ett ödesval …
Det kommande valet sägs vara ett ödesval. Trots att valrörelsen inte varit lika lång som vid många tidigare val har de politiska ställningstagandena hos gemene man varit tydligare och i vissa fall kunnat orsaka konflikt på arbetsplatser, i familjer och bland vänner. Detta har inte minst visat sig på internet där mer eller mindre sanna politiska pamfletter har delats och ofta kommenterats på ett naivt och aningslöst eller hårt och kärlekslöst sätt. Att de politiska frågorna fått sådan sprängkraft vid detta val kan bero på att det, efter valet, kan bli stora förändringar i svenskt politiskt liv för lång tid framöver. Då många av valrörelsens frågor har en stark ideologisk laddning kan svensk politik stå inför ett paradigmskifte, vilket vissa fruktar och andra önskar.
… för kristna
Många kristna har nog också uppfattat detta val som ett ödesval, just för kristna. Flera kyrkliga företrädare har gått ut och tagit ställning både i sakfrågor och mera övergripande ideologiska frågor; det har också hänt att partier varnat kristna för att rösta på andra partier. Anledningen till detta är säkert en genuin oro från de kyrkliga ledarna, och ett genuint intresse från de politiska partierna att vinna fler röster för att kunna leda samhället i den riktning som de önskar. Att engagemanget, och oron, i kristna led varit så påtaglig kan till stor del bero på att det länge sedan religion och religionsfrihet såväl som frågan om ideologiskt grundad människosyn hade en sådan central plats i valrörelsen.
I olika konkreta frågor som lyfts upp i debatten har jämförelser gjorts mellan kyrkornas klockringning och moskéernas böneutrop och Kristna friskolor har jämförts med muslimska. Det har gjorts utredningar om samfundsstöd där det föreslås att kriterier skall sättas upp gällande hur samfunden förhåller sig till bland annat HBTQ-rättigheter, medicinsk-etiska frågor som abort samt frågan om samvetsfrihet. De olika partierna har intagit olika ståndpunkter i dessa, och andra mycket relevanta, frågor som rör traditionellt kristna värderingar. Det är trots det svårt att hitta ett tydligt ”kristet” alternativ bland våra riksdagspartier, men det kanske inte är vare sig önskvärt eller realistiskt.
Ett land får de ledare som det förtjänar
Kristen tro och politik är inte samma sak, men likväl påverkar den kristna tron politiken. Tyvärr har vi under lång tid sett hur påverkan främst skett åt motsatt håll. Den kristna trons plats har fått en alltmer undanskymd roll i vårt samhälle medan politikens påverkan av, inte minst, Svenska kyrkan har varit mycket påtaglig och omfattande. Det är lätt att göra ett tankefel när det kommer till dessa frågor och tro att det är genom demokratiska val som Sverige åter kan kristnas eller det motsatta; att Kyrkan i Sverige kan upphöra och gå under om valet utfaller på ett (för mig) oönskat sätt.
Hos profeten Jeremia kan vi tydligt se ett samband mellan troheten respektive otroheten mot Gud och vilka ledare folket får.
”Därför säger Herren Sebaot så: Eftersom ni inte har lyssnat till mina ord, skall jag kalla på alla folkstammarna i norr, säger Herren, och jag skall sända efter min tjänare Nebukadressar, kungen i Babel.”
Trots att Herren sänt många profeter så vände folket ryggen åt Gud vilket i förlängningen medförde att de blev fångar under en hednisk kung och därmed fick leva i ett samhälle var väsensskilt annorlunda mot vad folket tidigare önskat. Ett ogudaktigt folk fick ett ogudaktigt ledarskap och fick leva i ett ogudaktigt samhälle.
Valet på söndag är alltså viktigt, men likväl finns inte frälsningen och saligheten i politiken!
Land skall med lag byggas
Detta var den svenske kungen Karl XV:s valspråk, men uttrycket återfinns också i några av Sveriges gamla landskapslagar, de lagar som gällde på medeltiden i de olika delarna av Norden innan de ersattes av riksomfattande lagar. Det svenska riket har byggts med lagar, och dessa lagar har varit, och är, starkt präglade av den kristna tanketraditionen på grund av att folket i så hög utsträckning varit kristna. I den nu pågående debatten tycks det ifrågasättas vilken roll den kristna tron egentligen har spelat för den svenska kulturen och vad som lite vagt kallas för ”svenska värderingar”. Men det är trots allt ett obestridligt faktum att Den kristna tron, och framförallt den evangelisk-lutherska traditionen har varit, och fortfarande är, en av grundpelarna i det svenska samhällsbygget. Så kommer det också att vara åtminstone en tid framöver, oaktat valets utgång. Att sekulariseringen gått mycket långt i Sverige har medfört, och kommer fortsatt att medföra, att kristendomens avtryck i den svenska kulturen och den svenska lagstiftningen minskar.
