Del 3
Kolonner av militära fordon i en omfattning som Sverige inte hade skådat sedan Andra världskriget började i mitten av oktober 1986 rulla från östra Sverige ner mot Borås och Göteborg. Den väldiga fältövningen ”Väst -86”, då en hel fördelning skulle övas, tog sin början.
För Upplands regemente som var ett signalistförband var uppdraget att skapa säkerhet och förbindelser för själva Fördelningsstaben.
De fördes diskussioner om jag skulle utses till fördelningspastor men rimligt nog fick jag tjänstgöra med dem som utgick från S1 och blev bataljonspastor i fördelningsstabsbataljonsstaben (ett ord som tar stora delar av alfabetet i anspråk).
Efter långsam färd längs E 20 och över Kinnarp till Borås blev Hedvigsborg i Borås vår första grupperingsplats. Där besökte några av oss mässan i I 15 (Kunglig Älvsborgs regemente). Där välkomnades vi av den imponerande översten John Magnusson, allmänt kallad Sir John med anledning av hans beundran för den brittiska militära traditionen. Ovanligt nog inom infanteriet bar han basker lik den engelska generalen Montgomery.
Han väckte stor respekt i sin omgivning genom att inte låta sig hindras i sin verksamhet av att han mist ett ben. Med tung packning gick han årligen långa fältmarscher. Efter sin militära bana blev han regionchef för Röda korset i Göteborg.
Kabeltattare Karlsson
Vår nästa lägerplats blev Viskadalens folkhögskola i Seglora. En stor lektionssal fick tjäna som stabsrum. Alla fönster tejpades över med tjockt mörkgrönt krepp-papper. I mitten av rummet hade en mängd skolbänkar ställts ihop. På dessa låg stora fältkartor utspridda.
Det var en oförglömlig syn att se vår överste Fredrik Lilliecreutz stå framlutad, stödd på bägge armar, noggrant studerande kartorna med monokel i ena ögat.
Men kontrasterna var stora! I ett av bataljonens kompanier fanns en soldat från Södertälje, som var känd av alla som ”Karlsson”. Han gav intryck av att personligen vara utsatt för att ett särskilt intresse från jordens dragningskraft: Remmarna från stridsmask och från k-pisten var ständigt på glid ned för hans sluttande axlar, byxlinningen syntes oftast vara närmare knävecken än midjan. Kanske var det också gravitationen som snabbt drog fram en yvig skäggstubb ur hans undflyende haka, kinder och hals.
Karlssons uppdrag var att från en kabelrulle på ryggen lägga ut trådar till fälttelefonerna och vid uppbrott veva in kabeln igen. Han hörde alltså till de så kallade ”kabeltattarnas” skara, ett slitigt men väsentligt uppdrag.
Från vår tredje grupperingsplats på höjderna mellan Dalsjöfors och väg 40 skulle vi bryta vårt läger mitt i natten. Karlsson hade roat sig med att på en sträcka av tvåhundra meter vinscha ut omkring tusen meter kabel. Han hade alltså sprungit som en ekorre upp och ner och omkring trädstammar och fått ut all kabel på sin rulle.
Det här upptåget som piggade upp fältlivet i dagsljus blev mindre roligt när det gällde att i becksvart mörker göra om manövern. När morgonen sedan grydde framgick det tydligt att Karlsson inte backat från den svåra uppgiften – hans skäggstubb hade nu fått sällskap med mängder av rivsår från alla kvistar och grenar han sprungit in i mörkret.
Vår nya grupperingsplats där vi alltså reste våra tält i mörkret låg på ett skogsklätt berg i Fritslatrakten. Vi tyckte vi kände en märklig doft där på natten. På morgonen när en löjtnant gick ut ur tältet där vi sov hörde vi ett klafsande ljud följt av en kötted. När löjtnanten drog upp sin känga ur den sunkiga grop han råkat trampa i var den alldeles rödsvart av något kletigt och illaluktande. När vi snart hittade stora ben och raggiga pälsskok förstod vi att vi råkat slå läger på en plats där tjuvjägare nyligen slaktat en älg.
