”Ring, klocka, ring i bistra nyårsnatten mot rymdens norrskenssky och markens snö; det gamla året lägger sig att dö . . . Ring själaringning öfver land och vatten!
Ring in det nya och ring ut det gamla i årets första, skälfvande minut. Ring lögnens makt från världens gränser ut, och ring in sanningens till oss som famla.”
Det är nog en del av oss som knappt hunnit vänja oss vid att skriva 2018 innan det skulle skrivas 2019. Det är en konkret upplevelse av att befinna sig på fel sida av historien. Inte minst som just påpekandet ”det är 2018” varit ett argument för många av samhällets och kyrkans progressiva krafter. Det är så klart riktigt att det är innevarande år. Det är det varje gång som argumentet åberopas. Vad man egentligen vill säga är att tidsandan är sitt eget argument. För de som befinner sig på fel sida av historien är det ett klent argument. Och när det ska skrivas 2019 kommer den insikten börja gå upp för en hel del. Det börjar nu bli uppenbart att tidsandan har vänt.
Det är min övertygelse att detta kommer vara 2018 års bestående minne.
Det första exemplet på detta är att 2018 har varit ett år då den kanadensiska psykologiprofessorn Jordan B. Peterson har ifrågasatt det som varit etablerade sanningar på det alltid lika aktuella jämställdhetsområdet.
Grundad i omfattande vetenskapliga undersökningar har han visat hur skillnaderna mellan män och kvinnor inte är en fråga om sociala konstruktioner utan biologi.
Men kanske ännu viktigare för Peterson är något som har gått den svenska debatten förbi. Petersons föreläsningar handlar inte bara, eller ens i huvudsak, om könsskillnader. Hans föreläsningar innefattar bibelstudier och hyllandet av traditionella dygder och levnadsmönster som äktenskaplig trohet, ansvarstagande och hederlighet. Även om professorns tro är prövande och psykologiserande snarare än kraftfullt bekännande sår hans undervisning frön. På många håll kommer vittnesbörden om hur de unga män och kvinnor som tar del av Petersons verk söker efter en väl grundad och traditionell kyrklig kristen tro. Och med den spridning som dessa verk får röjer det väg för en väckelse i vårt land.
Det andra exemplet är de gamla institutionernas haveri. Det handlar om alla fallna stjärnor efter Meetooåret, Svenska akademins kris, myndigheter som beslutat om att göra avsteg från lagen, kaoset i riksdagens regeringsbildning, och SVT och Sveriges radios upprepade klavertramp med tendentiös nyhetsrapportering och så vidare. Allt detta visar att den generation som vandrat genom institutionerna till makten saknar trovärdighet som politiska, kulturella och moraliska ledare.
Det tredje exemplet är att allt fler samhällsdebattörer försiktigt börjar öppna för vikten av kristen tro i allmänhet och en traditionell evangelisk tro i synnerhet.
Ännu är det inte fråga om något kraftfullt bekännarmod utan försiktiga testballonger i sociala medier och bisatser men tendensen är tydlig.
Ett exempel är författaren Patrik Engellau som på sin debatthemsida Det Goda Samhället skriver följande.
”Nu för tiden står västvärlden med en sorts andlig baksmälla efter den berusning som framstegen skänkte. Vi tror inte längre att vetenskapen kan lösa alla våra problem … Vid sidan av vetenskapen behövs det något annat, något, tja, andligt. Jag tror därför, helt ovetenskapligt förstås, att det våras för Gud.”
En liknande tes driver Joel Halldorf i sin bok Gud: återkomsten som gett upphov till en av 2018 års största kulturdebatter. Halldorf driver emellertid frågan ett steg längre och pekar på vårt samhälles sjukdomstecken av hedonism och omänsklighet. Symptom som beror på brist att människovärde och mänskliga rättigheter inte kan ”härledas ur den biologiska och materialistiska människosyn som utgör det officiella postkristna credot”. Därför måste samhället välja: Gud eller sin undergång.
Detta nya år och åren som kommer är ödesår. En ödesdigert i kyrko- och i samhällslivet. De dörrar som tidsandan öppnar måste vidgas och Guds Andes vind måste få dra in. De gamla kämpar, präster och lekmän, som seglat i motvind i sekler måste samlas en sista gång för att överlämna den tro som fäderna lämnat till dem. Att visa, i ord och handling, att vår svenska kyrkas arv är trovärdigt.
Det sker främst genom att vi själva låter klockan ringa. Låt 2019 ringa in med en väckelseklockan som påminner oss om att Gud inte har övergivit oss eller vårt folk utan ännu låter nådatiden vara. En väckelseklocka till omvändelse och förnyat hopp för dig och för mig. Ring klocka ring, ring in det nya året!
”Ring, klocka, ring . . . och seklets krankhet vike; det dagas, släktet fram i styrka går! Ring ut, ring ut de tusen krigens år, ring in den tusenåra fredens rike!
Ring in den tid, då andarne befrias ur själfviskhetens sammansnörda band.
Ring mörkrets skuggor bort ur alla land; ring honom in, den bidade Messias!”
Andreas Stenkar Karlgren