Det andliga prästadömet

Guds tanke är ju inte att det ska vara en konflikt mellan lekfolk och predikoämbete, utan att varje del i Kristi kropp ska ”blomstra” i sin kallelse för att så gemensamt utföra Guds mission i världen.

Skriven av: Gunnar Andersson
Publicerad: 7 feb, 2019

Att få vara en del av de troendes allmänna prästadöme, eller med annat uttryck det andliga prästadömet, är en så stor rikedom att vi här i tiden aldrig kan förstå hela innebörden. Först och främst detta att Guds folk, genom dopet och tron, för Jesu renande blods skull får leva i Guds närhet. Under Gamla förbundets tid fick endast översteprästen gå in i det allra heligaste där Gud bodde, och aldrig utan försoningsblod. Nu står vägen öppen, för varje människa som omvänder sig och lever i och av Jesu förlåtelse, till en personlig och innerlig gemenskap med Skaparen.

En följd av det är att vi får lov att komma direkt till nådens tron med alla våra böner. Och Gud vill att vi ska göra det.
Vi får som präster också stå i våra medmänniskors tjänst och förmedla deras behov till Herren, inte minst det behov de kanske inte själva inser; att de behöver bli frälsta. Så har vi också förmånen och kallelsen att förmedla välsignelse från Herren och i våra olika kallelser visa kärlek och omsorg och förkunna Guds väldiga gärningar till vår omgivning. Detta medan vi lever i helgelse och bär fram oss själva ”som ett levande och heligt offer som behagar Gud” (Rom 12:1).

Det finns verkligen anledning att lyfta fram och undervisa om det andliga prästadömets höghet, privilegier och kallelse.

Debatten om och införandet av kvinnor i det särskilda ämbetet ligger nu många år tillbaka i tiden. Mycket tyder dock på att detta ledde till att många kristna kvinnor förlorade den glädje och frimodighet som de tidigare hade som en del av det andliga prästadömet. De kvinnor som tog Guds ord på allvar, och därför inte ville riskera att göra något som låg inom ramen för predikoämbetets kallelse, förlorade paradoxalt nog i och med ämbetsreformen något av sin frimodighet.

Mot bakgrund av detta är det givande att läsa utläggningar både om prästämbetet och de troendes allmänna prästadöme som skrevs innan debatten kom igång. Intressanta exempel är Det Kyrkliga ämbetet (1908) och Det andliga prästadömet (1933) av C. H. Thölén, kyrkoherde i Vasa församling, Göteborg. Inte minst den senare har mycket att ge i ämnet och rekommenderas för läsning.

Såsom präst i Göteborg var förstås Thölén väl förtrogen med Schartau och hans inverkan på det kyrkliga livet, men även Rosenius och arvet efter honom i den lågkyrkliga väckelsen var honom väl bekant. I båda fallen lyfter han fram det som är positivt och annat som han vill nyansera eller distansera sig från. Det är inte möjligt att här närmare återge hans beskrivning, men i båda riktningarna ser han en betoning av ansvaret för både den egna och andras frälsning. Hos Schartau betonas starkt att den kallelsen utövas i stillhet utan buller på sin av Gud anvisade plats medan det hos Rosenius framhålls ett mer aktivt ordvittnesbörd. Såg han möjlighet till att de båda traditionerna kunde berika varandra? Thölén skriver:

”Det har ofta blivit uttalat som ett önskemål, om det kunde bliva en inre sammansmältning mellan det bästa hos Schartau och Rosenius och de från dem utgående andliga riktningarna kunde flyta tillsammans. Och kunde blott detta ske på ett rätt sätt, till vilken välsignelse skulle det icke kunna bliva för kyrkan. Men hindret härvidlag ligger icke blott på den ena sidan. Detta gäller även i fråga om uppfattningen av det andliga prästadömet. Det är visserligen icke tvivelaktigt, att schartauansk betänksamhet och reservation behöva maka något åt sig, för att den bibliska innebörden av det andliga prästadömet skall komma till sin fulla rätt. Men ännu otvivelaktigare är, att det behöver bliva en helt annan försyn för och kärlek till det kyrkliga samfundet hos Rosenius anhängare. Annat att förtiga. Det går nog icke förr än något stort gemensamt lidande pressar tillsamman, eller rättare att Gud själv får göra detta under lidandets press, då det andliga prästadömet framför allt får bevisa sig såsom ett offerprästadöme.”

Av den schartauanska traditionen finns det nog inte mycket kvar i dag. Det rosenianska arvet som levt friare från Svenska kyrkan ser vi något mer av. Men kanske kommer vi ändå se något mer av en sådan sammansmältning som efterlystes? Det är vart fall angeläget att det nödvändiga återuppbyggande av ett evangeliskt gudstjänst- och församlingsliv, som tagit sin början, inte minst inom ­Missionsprovinsen, kombinerar goda kyrkliga ordningar med ett frimodigt andligt prästadöme.

Guds tanke är ju inte att det ska vara en konflikt mellan lekfolk och predikoämbete, utan att varje del i Kristi kropp ska ”blomstra” i sin kallelse för att så gemensamt utföra Guds mission i världen.

Få senaste artiklar via email

Varje torsdag skickar vi ett mail med de tre senaste artiklarna. Även om du gillar oss på Facebook är det bra att prenumerera, det är inte alltid nya artiklar visas på Facebook.

Du är nu prenumerant, kolla din inbox för bekräftelse.