Hjälten Karlsson
Karlsson kom att senare under övningen att uppnå verklig hjältestatus. Av någon anledning hade han fått förtroendet att stå post utanför ett stabstält med order att inte släppa in någon. Under militära övningar finns det alltid officerare som fungerar som övningsledning, för att se och utvärdera hur övningen går. Dessa känns igen på att de har ett blågult band på uniformsmössan. Dessa har självklart rätt att komma in överallt för att kunna se alla funktioner.
Så kom det nu en överstelöjtnant med blågult band i mössan fram till tältet där Karlsson stod på post. När övningsledaren målmedvetet stegade fram mot tältingången ropade Karlsson ”halt!”. Överstelöjtnanten stannade upp och förklarade att han var övningsledare och skulle in. ”Nej” sade Karlsson ”jag släpper inte in någon!”. Överstelöjtnanten framhöll sin grad och protesterade irriterat mot Karlssons orubbliga avvisande. Men Karlsson upprepade med ett stadigt tag om sin kulsprutepistol upprepade ”ingen kommer in här!”.
Nu blev den höge officeren inte bara irriterad utan också märkbart osäker och visste inte riktigt vad han skulle göra. Då mjuknade Karlsson och frågade ”har du lösenordet?”. ”Nej jag har inget lösenord, det står inte i instruktionerna att de ska var ord och lösen här”, sade den frustrerade blågule. ”Då kommer du inte in”, sade Karlsson.
Efter att officeren en stund stått och trampat lite osäkert vinkar Karlsson plötsligt till sig mannen och böjer sig fram viskar till honom ”säg ’uggla’”. Med ett tillkämpat försök att återvinna sin värdighet harklar sig överstelöjtnanten och säger halvt viskande ”uggla”., ”Nej, det är fel” ropar Karlsson, som lurat honom i fällan. ”Du kommer inte in”.
När kompaniets kapten senare fick hör vad som hade hänt utanför hans stabstält fick Karlsson mycket beröm – en föredömlig vaktpost.
Söndag under övningen
Så inföll en söndag under övningen och som fältpräst fick jag order om att genomföra korum på en rad platser där de olika kompanierna inom bataljonen var grupperade. Jag lov att ta med mig de män som ingick i den nybildade och unika bataljonskören. Fältgudstjänsterna fick på det här sättet en mycket fin musikalisk inramning.
Jag hade blivit förvarnad om att det efter korum skulle ske ett eldöverfall av lede fi mot kompaniet. När lösskotten började knattra insåg jag snabbt att det strax skulle utfärdas transportförbud och att jag och bataljonskören skulle dels gå miste om middagen på plats och dels missa utsatt tid för korum på nästa kompani. I denna laddade situation utdelade jag den ovanliga ordern: ”Bataljonskören! Reträtt till transportmedlet på enklaste sätt!”.
I de kyrkliga kretsarna i Uppsala hade dykt upp en ung dam från Strömstad. Jag hade hört att hennes bror skulle driva ett gott värdshus i Bollebygd. Dit tog vi nu vår tillflykt och fick en mycket god middag innan det var dags att ladda om för ett nytt korum.
Utvecklande erfarenheter
Efter den stora manövern som slutade med att invasionsstyrkorna inringades i Göteborg och oskadliggjordes, var det snart dags att återvända till Enköping och mitt hem i Uppsala. Min militärtjänstgöring närmade sig sitt slut. Jag kände stor tacksamhet för det lärorika året på Upplandsregemente där jag verkligen blivit så fint och förmånligt bemött och gjort så många utvecklande erfarenheter.
