”Vänj den unge vid den väg han ska vandra, så viker han inte av från den när han blir gammal.” (Ords 22:6)
Barn gör inte som föräldrarna säger, de gör som föräldrarna gör. Det är ett gammalt och välkänt uttryck som beskriver verkligheten så som vi känner den. Framförallt påverkas det uppväxande släktet av det föräldrarna gör.
I flera korta blänkare i svensk press för några år sedan kunde man läsa att antalet böcker i föräldrahemmet har ett samband med hur akademiskt framgångsrika barnen kommer att bli. Bakgrunden var att forskare under en tidsperiod av 20 år hade undersökt vilka miljömässiga faktorer som kunde påverka barnens förmåga att uppnå goda resultat i skolan. Forskarna, som hade genomfört studien i 27 olika länder, rapporterade att det gick att se en relation mellan just antalet böcker i föräldrahemmet och hur väl barnen lyckades i skolresultaten. Det visade sig att sambandet mellan antalet böcker betydde mer för barnets akademiska framgång än föräldrarnas ekonomiska situation eller huruvida föräldrarna själva var välutbildade.
Vilken nyhet! Nu behövde väl bara föräldrar köpa in ett lass med billiga böcker från diverse boklådor och ställa i de tomma hyllorna så skulle väl barnens skolgång lösa sig galant?!
Så enkelt var och är det förstås inte. Frågan man behövde ställa var snarare Varför finns det så mycket böcker, och Hur används dessa? Svaret visar sig nämligen vara att antalet böcker avspeglade att föräldrarna såg läsning som något viktigt och att de därför själva läste i barnens närvaro samt att de mer än gärna läste högt för barnen. Orsaken till att barnen fick en bra grund för sitt fortsatta studerande var föräldrarnas goda och närvarande exempel och inte antalet böcker i sig.
Att barn naturligt ser sina föräldrar som exempel att följa avspeglas också i det kyrkliga livet. Alla rapporter och undersökningar visar entydigt att ingen vuxen är opåverkad av det som man sett, imiterat och därför lärt i sitt hem under uppväxten. Även grunden för tron formas i den tidiga barndomen, precis som så mycket annat. Det betyder att familjens roll och ansvar, och i synnerhet föräldrarnas, är avgörande i huruvida tro och kyrkligt engagemang förs vidare till nästa generation. En rapport som publicerades av organisationen Youth for Christ 2017 visade att 73 procent av de tillfrågade hade svarat att det var familjen som haft störst påverkan på deras tro på Gud.1
Pappans betydelse för barnens kyrklighet
Fadern i familjen är det som allra mest påverkar barnen tycks det. En schweizisk studie som presenterades i Europarådet vid milleniumskiftet kom fram till att det är familjefaderns religiösa praxis som framförallt avgör den framtida närvaron eller frånvaron av barnen i Kyrkans liv.2
Enligt studien förhåller det sig, rent statistiskt, så att om både fadern och modern regelbundet går i kyrkan så kommer 33% av barnen att följa deras exempel, 41% kommer att följa det delvis genom en oregelbunden närvaro. De sista 25% kommer, tragiskt nog, att lämna det kyrkliga livet helt. Att en fjärdedel lämnar trots att föräldrarna regelbundet går i kyrkan och att en knapp tredjedel kommer att följa deras exempel kan göra oss modfällda. Spelar föräldrarna verkligen en så stor roll i detta? Enligt studien är svaret ett tveklöst ja!
I synnerhet spelar faderns engagemang en avgörande roll i trosförmedlingen till nästa generation. Den schweiziska studien visar nämligen att om fadern i familjen endast oregelbundet är närvarande i gudstjänster samtidigt som modern är regelbundet närvarande, så är följden att endast 3% av barnen följer sin mors exempel. 59% kommer att ta efter sin far och 38% kommer att ge upp tron helt.
Ännu värre är det om fadern inte är engagerad överhuvudtaget. 61% av barnen kommer att lämna Kyrkans liv helt och hållet, 37% kommer att engagera sig oregelbundet och endast 1,5% kommer att leva med i Kyrkans liv på en regelbunden basis. Och allt detta, trots att modern regelbundet går i kyrkan!
