Mikaelidagen – 2018

Skriven av:
Publicerad: 27 september, 2018

Vilken är din bild av Jesus? Är han den starke, som besegrar allt ont som kommer i hans väg, eller är den milde till synes svage, som inte verkar ha någon makt alls? Är han Allhärskaren som triumferar över dj-n eller är han Torvaldsens milde Jesus med sina utsträckta armar?

Många ser Jesus som den milde och blide gestalten. Och därmed uppfattas också kristendomen på samma sätt. Men som vi förstår av dagens evangelietext så är detta endast en sidan sida av hans heliga väsen. I hans skenbara mildhet verkade också hans väldiga kraft. Detta gäller framför allt han lidande och död på korset. När hans fiender hånade honom för hans svaghet, så genomförde han ensam sin oerhörda kamp till en slutgiltig seger! Därför är korset som vi tecknar oss med ett segertecken. Kristus är segraren som genom sin död på korset besegrade djävulen.

Men är detta verkligen sant, frågar sig en och annan? När man ser sig runt om i vår värld så tycks inte alls djävulen vara besegrad. Tvärtom så tycks det vara djävulen som går fram som segraren, medan kristendomen och Kyrkan tycks vara på tillbakagång. Man hör ibland till och med att det sägs att vi lever i en efterkristen tid. Det gamla kristna Europa är på väg att helt avkristnas, för att inte tala om hur det ser ut i vårt land som en gång kunde kallas sig ett kristet land.

I det läget verkar det vara ett slags naivt önsketänkande att tro att Kristus trots allt är den starkare och att djävulens makt skulle vara krossad. Men Skriften har faktiskt förutsagt denna utveckling. Världen är i den ondes våld trots Kristi seger. Draken som det talas om i dagens huvudtext ur Uppenbarelseboken, som också kallas djävul eller Satan och som förvillar hela världen, han har störtats ned på jorden tillsammans med alla sina änglar. Och det står om honom: ”hans raseri är stort, ty han vet att hans tid är kort.” Det ser alltså ut som om han råder här på jorden, men i själva verket är det Jesus som har all makt i himmelen och på jorden. 

Så för oss kristna gäller det att be om klarsynthet i dessa frågor. Det gäller först och främst att tro, att Jesus är Herren och har makten, ofta tro utan att se.

Nu läser vi i dagens evangelium att de sjuttiotvå lärjungarna kom tillbaka glada efter att ha utfört stora kraftgärningar. Sådant hade skett tidigare under Gamla testamentets tid av profeter och andra gudsmän, som till exempel Mose och Elia. Men Kristus överträffade alla. Hans undergärningar var tecken på att Guds rike fanns mitt ibland dem och att Jesus var sann Gud. Denna hans gudomliga kraft gav han vidare till sina apostlar och lärjungar så att de kunde utföra samma kraftgärningar: bota sjuka, driva ut onda andar. Allt visade på Guds rikes seger. Därför var de sjuttiotvå glada när de kom tillbaka.

Vi kan också i Apostlagärningarna läsa om sådana tecken utförda av Petrus och Paulus. Och sedan även i Kyrkan under antiken och även i vårt land under medeltiden och efter reformationen fram till nutid.

Men hur är det i dag? I vårt land? I vår kyrka? Dagens evangelium bör ge oss alla, präster och lekmän anledning till eftertanke och självrannsakan.
Vad vi framför allt skulle bedja om vore, att det undret skedde i vår kyrka, att sömnaktighetens ande drevs ut och människor omvände sig till Gud i en sann tro. En urvattnad kristendom smittar inte. Tvärtom! Där Guds ord predikas klart och tydligt och Sakramenten förvaltas på ett rätt sätt, dit kommer människor och lyssnar och börja leva ett kristet liv.

Det viktigaste är alltså för varje människa att hon blir frälst, räddad och ledes till salighet. Jesus säger: ”Gläd er inte över att andarna lyder er, utan gläd er över arr era namn är upptecknade i himmelen.”

Det finns risker med det som hade hänt med de sjuttiotvå när de varit ute på sina missionsresor. Risken är övermod och att man anser sig vara bättre och frommare än andra. 

Aposteln Paulus utförde flera tecken och under, men han stoltserade aldrig med dem. När han ska berömma sig, nämner han aldrig just dem. Han vill aldrig väcka sensation med sina kraftgärningar. 

En gång när Paulus säger sig ha blivit upphöjd till paradiset och fått höra ord som det inte är tillåtet att uttala här på jorden, blev han slagen i ansiktet av en satans ängel och plågad av en törntagg i sitt kropp, för att han inte skulle bli uppblåst över sina andliga upplevelser. 

Här finns något att lära för oss: Vi kan aldrig när vi står inför Guds domstol åberopa oss på tecken och under. Präster kan aldrig åberopa sig på att han fått vara redskap för att omskapa en församling. När en kristen människa tänker tillbaka på sitt liv så är det inte märkliga gärningar eller eventuella framgångar i sitt andliga liv som hon kan åberopa sig på. Det enda som till sist håller, är om ens namn är upptecknat i himmelen i livets bok. Inget annat duger som frälsningsgrund. När vårt liv är slut har vi ingenting annat att göra än att som Martin Luther på sin dödsbädd säga: ”Vi är tiggare, det är sanningen.” Vår rättfärdighet, vår frälsning är Kristus allena. Han är vår salighet. Detta är den enda hållbara grunden för de kristnas glädje här på jorden, i livet och i döden och i evigheten.

I dag är det änglarnas dag. Det står inte så mycket om Guds änglar i dagens evangelium. Men de finns med där, i all kamp mot de onda demonerna och vi är omgivna av dem.

Roland Kristensson<