Vid en auktion på Uppsala auktionskammare hade jag ropat in en låda böcker. Bland dem fanns ett exemplar av den tyske fältherren Erich Ludendorffs ”Meine Kriegserinnerungen” som han författade under sin exil i Hässleholm. På försättsbladet hade en tidigare ägare skrivet med säker hand och en bred penspets på tyska: ”Om Ludendorff hade varit kvar hade Tyskland aldrig fallit”, översten vid Kürrassier Regement ”Graf Wrangel”, Gilbert Hamilton.
Den boken lämnade jag med några rader till mässens bibliotek. Några veckor senare fick jag ett mycket vänligt och värmande brev från översten Lilliecreutz. Där beskriver han att hans far tjänstgjorde som stabschef under Hamilton vid Smålandshusarregemente i Eksjö. Han mindes själv hur hans familj varit hembjuden till översten och att hans far och värden dragit sig tillbaka till herrummet. När de så småningom återkom till damerna och barnen berättade de att de ägnat sig att göra en tobaksblandning som de var mycket nöjda med. Det var den blandning piptobak som ännu idag säljs under namnet ”Greve Hamilton”.
Svenska kommunalarbetareförbundet
Inför min utryckning från de militära blev det viktigt för mig att få veta av biskopen Bertil Gärtner i Göteborg vad jag skulle få för förordnande som präst från första november.
Före den store manövern fick jag permission för att resa ned till Göteborg. På tåget ner jag till restaurangvagnen för att inta en lunch. Där var rätt fullt och jag tog sikte på ett bord där det fanns ett par platser lediga bredvid två medåldersmän som såg ut att vara ute på något uppdrag. Det välkomnade mig vänligt till bordet och sade sedan ”Vi ser att du är prästman”, ”Javisst!”, sade jag ”och jag ser att ni är ombudsmän för Svenska kommunalarbetareförbundet”, sade jag. Deras portföljer var av galon och deras korrekta klädsel gav intryck att vara inköpt på varuhuset Domus. ”Det stämmer! sade de. Hur kunde du veta det?” Det var ju en ren gissning från min sida men jag svarade världsvant ”sånt ser man”.
”Vi har ju mycket gemensamt”, fortsatte de, ”ni kristna och vi socialdemokrater”. ”Jaså?” sade jag frågande. ”Jamen det här med kärlek till medmänniskorna”, framhöll en av ombudsmännen. ”Men det är ju en väldig skillnad”, sade jag, ”om kärleken kommer inifrån eller pressas fram av tvingande lagar”, fortsatte jag. ”Och dessutom har vi ju det här med familjen, ni vill ju krossa familjen”, tryckte jag tillbaka med. Jag hade ju läst om Alva Myrdal och mindes själv hur lekplatserna tömdes när sambeskattningen avskaffades i slutet av sextiotalet. Då svarade ombudsmännen ”Det finns radikala krafter i partiet som vill krossa partiet men det vill inte vi. Olof Palme var en sådan och han fick plikta med livet för det”.
Efter detta häpnadsväckande uttalande övergick de till att fråga mig vart jag var på väg och jag berättade om mitt inplanerade möte med Bertil Gärtner. ”Gärtner! Är det inte han som är emot kvinnor?” frågade de nu. Så försökte jag reda ut varken Gärtner eller jag var emot kvinnor, tvärtom, men att det finns Bibelord och traditioner som pekar på att planen är att det är män som ska spela rollen av Kristus i gudstjänstens drama.
De erinrade de sig då att Gärtner gillade fotboll och att de hade sett honom på TV där han verkade var en trevlig kille. Samvaron vid bordet blev livlig och trivsam och avslutades med att de bjöd mig på lunch och när vi skildes åt sade ombudsman 1: ”Hälsa Gärtner.”
Väl framme i Biskopshuset i Göteborg utförde jag mitt uppdrag. Samtalet med biskopen genomfördes i Biskopshuset bibliotek som tjuogoett år senare blev mitt arbetsrum.
Fortsättning följer i senare nummer.
Fredrik Sidenvall