Men har detta verkligen med fadern att göra kan man fråga sig. Handlar det inte snarare om att båda föräldrarna behöver visa sitt engagemang? Så är det förstås, men i fråga om kyrkligt engagemang tycks faderns exempel vara avgörande. Om förhållandet skulle vara det motsatta, att fadern regelbundet går i kyrkan och modern inte alls, så följer, enligt studien, trots allt hela 44% procent faderns exempel.
Statistik i olika frågor kan ha förmågan att öka våra insikter om olika företeelser, men den kan också göra att vi blir lite förvirrade och glömmer att ställa de viktiga följdfrågorna Varför och Hur?
Lika mycket som antalet böcker i sig inte hade med barnens akademiska resultat att göra har faderns kyrkogång, i sig, inte med barnens framtida tro att göra. De statistiska siffrorna avspeglar något djupare som ligger bakom detta, nämligen barns behov av en genuint kristen fadersgestalt som ett gott exempel att följa och lyssna till. Att den kristna fadern är ett viktigt instrument i Guds hand är något som kanske behövs lyftas upp tydligare idag än någonsin. I denna artikel ska vi göra ett kort försök till detta.
Den kanske tydligaste uppmaningen till fäder är det som Paulus säger i Efesierbrevets sjätte och sista kapitel. Direkt efter uppmaningen till barnen om att hedra sina föräldrar säger Paulus: ”Och ni fäder, reta inte upp era barn, utan fostra och förmana dem i Herren.” (Ef 6:4). Med så lite som en mening undervisar Anden genom aposteln alla kristna pappor om faderskapets kallelse, ansvar och löfte.
Faderskapets kallelse
Faderskapets kallelse innebär för det första att inte reta upp sina barn. Det är utan tvekan så att denna uppmaning vänder sig mot att medvetet göra sina barn ledsna, arga, förbittrade och modlösa. Det föreligger förstås en skillnad mellan att göra det som är bäst för dem, såsom att sätta goda gränser och lära dem vett och etikett och att göra dem modfällda och upprörda genom att ha meningslösa regler för att ”visa vem som bestämmer”. Det kan vara så att pappan är allt för krävande och inte sällan hycklande på så sätt att han sätter krav på sin fru och sina barn som han inte lever upp till själv.
I värsta fall kan det handla om fysisk eller psykisk misshandel.
Det är inte underligt om både fru och barn till sådana fäder blir bittra, arga och tappar modet (jmf Kol 3:21).
I många familjer har dock barn blivit uppretade, arga och missmodiga av det enkla faktum att pappan är frånvarande. I vissa fall är det kanske mot pappans egen vilja eller av helt nödvändiga skäl, men i de allra flesta fall beror det nog dessvärre på försummelse, ansvarslöshet och själviskhet hos pappan själv som medför att familjen sällan känner av hans närvaro, fysiskt eller mentalt.
Också i många till synes normala familjesituationer, där båda föräldrarna är någorlunda stabila, kan många barn bli upprörda till vrede eftersom pappan helt enkelt är för upptagen för att vara pappa. Det kan handla om allt från att göra karriär till att spendera alltför mycket tid på sin personliga hobby.
Anna Sarkadi är forskare på institutionen för folkhälsa och vårdvetenskap vid Uppsala universitet. För tretton år sedan sammanställde hon tillsammans med ett par forskarkollegor en studie som byggde på ett stort antal forskningsrapporter om pappans betydelse i barnens utveckling. Denna studie visar att risken ökar för flickor att få problem med ångest och depression och att risken ökar att pojkar får problem med aggressivitet, om de saknade en närvarande och engagerad fadersgestalt. På motsvarande sätt visade studien att en närvarande, engagerad far främjade barnens psykiska hälsa och sociala anpassning.3
Resultaten av denna studie fångades upp av flera kristna sammanhang, nationellt och internationellt, eftersom många upplevde att den bekräftade den kristna synen på barnens behov av både en mamma och en pappa. Att pappan bevisligen är lika viktigt för ett barns utveckling som modern sågs som ett stöd för den kristna hållningen i dagsaktuella etiska frågor som insemination för ensamstående och adoption för samkönade par. Det är helt klart så att resultaten i denna studie har något att tillföra i diskussionen kring dessa samhällsfrågor, men den har också någonting att säga rakt in i den kristna familjesituationen. Att vara fysiskt och mentalt närvarande är en av faderskapets främsta kallelser.