Några större och mera drastiska förändringar kommer dock sannolikt inte att ske under kommande mandatperiod eftersom all ny lagstiftning måste stå i överensstämmelse med svensk grundlag, Europakonventionen och EU-rätten. Dessa är överordnad nästan all annan nationell svensk rätt och mycket mer komplicerade och tidskrävande att ändra.
Trots att Sverige räknas som ett av de mest sekulära länderna i världen så kan vi fortsatt se tydliga avtryck i såväl aktuella lagar, gamla formuleringar som lever kvar och i andra styrande dokument.
Ett sådant exempel finns i en av Sveriges grundlagar. I successionsordningens fjärde paragraf står det:
”… att Konung alltid skall vara av den rena evangeliska läran, sådan som den, uti den oförändrade Augsburgiska bekännelsen, samt Uppsala mötes beslut av år 1593, antagen och förklarad är, sålunda skola ock prinsar och prinsessor av det kungl. Huset uppfödas i samma lära och inom riket. Den av kungl. familjen som ej sig till samma lära bekänner, vare från all successionsrätt utesluten.”
Ett annat exempel är det som återfinns i ett par utgåvor av lagboken där fortfarande Olaus Petris domarregler trycks. Trots att dessa domarregler inte längre har någon officiell status så ger det ett starkt vittnesbörd på den kristna trons inverkan på lag och rätt. Vi ser det tydligt i den inledande instruktionen till domaren som ämbetsman och hur domens rättsverkan återspeglar Luthers lära om kallelsen:
”En domare skall först besinna, att han är en Guds befallningsman, och det ämbete han förter, det hörer Gudi till, och icke honom själv, och därför hörer domen, som han avlägger, Gudi till, efter det han avsagd varder i Guds ämbete, på Guds vägnar, så att det visserligen är Guds dom, och icke människors.”
Också läroplanen för Grundskolan visar på detta under rubriken Skolans värdegrund och uppdrag att skolan ska gestalta och förmedla ”…den etik som förvaltats av kristen tradition och västerländsk humanism”.
Den kristna tron har alltså genomsyrat vårt samhälle så mycket att kulturen, och därför också lagarna, formats efter den. I samma takt som Sverige avkristnas lär vi därför också få se den motsatta utvecklingen allt tydligare.
Sök den stads bästa
Vem du än lägger din röst på och hur valet än slutar så har vi som kristna ett tydligt uppdrag i vårt samhälle också mellan valen. Efter att Guds folk blivit bortförda till Babel sänder profeten Jeremia ett budskap till folket:
”Föröka er där och bli inte färre. Och sök den stads bästa dit jag har fört er i fångenskap och be för den till Herren. När det går väl för den, går det också väl för er.”
Folket hade inte vänt om till Herren och nu var katastrofen ett faktum. Orden från Gud, genom profeten Jeremia, bör därför leda till både självrannsakan och uppmuntran för oss.
Oavsett vem som vinner valet. Oavsett om du blir nöjd, eller missnöjd, med utgången av valet så måste vi, som en del av Guds folk, först och främst försöka att inte bli färre utan föröka oss. Det handlar alltså om att själv hålla sig till Herren genom att flitigt bruka alla de nådemedel som han gett sin Kyrka, hjälpa de uppväxande släktet att bli bevarade i tron och sprida evangeliet till vårt folk.
Vi kanske, likt folket i Babel, känner oss som främlingar med begränsad frihet. Vi kanske längtar tillbaka till svunna tider och ger upp hoppet om både Kyrka och folk. Men vår kallelse är den rakt motsatta! Vi ska med allt större flit försöka nå fler människor med evangeliet och så föröka oss. Vi ska på söndag ha vår stads, vårt lands, och våra medmänniskors gemensamma bästa för våra ögon när vi röstar, och det oavsett vem som i slutändan får vår röst. Vi ska också be för vår stad, vårt land och våra medmänniskor och de som efter valet kommer att leda oss.
Så kan vi leva trogen den kallelse som Herren gett oss genom profeten Jeremia.
Henrik Andersson
Gabriel Skilling