Anders Alberius, tidigare domprost i Skara och generalsekreterare för Svenska Bibelsällskapet, skriver den 15 februari i Kyrkans tidning under rubriken ”Kyrkans barnarbete måste gälla hela familjen” allvarligt och tydligt om hur tron ska lämnas vidare. Med hjälp av fakta från flera internationella undersökningar påpekar han det misslyckade i ett kyrkligt barnarbete som skiljer barnen från deras föräldrar. Han hänvisar bland annat till en rapport, Youth for Christ, från maj 2017 där unga fått frågan om vad som påverkat deras tro på Gud. Av de svarande angav 73% familjen, endast 9% ungdomsledare.

Det här resultatet bekräftar de insikter som har vunnits av anknytningspsykologin – det är genom den emotionella anknytning till föräldrar som vi växer och mognar psykologiskt och mest effektivt tar emot värden, traditioner och kultur. Alberius pekar på hur församlingens arbete bland barn och unga byggdes upp på 1970-talet med mängder av grupper för barn i olika åldrar. Svenska kyrkans enorma ekonomiska resurser gjorde det möjligt att tillhandahålla fina lokaler och att anställa mängder av församlingsassistenter och barnledare i en utsträckning unik i kristenheten. Säkert finns det många fina vittnesbörd om barn som lärt känna Jesus på det sättet och som lärde sig be och sjunga andliga sånger. Men vad hände när de kom hem? Alla som har jobbat i församlingar vet också om allt som satsades för att försöka få föräldrar att komma och vara med ibland vid familjegudstjänsterna, då barnen skulle sjunga eller få en Barnens Bibel.

Alberius pekar på att skörden av detta enorma arbete är klen. Samma sak kan nog sägas också om det söndagsskolearbete som kom att utvecklas i Sverige efter Andra världskriget. Under tidigt sextiotal lär över 400 000 barn ha varit formellt inskrivna i söndagsskolor – en hel generation. Vad blev det av detta? I kyrkliga församlingar där jag varit verksam har jag sett exempel på att en mycket hög andel av de kvinnor som var födda före 1940 gick regelbundet i kyrkan. Själva hade de inte gått i söndagsskolan utan fostrats in i sin kristendom där hemma och i kyrkogång tillsammans med föräldrar och far- och morföräldrar. Dessa kyrkliga kvinnors barn födda på 1950- och 1960-talet hade i hög utsträckning gått i söndagsskolan men ingen enda i den generationen i församling gick regelbundet i kyrkan. Däremot sände de gärna sina barn till församlingens barnarbete.

Alberius skriver vidare:

”Alla rapporter och undersökningar visar entydigt att ingen vuxen är opåverkad av det som man sett och lärt i sitt hem under uppväxten. Vi vet att grunden för tron formas i den tidiga barndomen, precis som så mycket annat. Det betyder att familjens roll och ansvar i trosförmedlingen är avgörande.”

I sin viktiga och tydliga trumpetstöt för kristen fostran hänvisar Anders Alberius till slutsatsen i en annan internationell rapport, Faith in our Families, som publicerades i början av detta år av organisationen Care for the family, sammanfattar: ”Om barn i kristna familjer kommer att bära tron vidare är utan jämförelse den faktor som mest kommer att påverka församlingslivet 20-30 år framåt. Ändå är det få församlingar som arbetar för att stödja föräldrar att hemma lämna tron vidare till sina barn.”

Utan att själv dra den slutsatser visar Alberius i sin artikel på betydelsen av kristna skolor. Från hemsidan theosthinktank.co.org hämtar han följande alarmerande uppgifter från England. Bland de tillfrågade i en stor undersökning uppger endast 59 % att de skulle vilja ge sin tro vidare till sina barn. Bland gruppen som identifierar sig som kristna är siffran så låg som 36 % medan 85 % av muslimerna anger att de vill att deras barn ska ha deras tro och övertygelse. 25 % anger att det är rädslan för att deras barn ska få sociala svårigheter i skolan som får dem att avstå från att ge sina barn en religiös fostran. I en kultur där anknytning mellan föräldrar och barn undervärderas och motarbetas är detta inte så underligt. Där tillmäts istället jämnåriga den avgörande rollen för att främja psykisk utveckling, trygghet och mognad. Det är de jämnårigas kultur och värderingar som anses vara avgörande för att barn ska utvecklas till resursstarka personer. Vetenskapen visar att vi människor är skapade till att växa i gemenskap. I våra hjärnor finns något som kallas spegelneuroner och som får oss att kopiera andra – det är så vi blir sociala varelser. Hos dem som utvecklar autism är den här funktionen svagare.

Men inte ska kristna behöva vara autistiska för att stå emot trycket utifrån! En stark anknytning till föräldrarna där hemma men också kristna skolor där barn och unga möter både kristna lärare och kristna jämnåriga, det är oerhört viktiga förutsättningar för att tron ska föras vidare och att Kyrkan ska finnas kvar på jorden.

Från Sveriges största kristna gymnasium, L M Engströms Gymnasium i Göteborg, finns hoppfulla nyheter att förmedla. Antalet medvetna kristna i klasserna blir inte färre utan tycks bli fler. Kanske har kristna familjer börjat anpassa sig till en situation där de varken kan lita till skolan, någon kristen majoritetskultur och i många fall inte heller kyrkans barnarbete. Istället har de tagit med sig barnen till kyrkans gudstjänst regelbundet, bett och läst Guds ord där hemma och tidigt satt sina barn på kristna skolor.

Alltså församlingsarbete där vi försöker nå barnen genom föräldrarna och inte föräldrarna genom barnen och en medveten satsning på att bygga, uppehålla och ta vara på kristna skolor är den rimliga reaktionen på domprostens trumpetsignal.

Fredrik Sidenvall

Är artikeln läsvärd?

Dela den gärna med dina vänner!