Den andra delen av faderskapets kallelse som Paulus nämner i Ef 6:4 är att ”fostra och förmana dem i Herren”. Dagens utdöende kristenhet i västvärlden uppvisar ett stort behov av detta. Pappan i familjen är kallad att, under Kristus, vara huvudet i familjen. Kristi närvaro genom faderns exempel och undervisning måste bli uppenbar i de kristna hemmen i dess livsstil och fromhetsliv, i ömsint kärlek, konstruktivt ledarskap och som en bärare av ett gott exempel. Kristi närvaro i ord och bön har möjlighet att ”…vända fädernas hjärtan till barnen och barnens hjärtan till deras fäder” (Mal 4:6a).
Faderskapets ansvar
Första gången tio Guds bud omnämns i Skriften är i 2 Mos kapitel 20. Mellan det första och andra budet finner man ett allvarsamt ord om föräldrars och fäders ansvar. Där sägs att Gud är en kärleksfull Gud som älskar med nit. Men när den kärlek som Gud vill ge inte tas emot, får det onda ha sin gång. Då kommer fäders missgärningar att påverka barnen och de efterkommande i upp till fyra generationer. Detta gäller såväl barnens tro som deras liv i övrigt.
”Se, barn är en Herrens gåva, livsfrukt är en lön. Som pilar i hjältens hand är barn man får vid unga år. Lycklig är den man vars koger är fyllt med dem.” (Ps 127: 3-5a)
Med alla Guds gåvor, om det så handlar om rikedomar eller begåvningar, följer ett ansvar inför Gud för gåvan. Kristna pappor behöver på nytt inse att ansvaret för gåvan att ha barn ytterst är given åt dem. Ansvaret för barnens fostran vilar inte på dagis, dagmamma, skola eller på mor- eller farföräldrarna. Det yttersta ansvaret tillkommer inte heller församlingen, söndagsskolan eller ungdomsgruppen.
Faktum är att ansvaret inte ens vilar på mamman ytterst sett, även om hennes roll och betydelse för barnen är obestridligt och absolut nödvändig. I egenskap av att vara huvudet i familjen vilar det yttersta ansvaret på fadern. I Paulus brev beskrivs Adam både som det mänskliga släktets anfader och orsaken till att synden kom in i världen.
Det är inte utan anledning som arvsynden betecknas som ”Adams synd” i Nya testamentet trots att det var uppenbart att Eva och inte Adam var den som först blev förledd att synda (jmf 1 Tim 2:14). Adam hålls ansvarig för vad som skedde eftersom han var huvudet i familjen. På samma sätt hålls pappan ytterst ansvarig för barnens kristna fostran.
Faderskapets tröst och löfte
Det är alltid lättare att sitta på åskådarläktaren och säga ”hur det borde vara” och “hur man borde gjort”. Särskilt lätt är det kanske för sådana som inte har några egna barn eller kanske precis är i början av faderskapet. En man med mångårig erfarenhet av prästtjänst och faderskap sade till mig: ”Det är bäst att du passar på att skriva om detta innan du fått möta de svåra utmaningarna av vad det innebär att vara pappa.” Med en mångårigt ödmjukande faderskap i bagaget hade det förmodligen varit svårare.
