Vilka människor har tidigare gått på de vägar vi går på? Vilka berättelser finns gömda på de platser vi lever? Vilka liv har levts och vad har egentligen hänt där vi dagligen befinner oss? Och inte minst: vilka fromma har trott, bett och väntat på sin Herre här, där jag är. I denna artikel gör jag ett försök att utforska min egen hemstads historia utifrån dessa frågor.

De fromma i Tuna vid Näria å

En kyrkohistorisk teckning av Eskilstunas historia inleds lämpligast med biskop Eskil. Ärkestiftet Hamburg-Bremens missionssatsningar på 800-talet, den så kallade tyska missionen, markerade början på slutet för den svenska hedendomen. Ansgar blev den förste kände missionären till Sverige, men hade egentligen begränsad framgång vid sina besök i Birka. 

Om vi rör oss fram till Eskils tid, ungefär 200 år senare, är situationen en annan. Svearnas rike hade nu brutits sönder i en kristen del, med Västergötland som centrum, samt en hednisk del i Mellansverige under den gamla kungaätten. Det blev den engelska missionen, tillsammans med den inhemska, som fick slutföra kristnandet. I spetsen för denna mission stod engelsmännen Sigfrid och Eskil. Eskil var vigd till biskop av nordanskog — det vill säga trakterna norr om storskogarna Tiveden och Kolmården — och hade sitt biskopssäte i vad som då hette Tuna. 

Eskils koppling till biskop Sigfrid, Smålands och Västergötlands apostel, är inte helt klarlagd. Det är mycket möjligt att Eskil sändes till området på Sigfrids uppdrag.

Utgångspunkten för Eskils missionssatsning blev byn Tuna vid Näria å, dagens Eskilstuna vid Eskilstunaån. Här uppförde Eskil en stavkyrka som i omgångar byggdes om och förnyades intill vår egen tid. Idag heter kyrkan Fors kyrka. Således är kyrkan alltjämt ett vittnesbörd om den allra äldsta missionstiden i Sverige. 

Att området fick en biskop tyder på att det fanns församlingar på plats sedan tidigare. Men det var nog också så att platsen var strategiskt vald ur missionssynpunkt: I gränslandet till det hedniskt präglade Mellansverige och genom sin närhet till vatten och Mälardalens handelsvägar var den väl lämpad för missionsresor. Vid utgrävningar har man funnit lämningar av vårdkasar från Eskils tid, vilket tyder på en försvarsberedskap.

Stiger man in i dagens Fors kyrka finner man många bevis på att platsen använts för gudstjänst av fromma människor under nära 1000 års tid. Vapenhuset hyser ett av kyrkans äldsta föremål: foten till en dopfunt från 1100-talet. Av det medeltida altarskåpet, som finns uppsatt på den norra väggen av kyrkans mittskepp, återstår fem personer som under romersk-katolsk tid betraktades som helgon. Under reformationens gudstjänstrening högg man bort händerna på tre av reliefens figurer — en beklaglig kulturgärning naturligtvis, även om den i religiöst hänseende är förklarlig – varför figurernas identiteter idag inte helt kan fastställas. Helgon identifieras ibland just utifrån vad de håller i sina händer. Men två figurer har kunnat identifieras: Eskil, och den heliga Birgitta. Varför just dessa två fick behålla händerna är oklart, men åtminstone för Eskils del kan anledningen varit tacksamhet över att denne förde kristendom till området.

Den äldsta missionskampen var stundtals våldsam. Omkring år 1080 berättas att Eskil begav sig till hedningarna i Strängnäs för att hålla en straffpredikan i samband med en större blotfest. Det hela slutade med att han stenades till döds, varefter hans kropp skulle föras till Fors kyrka för att begravas. På grund av ett mirakel på vägen beslutades dock om uppförande av ytterligare en kyrka på en plats som idag ligger på andra sidan Eskilstunaån. Där fick Eskil begravas.

Platsen för Eskils gravkyrka är idag en skolgård, belägen ungefär 250 meter upp på Klostergatan från Eskilstunaåns krök runt dagens centrum. Söder om Klostergatan ser man skolgården, där det under medeltiden anlades ett Johanniterkloster vid kyrkan. Under reformationstiden exproprierades klostret av Gustav Vasa och gjordes om till kungsgård, vilken senare byggdes om till slott. I Eskilstuna slott bodde sedan i perioder bland annat Karl IX och hans son Karl Filip. 

Bakom skolgården ligger Klosterkyrkogården, som under 1800-talet anlades här för att anknyta till Johanniterklostret och gravkyrkan. Om man sedan vänder tillbaka blicken mot Klostergatan, ska man se något uppmuntrande som man tidigare hade i ryggen: en bronsstaty över missionären Eskil. Med herdestaven i vänster hand och krucifixet i höger, blickar han på en nära tre meter hög piedestal i röd granit ner mot det gamla Tuna. 

