol med att Hans lärjungar kommer få möta mycket som är svårt och som lätt kan göra att de förlorar både modet och hoppet. Han nämner både gråt, klagan och sorger. Det är viktigt att påminna sig om detta. Livet för en människa, även för en kristen lärjunge, innebär inte att vara befriad från det svåra och smärtsamma. Han eller hon har inga garantier för att allting alltid ska gå smärtfritt och enkelt. Så är det inte i vardagslivets sysslor – inte heller i det kristna livet som lärjunge.
Den som ändå påstår det måste ha missuppfattat livets villkor och det som Jesus och apostlarna vittnar om: En människa som vill gå i Jesu fotspår och vandra på Hans vägar, har ett kors att bära, måste vara beredd på fiendskap, mothugg och även hån. Jesus säger ju till och med att världen ska glädja sig över allt detta. Den värld som står Gud emot vill på allt sätt ha bort Jesus och den kristna trons liv och kännetecken. Så var det inte bara inför Jesu korsfästelse.
Vi kan märka av detta även i samhället idag. Lagar, regler och ideologier sätts upp för att motverka och tränga undan kristna människor och trons värderingar. På detta sätt gläds världen när Jesus och Hans bud trängs bort och förkastas. Det är en sorg för en lärjunge som vill att Guds rike ska få prägla både kyrka och samhälle. Det riket står ju i en tydlig kontrast till den fallna världen. Och det är just konstrasterna som Jesus lyfter fram i evangelietexten idag. Sorgens tid står mot glädjens tid. Avskedet av Jesus, står mot återseendet av Honom. Budskapet är att tiden för prövningarna är begränsad här, medan glädjen där, i Hans rike, tillsammans med Honom är evig och bestående. Mitt i det svåra är proportionerna mellan sorgen och glädjen inte lika. Glädjen över Jesus och Hans löften är så mycket större, än de prövningar som Hans lärjungar får möta. Dessa varar en kort tid i jämförelse och gör det värt att hålla ut.
Vikten av att lyfta blicken och se mot målet
Jesus vill få oss att se våra liv och det kristna lärjungaskapet i rätt perspektiv. Men det är lika viktigt som svårt att göra det. Hur lätt är det inte att se på tillvaron på ett kortsiktigt sätt, att bara se på det som gäller för stunden.
Även i vår tid innebär detta en stor utmaning. Vi har svårt att se sammanhangen i det som händer. Helheten och syftet med våra liv och även tron får ofta står tillbaka för det kortsiktiga perspektivet. Vi har svårt att vänta på något och vill att allt ska hända direkt, utan friktion och prövningar. Detta underblåses inte sällan av samhället och kommersiella budskap, där smidighet är högsta dygd.
Därför är det så viktigt att inte tappa bort målet och den kallelse till efterföljelse som Gud ger oss. Särskilt viktigt är det, när vi fastnar i lidande och bekymmer, när Jesus upplevs vara tyst och långt borta, när vi drabbas av anfäktelse och tvivel. Lärjungar kan i alla tider få uppleva det. Men då gäller det att lyfta blicken från sitt eget, upp till Jesus och målet som Han kallar oss till. I Guds Ord och löften finns det vi behöver för att gå på vägen som leder till livet. Där kan vi få hjälp att se de rätta perspektiven och hämta ny kraft och uthållighet. Våra liv finns i ett större sammanhang.
Jesu kallelse med oss har ett evighetsperspektiv, som vi inte får tappa bort. Utifrån detta ger Han oss bilden av en kvinna som ska föda barn. Det är en bild med ett stort djup och som innebär ett underbart hopp. Kontrasten mellan kvinnans smärtor och födslovåndor och det nyfödda barnet är så stor. Den visar på lärjungens ofta prövade situation här i världen i jämförelse med den glädje och tacksamhet som en dag ska komma. En kort tid är det som svårigheterna pågår. Men det är en evig glädje tillsammans med Jesus som är målet. Tillsammans med den levande och Uppståndne Herren kallas vi att gå genom livets födslovåndor, för att en dag bli förlossade till evig glädje, som ingen ska kunna ta ifrån oss. Därför att Hans trofasta kärlek ska bestå. Amen.
Dig vill vi lära känna,
och din uppståndelse,
dess höjd och djup av kärlek,
dess smak av salighet.
Ja, må din Ande vidga
den törst blott du kan stilla
som skapat oss till dig. (Sv. ps. 350:3)
David Ekström