Det är visserligen ett faktum att Gud har kallat papporna till en stor och viktig kallelse med ett stort och allvarligt ansvar, men lika sant är det att även om man har gjort allt vad man kunnat så finns risken att barnen lämnar tron. Det är då mycket tröstande att veta att det är Gud som frälser och inte vi själva! ”… denna skatt har vi i lerkärl, för att den väldiga kraften skall vara Guds och inte komma från oss.” (2 Kor 4:7). Guds väldiga kraft har möjlighet att söka upp även vilsna eller förlorade söner och döttrar.
Det är en tröst för dem som kämpat och en uppmuntran för dem som nu känner det tunga ansvaret på sina axlar inför framtiden. Tänk vilket under att Gud, trots oss som är bristande jordiska fäder, kan låta en levande tro tändas i nya generationer!
Men vi är nog också många fäder som får bekänna att vi gång på gång har brustit i detta ansvar, att vi ofta inte värderar tiden vi har med våra barn, att vi inte har uppträtt som goda avbilder av den himmelske Fadern i närvaro, kärlek, tålamod, omsorg och förlåtelse. För detta får vi söka förlåtelse och be om Guds hjälp att vända våra hjärtan till barnen igen.
Trots att pappor är bristfulla instrument är det fortfarande Guds uttryckliga vilja att använda dem, också i denna förvirrade tid. Bakom uppmaningen i Ef 6:4 kan man också ana en fantastisk möjlighet. Det innebär en möjlighet att få skapa ett starkt band mellan pappan och barnen livet igenom. Och detta i en tid då många äldre får dö i ensamhet utan någon vidare kontakt med sina barn. Paulus uppmaning talar också om en möjlighet att få vara en viktig del av Guds mission genom att få vägleda sina barn i en levande tro där de älskar Gud och sina familjer.
Det berättas om en mor till åtta barn som sökte upp en av missionsledarna i Norge. Hon sörjde och beklagade sig över att hon inte kunde vara mer aktiv i att sprida Evangeliet så att fler människor skulle räddas från en evig fördömelse till ett evigt liv. Hon kände sig, inför detta livsviktiga uppdrag, ”låst” vid sina barn och hade dåligt samvete över att hon inte kunde bidra mer. Svaret hon fick av missionsledaren var: ”Tänk vilken fantastisk möjlighet till mission det innebär att vara förälder! All den tid, närhet och förtrolighet som missionärer på fältet måste lägga flera år på för att bygga upp, den har du med dina barn långt upp i deras vuxna liv. Dina barn behöver lära känna Gud och frälsningen lika mycket som alla andra. Och om de får växa upp i tro kan de i sin tur, genom ditt goda exempel låta sina barn få detsamma. Våra barn är och ska vara vårt första missionsfält!”
Fäder behöver be Gud om hjälp att ta upp herdestaven i sina familjer. Låt oss uppmuntra andra fäder till detta. Tänk om alla kristna fäder hade kunnat förstå betydelsen av deras roll i sina barns liv? Tänk om de också av sina fruar kunde få en uppmuntran och förtroendet att axla denna viktiga roll så att de tillsammans hade fått vara Kristi sändebud och Guds medarbetare? Tänk om Kyrkan och församlingarna på nytt hade kunnat utrusta, stödja och hjälpa dem i detta viktiga kall! Det har alltid behövts, men behövs kanske mer idag än någonsin. Låt oss börja med att uppmuntra fäderna till leda barnen i bön i hemmet och vidare in i ett regelbundet liv i Kyrkan.
Henrik Andersson
1. http://www.kyrkanstidning.se/debatt/forsamlingens-barnarbete-maste-galla-hela-familjen Denna rapport har tidigare omnämnts i KoF i Ledaren Domprostens tydliga trumpet.
2. Population Studies Nr. 31, Volym 2; The Demographic Characteristics of National Minorities in Certain European States, ed. Haug, Compton, Courbage, publicerad av European council Directorate General III, Social Cohesion, Strasbourg, Januari 2000. Statistiken går att finna på sökordet ”church attendance” på Wikipedia.
3. Sarkadi, Kristiansson, Bremberg, Fädernas betydelse för barns och ungdomars hälsa – En systematisk översikt av longitudinella studier, Statens folkhälsoinstitut, 2004:17