Där och då kanske man får sig en tankeställare. Man ser ju ett märke över martyriet och den goda bekännelsen, upphöjt på piedestal.

Den stenrika fru Zetterberg
och en mycket märklig historia

Ett av de mest iögonfallande inslagen i centrala Eskilstunas stadsbild är Klosters kyrka. Kyrkan syns från det centralt placerade Fristadstorget framför stadshuset och skimrar med sitt röda tegel i morgon- och kvällssol längs ett långt avsnitt av Eskilstunaån.

De två tornen anknyter till staden som biskopsstad under Eskils tid. Kyrkan har kallats Sveriges senast byggda katedral och har en ganska intressant bakgrundshistoria. Jeanette Sundin, född i Eskilstuna år 1782, hade vid 27 års ålder gift sig med en framgångsrik affärsman. Affärsmannen dog emellertid efter bara ett par års äktenskap, och Jeanette valde då att gifta om sig med Christoffer Zetterberg, en då lovande manufakturist inom främst klangsmide. När Jeanettes, nu Zetterberg, ärvda rörelse slogs samman med Christoffer Zetterbergs rörelse, åstadkom makarna ett mycket framgångsrikt företag. När Jeanette Zetterberg år 1852 blev änka på nytt dog hon som en omåttligt rik kvinna och använde sina sista år i livet åt välgörenhet. Eskilstuna-kuriren kallade henne för ett par år sedan för ”en kvinna med både ett stort hjärta och en fet plånbok”. I sitt testamente efterlämnade hon stora donationer till staden. Ungefär hälften av kostnaden för Klosters kyrka härrörde ur Jeanette Zetterbergs testamente. Jeanette Zetterberg dog år 1867 och kyrkan färdigställdes år 1929.

I Klosters kyrka utspelade sig också några av de mest märkliga händelserna i 1900-talets Svenska kyrkan. Den 30 oktober 1946 rapporterade Svenska Dagbladet under rubriken ”Kyrka stängdes för komminister” att kyrkorådet bytt lås på kyrkan, för att försöka hindra komministern Sune Wiman, ”och en under hans ledning stående s.k. completoriumgrupp”, att vinna tillträde till kyrkan på andra tider än dem, då kyrkan var öppen för enskild andakt. 

Bakgrunden var att Wiman — en för sin tid frimodig predikant och skicklig evangelist — hade lett tideböner i kyrkan och då lockat till sig även unga människor. Ungdomarnas föräldrar var inte glada över det bittida bedjandet utan menade att deras barn hotades ”till såväl sin psykiska och fysiska hälsa av det inflytande komministern har över dem”.

Men historien var inte slut där. Wiman fortsatte nämligen med de tidiga morgonbönerna trots att han inte kom in i kyrkan. Dessa höll han i stället på Klosters kyrkas trappa. ”Trappgudstjänsterna” blev snabbt en lokal sevärdhet och redan den 2 november 1946 rapporterade SvD:s korrespondent att gårdagens trappgudstjänst — hållen trots kyrkoherden och biskop Gustav Auléns anmaning om att den inte skulle hållas — hade bevittnats av ett par hundra personer. Biskop Aulén kallade nu Wiman till samtal, där Wiman försäkrade sin lojalitet till den svenska kyrkohandboken. En särskild brännpunkt gällde att de kyrkliga myndigheterna i Eskilstuna hade kritiserat Wiman för att hålla sig med romerska inslag i liturgin. Även i detta fall förklarade Wiman sig lojal att följa den svenska kyrkohandbokens bestämmelser.

Men också bönesamlingarna inne i kyrkan, under kyrkans öppettider, väckte irritation hos kyrkorådet. Completoriebönen — detta är aftonbönen enligt tidegärden — hade nämligen en tendens att dra över kyrkans öppettider, så att vaktmästaren fick stänga kyrkan efter utsatt tid. Vid ett tillfälle fick Wiman beskedet att kyrkorådet beslutat att bönegudstjänster måste hålla de för kyrkans öppethållande fastställda tiderna och att man ”inte kunde räkna med överseende vid förnyad överträdelse”. Den 19 november 1946 rapporterar SvD:s eskilstunakorrespondent återigen om vad som då hänt: ”De hade vägrat att lämna kyrkan efter aftonsången på söndagen och portarna låstes då i vanlig ordning. På måndagsmorgonen vid sextiden lyckades de instängda ta sig ut genom sakristian genom att ta till fönstervägen. Strax efter klockan sju på morgonen var sedan gruppen som vanligt samlad till bön på kyrktrappan. En del ljus hade bränts i kyrkan under nattens lopp — i dopkapellet hade ljusen bränts ned helt och hållet och en ny omgång hade satts i.” Enligt prästen Torbjörn Lindahl i Luleå stift, som själv i sin ungdom hade talat med Sune Wiman om denna händelse, skedde öppnandet av fönstret med hjälp av en nagelfil som en av de närvarande damerna hade i handväskan.1 

