Det ringer till vila

Däremot beskriver den ett uttryck för kyrkans liv som tonar långt utanför de troendes kretsar. Kyrkklockorna, vare sig de är medeltida eller nygjutna, har i tusen år ringt ut över Sveriges bygder och blandat sin malmklang med vinden som får björkarna att rassla med löven, med bruset från tusentals vattendrag, med fågelsång och nu med motorljud från bilar och båtar. Klockornas kodade budskap ger rytm åt veckan och markerar gräns mellan helg och söcken, mellan advent och jul, fasta och påsk. När krig har skakat vår världsdel av klockorna i timtal ringts varma för att mana till gudsförtröstan och allvar.

För frikyrkans ideologer påminner detta kyrkklockorna kanske om den särställning som Svenska kyrkan med sina sockenkyrkor har haft och som i brytningstider utgjorde ett hinder för deras frihet att verka.

De frisinnade kallade sig kristna med en liberal politisk ideologi. För dem har den evangelisk-lutherska kyrkans särställning ofta varit en anstöt. Det har gällt allt ifrån katekesen ställning i skolan som avskaffades när frisinnade gjorde gemensam sak med socialdemokrater och vänstersocialister till upplösningen av bandet mellan staten och Svenska kyrkan. Hellre än att grunda den kristna kyrkans rätt och frihet att verka på det absolut goda som genom mission och samhällsbygge format Sverige som ett kristet kungarike med en kyrkligt färgad folkkultur eller etnicitet, så blev det viktigare att finna ny jämställda spelregler utifrån mänskliga rättigheter.

Det är mot den här bakgrunden som vi idag kan se att kristna debattörers ställningstaganden går vitt isär ifråga om muslimska böneutrop vid landets moskéer. Debattörer som Joel Halldorf, Torbjörn Freij och Elisabeth Sandlund resonerar utifrån en politisk liberal ståndpunkt (vilket inte betyder att deras teologi skulle vara liberal). Om muslimerna inte får ropa ut sin bekännelse till Allah och Muhammed och mana de troende till samling, ja, då äventyras frälsningsarméns musik på gator och torg eller gatuevangelisternas högtalare. Ska vi kristna ha frihet att verka måste vi bejaka universella regler om religionsfrihet och mötesfrihet och därmed muslimska böneutrop – ungefär så går tanketråden.

Inför ett sådant argument har vi all anledning att känna respekt och förståelse. Från Ebba Busch Thor och del kristet färgade konservativa ledarsidor reses invändningar. I Länstidningen, Södertälje den 26 mars 2018 skriver riksdagsledamoten Robert Halef (KD):

”Många har jämfört böneutropet med kyrkklockor men det finns viktiga skillnader. Kyrkklockorna är en del av svensk tradition och kulturarv och ringer därför med hävdvunnen rätt. Kyrkklockorna har inte i sig något budskap utan är en påminnelse om att en aktivitet, exempelvis gudstjänst, bröllop eller liknande är på väg att äga rum på en viss plats.”

I argumentationen kombineras värnandet om religionsfriheten med insikt om att det inte finns några internationella lagar som kräver att kulturarv jämställs – endast män­niskor. Halef ser också en risk för att böneutropen motverkar integration av muslimer i den mening som brukar kallas assimilering.

Kanske har en kyrkokristen syrian som Halef lättare att förstå att Guds rike som en surdeg som innan det bryter fram som tro och bekännelse hos alla kan genomsyra ett folk, en nation. Europadomstolen fastslog för några år sedan det italienska samhällets rätt att ha krucifix i klassrum i den offentliga skolan.

Det blir mycket märkligt och olyckligt om kristna aktivt motverkar den kristna kyrkans särställning i Europa trots att folkens majoriteter och deras politiska och rättsliga institutioner ger utrymme för och därmed bejakar denna särställning. Att svika de stora och sekulariserade skaror av det svenska folket som behöver den kristna kyrkan på något sätt för att finna sina rötter och orientera sig är inte att ”söka det landets bästa” där man som kristen blivit satta.

Metodistpastorn och den socialdemokratiske riksdagsmannen Pär Axel Sahlberg i Kungsbacka hade en gång uppdraget att utreda hur Successionsordningen – en av våra grundlagar – skulle utformas sedan Svenska kyrkan skiljts från staten. Han föreslog (bl. a. efter att ha lyssnat till en debatt i kyrkomötet) att kravet på att konung skulle bekänna sig till den oförändrade Augsburgska bekännelsen av 1530. Trots att han själv inte var lutheran såg han värdet (och respekterade kungens önskan) av att vi i vår grundlag har en tydlig referens till en kristen bekännelse.

Känner man en kärlek till och kallelse att förkunna evangelium för Sveriges folk är det rimligt att man också främjar deras kulturarv och livsmiljö. Skulle folket bli så intolerant att olika minoriteters grundläggande rättigheter hotas då behöver kyrkan vara salt och ljus. Att växande delar av Sverige mutas in för Muhammed och hans gud Allah är inte en grundläggande mänsklig rättighet.

Fredrik Sidenvall