Söndagen efter Jul

Skriven av:
Publicerad: 26 december, 2018

”Stå kvar vid det som du har lärt dig och fått visshet om.” (2 Tim 3:14)

Dessa ord finner vi i den andra årgångens episteltext på söndagen efter jul. De kan bli en god grund att ha med sig när det handlar om ”Guds barn” och barnaskapet hos Gud. 

Men det gäller att inte ta orden ur sitt sammanhang, då finns risken att man gör sin egen livsfilosofi till högsta norm och håller fast vid den i vått och torrt. Här handlar det istället om aposteln Paulus ord till lärjungen Timotheos. Som en god andlig mentor överlämnar Paulus det han har funnit i Guds ord och den kristna tron vidare till en ny Herrens tjänare. Timotheos ska stå kvar och förbli i den tro på Jesus som han har fått, inte minst genom Paulus och sin egen äldre familj. Då kan han förbli ett Guds barn och en sann efterföljare till Kristus. 

Detta blir inte minst viktigt att göra när svårigheter och motstånd lätt gör att trons låga börjar flämta eller till och med riskerar att släckas ut. Det gäller att stå kvar och bli kvar i tron, i Guds Ord, i nåden och i kraften hos Honom. Det har Paulus gjort och det behöver även varje lärjunge efter honom tänka på, oavsett tid och land. 

Hela episteltexten (2 Tim 3:14-15) är en god påminnelse om hur viktig familjen är för att tron ska kunna förmedlas vidare till barnen och en ny generation. Redan tidigt i våra liv präglas och formas vi av andra kristna omkring oss. Kristen tro grundas redan i de tidiga barnaåren genom bön, andakt och bibelläsning i hem och kyrka. Goda förebilder i tron kan långt senare i livet visar sig vara guld värda för att en människa skulle kunna växa vidare i tro och kristet liv. Ja, ”vänj den unge vid den väg han bör vandra, så viker han ej av från den när han bli gammal”. Orden från Ordspråksboken 22:6 är, om inte en garanti, så i alla fall en god uppmuntran för varje kristen förälder och barnledare. Gud vill ge oss sitt Ord som rättesnöret och salighetsvägen redan från början.

Trots att rubriken denna söndag är ”Guds barn” handlar texterna inte främst om små barn. Guds barn får alla kalla sig genom dopet och tron på Jesus. Guds barn är ett samlingsnamn på alla människor – även vuxna – som tillhör Gud och hans folk. 

Men kallelsen till att bli det kommer till oss redan i dopet. Genom detta blir vi en del i Guds barnaskara, kyrka och rike. Det finns på så sätt ett nära samband mellan dopet och detta att vara ett Guds barn. Evangelietexten denna söndag stryker under detta ytterligare. Orden från Markus kapitel 10, vers 13 -16, är välkända i kyrkorna i hela vårt land. De ligger till grund för dopgudstjänsterna i Svenska kyrkan och läses varje gång ett barn bärs fram till dopet. 

Ändå är det viktigt att vi inte glömmer sammanhanget som orden står i. Markus kapitel 10 handlar på många sätt om utmaningarna och svårigheterna i att vara ett Guds barn i form av en vuxen efterföljare till Kristus. Det är i detta sammanhang som Jesus lyfter upp ett litet barn som ett föredöme att lära av. Säkert var detta ovanligt och märkligt i ett samhälle som inte värderade de små på samma sätt som de vuxna. Men det är just deras litenhet och svaghet som blir deras styrka. Jesus lyfter fram det så. Vårt förnuft kan väl förstå att det är gott om Jesus rör vid och beskyddar de små barnen – men att de skulle vara förebilder är svårare att ta till sig. 

Men barnen är förebilder i tillit och beroende av sina föräldrar – här får vi även tänka in att det gäller den himmelska föräldern, Gud själv. Det lilla barnet har inget eget att komma med, utan måste lita på att det ska få sina behov mättade utifrån. 

Vilken fin bild av det kristna barnaskapet är inte detta – Herren har själv omsorg om sina människobarn. Han föder dem också på ett andligt plan med nåd, förlåtelse, kraft och frid. Detta har ett Guds barn bara att ta emot, utan att kunna prestera något eget. I själva verket är en kristen helt hjälplös utan Gud. Genom vår synd och vår bortvändhet från Gud är människan i sig själv inget Guds barn, men genom dopet blir hon det – full ut – av nåd – genom att Gud själv tar upp oss i sin famn och gör oss till sina egna. Det är därför ”Guds rike tillhör sådana som de”. Den döpte har tagit emot gåvan från Gud, syndernas förlåtelse, liv och salighet och platsen i hans rike, för Kristi skull och försoning. Bara Gud själv kan göra oss till sina barn och det är just detta han kallar oss till genom dopet. 

Men det som denna söndag också lyfter fram är att det finns många hinder längs vägen för att en människa (ett barn) ska kunna komma fram till Jesus och få leva i ett barnaskap hos Honom. Till och med Hans egna lärjungar visade ju bort barnen som togs till Jesus. De hade inga egna meriter eller någon hög status. På samma sätt kan egenrättfärdighet, högmod och en ovilja att ödmjuka sig inför Gud bli till svåra hinder. Mitt ego gör mig blind för det som är nådens kärna – det oförtjänade och det som jag själv inte kan prestera. Präktigheten kan leda till att jag inte vill söka mig till Guds famn … och så vidare. 

Till allt detta kommer också yttre svårigheter som kamp och lidande, psykisk och fysisk förföljelse för trons skull och ett fientligt samhälle som inte vill veta av någon kristendom som avviker och provocerar. Ja, till att bli Guds barn kallas vi tidigt. Men under hela livet utmanas vi också att förbli det, i framgångar som motgångar. Då behöver vi än en gång påminnas om aposteln Paulus goda förmaning till Timotheos: ”Stå kvar vid det som du har lärt dig och fått visshet om”. Trons och det kristna livets källa finns i de gamla, men levande skrifterna. De ger oss den kunskap som behövs för att vi ska kunna förbli Guds barn och för att bli räddade genom tron på Kristus. 

På Gud och ej på eget råd vill jag min lycka bygga,

till Faderns vishet, makt och nåd med barnsligt hopp mig trygga.

Han allt förmår, han allt förstår och allting som han giver

hans barn till nytta bliver. 

(Sv.ps. 555:1)

David Ekström