Händelsen väckte inte bara ännu mer av allmänhetens intresse, det var ju också fråga om en reell kyrklig konflikt med visserligen lustiga men likväl orättfärdiga inslag. Och Wiman själv tycktes ha haft starkt stöd bland eskilstunaborna. En cirkulerande lista som krävde Wimans avträde från komministertjänsten blev ett fiasko. Mot Wiman stod främst kyrkorådet.

Frågan fick i detta fall sin upplösning genom en av biskop Aulén företagen specialvisitation. Aulén kallade till möte där alla parter skulle höras. I samband med detta intervjuades Wiman av SvD:s korrespondent. Wiman påpekade då att kyrkorådet i sitt beslut hade bestämt att inga bönegudstjänster fick hållas efter kl. 20.00, vilket var ordinarie stängningstid på vardagar. I beslutet fanns emellertid ingen särskild tid angiven för helgdagar, då ordinarie stängningstid var kl. 19.00. Den aktuella söndagskvällen hade vaktmästarna stängt kyrkportarna bakom de bedjande kl. 19.08. Wiman menade att vaktmästaren därmed visserligen hade följt sina åligganden, men att inte heller han själv hade brutit mot någon av kyrkorådets regler.

Wiman utvecklade till journalisten dessutom sina synpunkter i själva saken: 

”Tidebönerna är egentligen gammal fin eskilstunatradition, som det förunnats mig att ta upp, förklarade han på tal om de katolicerande tendenser som påtalats i hans verksamhet. När Karl IX som Sörmlands hertig residerade på Eskilstuna slott föreskrev han sin kaplan att hålla tideböner, och hertigen, som väl närmast var kalvinist, får man väl inte misstänka för katolicism, menade komministern. Han hänvisade även till kyrkolagen, som föreskriver regelbundna morgon- och aftonböner i större städer. Beträffande övernattningen i kyrkan hade det före visitationen talats om att kyrkorådets åtgärd att stänga inne Wimangruppen ur juridisk synvinkel vore oegentlig, och pastor Wiman var tydligen väl insatt i sakens rättsliga sida. Han kände väl till det lagrum i 16:e kapitlet strafflagen, där det talas om våld på annans frihet, men förklarade att han ej hade för avsikt att åberopa paragrafen som anklagelse mot de kyrkliga myndigheterna.” 

Visitationen summerades i en skrift av Aulén där biskopen lät saken bero, men återigen framhöll att Wiman försäkrat sin lojalitet med den svenska kyrkohandbokens bestämmelser. (SvD den 26 november 1946)

Om Wiman var romerskt sinnad eller ej, råder det kanske fortfarande olika meningar om. Han uppskattade de urgamla traditionerna – såsom bedjandet av tideböner, som har sitt ursprung i de synagogsgudstjänster där Jesus själv firade gudstjänst – men många har i hans förkunnelse både uppfattat roseniansk fromhet och pingstkarismatiska inslag. Till saken hör att han var svår för kyrkorådet att hantera, eftersom han var omåttligt populär bland gemene man. Detta inte minst på grund av sitt vänliga och humoristiska sätt. Vid ett tillfälle liknade han Klosters kyrkas två torn vid en stickkontakt, med vilken man kunde ta emot den himmelska kraften. Hans porträtt hänger fortfarande i kyrkans sakristia. 

När jag vid ett tillfälle nyligen frågade Klosters kyrkas vaktmästare Aimo om han hade något särskilt att säga om Sune Wiman, berättade han att han var en mycket uppskattad och pedagogisk konfirmandlärare.

Slutord

När jag söker på den plats jag själv befinner mig, finner jag berättelserna om män och kvinnor som stått upp för och avlagt den goda bekännelsen: Bekännelsen om Jesus som frälsare och Herre. Det handlar om människor som litat på Herren och väntat på honom. Måtte denna tro föras vidare till nästa generation. Måtte väckelsen i människors hjärtan över evangeliet om Jesus komma till denna plats åter igen.

Få senaste artiklar via email

Varje torsdag skickar vi ett mail med de tre senaste artiklarna. Även om du gillar oss på Facebook är det bra att prenumerera, det är inte alltid nya artiklar visas på Facebook.

Du är nu prenumerant, kolla din inbox för bekräftelse.